Du sa inget om Christer Björkman

Det gick busbra att resa med nästan-treåring över Atlanten. Faktiskt lättare än att flyga långt med bäbis, ety den unga damen både kan sysselsätta sig och gå själv till gaten, åtminstone bitvis. Nu fuskade vi iofs och hade med oss strollern i handbagaget, vilket var väldigt bra när vi landade klockan åtta på kvällen, då Julia borde vara ungefär sex timmar in i sin nattsömn. Hon sov mycket riktigt djupt vid landningen, så det var skönt att kunna välta ner henne i vagnen i väntan på bagage och hyrbil. Resrutten Linköping-Amsterdam-JFK får väl godkänt, även om fyra timmar på Schiphol är i längsta laget. Nå, vi hann köpa en bok, jaga en radiostyrd bil, titta på gadgets och parfym, elektronik och Van Gogh, springa gaten runt fjorton varv med en liten indisk kille och vila en stund innan boarding sen, så det funkade. Det är betydligt enklare för oss att flyga klockan 12 från Linköping än klockan 10 från Arlanda, även om det blir ohyggligt sent på natten i kroppen innan vi kommer fram.

Det där med karta och sånt hade vi glatt rationaliserat bort, så vi åkte på Lars magkänsla från JFK till Milford, och sen blev vi telefonguidade sista biten fram, strax innan midnatt, av självaste värdinnan - som sedan åkte till flygplatsen för vidare transport till mässa i sin namnestad i North Carolina tidigt, tidigt i morse. Vi har lite prat att ta igen när hon kommer hem igen senare i veckan. Jag och Julia var uppe och åt frukost med henne strax före sex, men sen somnade jag om. Och drömde mer än lite osammanhängande. Visste ni att Charlotte tillexempel har Christer Björkman, schlagergurun, inneboende? Men han hette Martin och ägnade sig åt att skriva copytext inför Schlager-EM. Samt en kille som heter Putte och en tjej som jag aldrig såg, hon lät mest. Det var ett helsike att komma åt badrummet, men det var nog mest en bekväm konstruktion för att slippa vakna ur min post-frukostslummer i soffan. Lite fånigt att somna om i soffan, när Charlotte har ställt sängar i alla rum och köpt mjölk och donat inför vår ankomst, men på det sättet kunde jag iaf låtsas att jag höll den lekande Julian sällskap. Hjälpligt. Tillslut, framåt niotiden i morse, hintade Lars om att han fixat kaffe, så då vaknade jag och fick högst ouppdiktade chokladkakeflingor med mjölk till min kaffekopp. Vi är i USA. De äter sånt här.