Noter på vift

Det blev lite extra spännande att sjunga i morse, inte bara för att jag hade min fanclub bland gudstjänstbesökarna. I den allmänna villervallan som regelmässigt bryter ut 9.53, när vi har fem minuter på oss att sortera in trettio personer i rätt kåpa inne i ett körledarkontor stort som en tändsticksask, försvann nämligen mina noter. Tvärborta. Puts väck. All gone.

Hur svårt kan det vara att hålla reda på sina noter medan man tar på sig en kåpa? Jag kände mig ungefär som en sjuåring som inte kan hålla reda på sina egna fötter där jag fnattade fram och tillbaka mellan hatthyllan, skrivbordet och kopiatorn medan resten av kören snällt ställde upp sig i våra kornblå finkåpor med liten guldkantad krage, som en samling välljudande chokladaskar. Till slut var det bara att rätta in sig i ledet, noter eller ej och larva in i kyrkan, helst utan att slarva bort sina fötter.

Det gick faktiskt oväntat bra, mycket av repertoaren satt, och grannarna var mycket snegelvänliga när det behövdes. Jag brukar nog inte ha fullt så bra koll på nyanserna som idag - det är faktiskt inte så dumt att titta på dirigenten istället för den skrivna musiken. Tänka sig.

Noterna, då? Jo, de hade landat hos en medkorist vars noter i sin tur hoppat iväg till en annan sångare, vars mapp tydligen låg vid kopiatorn. Oh well. Nu ligger noterna iallafall tryggt på mitt skrivbord igen. Jag får väl lämna kollekten en annan gång.