En utrotningshotad människa

Efter att Fläskkvartetten gnidit och bankat och filat sig igenom sitt första nummer kommer han inlinkande på scenen med sin käpp och en pilsner. Fusklappar i A4 med sångtexter på i fickorna. Freddie Wadling. Ett brunrandigt berg av kött och röst och blod.

Han väller ner i en stol, sitter och hänger i den och plirar på publiken som en gammal, gammal man. Tung i kroppen och blank på huvudet. Det slår mig att varje människa är unik och oumbärlig, men han är nog banne mig extra unik. Kroppen kanske sviker, men närvaron är där. Han oundgänglig och så tydligt förgänglig. När blev han så förfallen?

Han rättar till mikrofonstativet så det sitter mitt i ansiktet. Säger "Hej Linköping" och sjunger sedan "Dancing madly backwards", milt och vilt som bara han kan. Sittande i en stol med hållning som skulle få vilken sångpedagog som helst att gråta. Tydligt på upphällningen och det gör honom ännu angelägnare. Men rösten kommmer fortfarande fram.

Det finns inte hur mycket som helst av honom. Det finns det inte av någon, men här är det ännu tydligare. Efter några låtar lämnar han scenen och ger plats för vitalare och mindre intressanta sångare, men innan konserten är slut är han tillbaka och sjunger "Over the rainbow" för oss. Det känns som en gåva.