Den enda konstanten är förändring

Di Leva-föreställningen gjorde mig störd, glad och ljusgul på insidan, som vaniljkräm med en ton av citron. Vi lekte singla leg och kasta frukt och sjunga allsång, och dessemellan var han konstig på ett provocerande genomtänkt eller möjligen genomkänt vis. Det var inte bara jag som blev berörd, när jag tittade in i Garden under pausen såg de människor som var kvar där förvirrade ut, lite som i en katastrofzon där man inte hunnit bedöma skadornas omfattning. Några satt, några stod längst väggen och andra stöttade varandra med kramar. Jag hängde med ganska bra fram till början av andra akten, när Thomas Di Leva plötsligt förmedlade samma budskap som chefens chef predikat på bästa hindi-californiska tio timmar tidigare, direkt hämtat från 2009 års strategibudskap för den globala trebokstavsförkortningen som betalar min lön. Då var det några synapser som gav upp. Men hur det nu är - det är du och jag som är miraklet här, och man kan bli alldeles ljusgul för mindre.