Spex men ändå inte

Det är lite märkligt att gå på spex klockan 16 en söndag, men det funkade det med. Knotten fick följa med för första gången, och det gjorde förstås saker och ting lite mer spännande, men hon skötte sig fint med prinsesskrona, gosekanin och en godisklubba eller två. SHTs uppsättning av det klassiska lundaspexet Marie Antoinette från 1946 var en gemytlig tillställning med mer eller mindre träffsäkra insatser, och nu är jag väl iofs gravt partisk, men jag tycker ändå att silvertejpskillen är världsbäst. Sådetså.

Men det där med att sätta upp klassiska spex - jag är inte övertygad. Opera buffa-formatet är kul, och de visste förstås vad de gjorde när de valde musik 1946, idel Mozart-klassiker, men det blir lite lätt unket med en text som cementerades för 60 år sedan. Jag tycker att det är spontaniteten, improvisationen och de otippade ordvändningarna som gör spex kul, och det blir ju liksom inte så mycket av den varan i den här formen. Men det var en rolig eftermiddag iallafall, som ovanligt tramsig opera betraktat. Jag får försöka pricka in Holgerspexet om några veckor.