Var sak på sin plats, automatvapnen i skåpet!

Vi åkte till ICA Maxi för att handla idag, som vi gör nästan varje lördag. Berglins hade en träffsäker ruta om just den företeelsen i SvD i morse, men min upplevelse var något mindre likriktad än vanligt idag. Ingången till matvaruaffären var nämligen flankerad av uniformsklädda, grönmålade män med vapen på magen. De stod inte så nära att de på något sätt hindrade folk från att komma in, men min första tanke var "beväpnade uniformer - vad har hänt inne i butiken?". Senast jag träffade på uniformklädda män med synliga vapen i tätort var när man fortfarande jagade polismördarna från Malexander - då klev poliser med händerna på vapnen in i den lokaltrafiksbuss där jag råkade sitta, och den gången letade de verkligen efter någon. Mycket otäckt. Nå, det tog inte många sekunder att läsa av situationen och räkna ut att de här gossarna inte tänkte använda sina vapen, men adrenalinet hann definitivt gå igång. Och märk väl - jag är född och uppvuxen i ett land som inte varit i krig på tvåhundra år, ändå reagerar jag med ryggmärgen vid åsynen av vapen. Hur ska då nysvenskar som levt i områden där skottlossning är en realitet reagera? Som dessutom inte har de sociala koderna för att läsa av situationen så snabbt som jag har? Jag gick fram till en av soldaterna och frågade varför de stod där. Han svarade att de var ute för att rekrytera. Det är väl OK, sa jag, men förklarade hur jag reagerat och varför, och föreslog att de skulle lämna vapnen hemma nästa gång. Han fick ingen chans att försvara sig innan jag drog med mig Julia in i butiken, men det kändes viktigare att kommunicera mitt första intryck än att diskutera. Det tog en stund innan jag lugnade ner mig, men jag är glad att jag faktiskt sa vad jag tyckte, även om jag nog inte uttryckte mig särskilt nyanserat.