Karl-Bertil Jonsson live

Vi tog vår motoriserade rensläde till stan för att fika, och på vägen dit svängde vi förbi verkligheten och lämnade några julklappar.

Jag köpte ett gäng underkläder åt min äkta hälft inför en resa i höstas, men i fel modell, så de har bara blivit liggande i sin påse. I morse läste jag i Corren att det fanns möjlighet att ge julklappar åt bättre behövande via Kontaktcentrum, i synnerhet schampoo och underkläder tas tacksamt emot. Så jag slog in paketen och vi travade dit i samlad tropp. Det är lätt att vara människovän på avstånd, men det kändes ganska märkligt att ta med sig sin rosa treåring och trava rakt igenom hopen med slitna män som stod på trappan, med ölburkar, hund och systempåsar och sa "ni kan ge oss julklapparna direkt". Utan att egentligen titta på någon gick vi in genom dörren, in i serveringen och gav julklapparna till damen i serveringsdisken. Ett något bakvänt sätt att vara givmild, kan jag tycka, och en obehagligt konkret påminnelse om andra människors verklighet. På vägen ut skärpte jag mig och tittade faktiskt männen i ögonen, hälsade på hunden och önskade god jul. Men det krävde en ansträngning från min sida. Sen lämnade vi samhällets skuggsida och gick till missionskyrkan och okynnesfikade med våra vänner från Sydney. Vi är priviligerade, milt uttryckt.