7 februari 2010

Ett resedrama jag gärna varit utan

Barnen är fantastiska att resa med, men uppresan till Branäs förra söndagen blev ändå något av en mardröm. Adam somnade så fort vi packat in oss i bilen vid tiotiden, och Julia var sitt vanliga mysiga resejag.

Planen var att äta lunch i Grythyttan, så vi tänkte åka mot Örebro via Tjällmo och Pålsboda. Vi lyssnade på Saltkråkan och sedan blev det Wiggles. Vi låg bakom en Kia som körde lugnt och bra, den tog ner farten i varje kurva eftersom det var halt, men det hjälpte inte. I en kurva strax söder om Hjortkvarn, efter ungefär en timme, såg vi hur den mötande Volvon fick sladd och tappade fästet. Den gick först in i vänsterfronten på Kian och fortsatte sedan snurra mot oss. Det var tur att Lars körde, för jag hade snarare impulsen att hålla oss kvar på vägen, medan han valde att köra ut i lössnön istället för att krocka med Volvon. Vi plöjde rakt ut i naturen där det var relativt plant, och vi stannade med hela bilen i diket i ett moln av snö, alldeles oskadda. Det kom ingen trafik bakom oss. Wiggles fortsatte sjunga och Julia, som velat ha någonting att äta precis innan, registrerade nog knappt vad som hände, utan var helt lugn. Adam fortsatte att sova. Lars stängde motorn men lämnade lyse, värme och stereo på.

Efter att ha konstaterat att barnen klarat sig gick vi ut, samtidigt som förarna i de båda andra bilarna. Jag gick till tjejen som klev ut ur Volvon. Hon sa att hon var OK, att hon var ensam i sin bil och "det bara släppte i kurvan". Jag höll om henne och frågade om hon hade kläder och varningstriangel. Hon tog på sig mössan och jag sprang åt det mest skymda hållet med triangeln. Jag hörde hur passageraren fram i Kian skrek när jag sprang tillbaka för att varna bilar från andra hållet. Lars och Kia-föraren ringde 112. När trafiken stod still i båda riktningarna, satte jag mig i bilen hos barnen igen och grävde fram fika åt Julia som fortfarande var lugn. Så småningom kom brandbilar från minst två håll, Pålsboda och Hjortkvarn. Det kom fyra ambulanser och åtminstone båda förarna och framsätespassageraren i Kian, som de klippte upp bilen runt, åkte iväg i dem. Jag vet inte hur det var med henne som satt bak i Kian, men hon tog sig iaf ut själv ur bilen. Framsätespassageraren hade svårt att andas, hon var inte fastklämd, men de klippte ändå upp bilen för att få in båren under henne. Det var kanske ett 30-tal räddningspersonal totalt, brandkår, polis och ambulanser, och för varje bil som kom, kollade de läget, pratade med Lars som var kvar ute, och konstaterade att jag och barnen hade det varmt och gott inne i bilen och inte var alltför chockade.

Jag ringde våra stugkompisar och berättade vad som hänt och att vi skulle bli sena - Julia ville prata med Mattias och berättade glatt för honom att hon fått två goseapor av brandmännen samt att granarna lutade. Adam fortsatte att sova ända till tio minuter innan bärgaren kom. Det tog två timmar totalt innan vägen var röjd och bärgaren dragit upp oss ur diket så vi kunde fortsätta vår resa. Adam fick mat och somnade om medan vi blev uppdragna igen. Det var väldigt skakigt att åka vidare, och Lars provbromsade många gånger när vi väl kom upp på vägen. Det var skönt att konstatera att bilen var hel, och lätt att göra Julia till viljes när hon bad att få köpa en ljudbok med fem barbiesagor när vi stannade på nästa mack. Sedan lyssnade vi på Barbie hela vägen till Branäs, det kändes som ett litet pris att betala för att vara vid liv. Jag var orolig för varje mötande bil och varje omkörning, och satt på helspänn hela vägen. Det var bara Adam som hade ro att sova i bilen.

Vi kom fram strax innan skiduthyrningen stängde vid sju istället för vid femtiden som vi tänkt, och det var fantastiskt att komma till stugan där Malin och Mattias lagat kvällsmat. Jag tittade på vägen på ett annat sätt nu, kollar om det går att köra av vägen också, inte bara på den. Och vi valde att inte köra väg 51 mellan Örebro och Linköping på hemvägen, det fick bli Motalavägen istället. Hemresan en vecka senare gick utan värre missöden än ett par lösa travhästar på parkeringen i Örebro, men det var ändå tröttande att få höjd puls för varje kurva och möte. Det är skönt att vara hemma igen.

Bilder från olyckan finns här, och här iallafall just nu.

8 kommentarer:

Lakritztrollet sa...

Vilken änglavakt ni måste ha haft. Vad bra att Lars hade lugnet att köra av vägen och vilken tur att det gick attt köra av vägen. Det kunde lika gärna ha varit en bro, bergvägg eller annat otrevligt vid vägen.

Hoppas det gick bra för passagerarna i de andra bilarna också, för de såg inte snygga ut.
Kramar

Unknown sa...

Usch! Vad otroligt hemskt och vilken fantastisk tur ni hade allihopa.

Hoppas ni mår bra fortfarande, i alla fall på utsidan. Insidan och nerverna kommer nog ta lite längre.

Leif Nixon sa...

Aiee. Snälla, kan ni inte sluta med de här nära-döden-situationerna?

Och nu säger ordverifieringen att jag ska skriva in "mista".

medelsvensson sa...

Skrämmande! Tacksam för att allt gick bra. Vill ha er hela och friska allihop.
Storkram

Lotta sa...

Uschalingen! Blir orolig i efterskott. Och tacksam för att det gick så bra - och för att Lars är så coolugn. Puh. Kramar till er och tankar till dom i Kian!

Hans Persson sa...

Nämen hu! Skönt att det gick bra!

Ordverifieringen håller med: angst-ro

Leif Nixon sa...

Hasse: uttolkas "Ångest bara av att läsa det", antar jag.

Muffiman sa...

Läskigt värre. Men skönt att det gick bra för er.

Kudos till Lars som både höll avstånd och satsade på snö istället för väg och hård bil.