Inget brutet, ta i trä(ben)

Inte ens minsta lilla vurpa så här långt, faktiskt. I morse återupplevde jag däremot den där stuprörslika känslan av vinterben när kom jag till fram jobbet i mina stelfrusna jeans. Det är vinterväglag på cykelbanorna sedan i helgen. Cykelhjälmen åker på oavsett om knotten åker med därbak eller ej, och även om jag inte har kommit så långt att jag bepansrar mig med inlineskydd på armbågar och knän innan jag ger mig av, är det inte långt borta nu. Plötsligt inser jag tjusningen med att salta - cykelbanorna blir ju alldeles släta och fina och svarta och oknöggliga, stora delar av vägen. Men trots att det bitvis är milt livsfarligt att cykla, hälsar jag ändå snön välkommen med öppna armar. Hej snön.