Nä, nästa gång blir det flyg

Jag hade precis kommit till ro i sovkupén med mina barn efter avgången för tåg 91 från Vännäs, torsdag 5 augusti. Jag hade bäddat ut sängkläderna och makat in bäbisen så långt in mot väggen det gick på nedersta bädden, och femåringen hade äntligen somnat i mellansängen när tåget bromsade in och ryggstödet som förvandlar nedersta britsen till en säng föll ner med en duns. Över min niomånaders son. Som tur var låg han tillräckligt långt in för att hamna innanför metallkonstruktionen istället för att få den i huvudet, men trots allt har jag betalt min biljett för sovkomfort, inte livsfara. Jag sköt upp ryggstödet igen, konstaterade att det inte gick att spärra i uppfällt läge, utan kunde falla ner igen vid nästa inbromsning.

Så jag tryckte på knappen för att tillkalla tågpersonalen. Och väntade. När jag tyckte att jag väntat länge tittade jag på klockan. Så väntade jag igen, och tjugo minuter senare förlorade jag tålamodet och tryckte på knappen så att den tändes ytterligare en gång. Nu kom konduktören inom ett par minuter. Han sa “tyvärr har vi inga andra kupeer lediga”, kollade ryggstödets spärr och hämtade några handdukar som han pallade upp ryggstödet hjälpligt med. “Det är inte helt hundra, men det ska hålla i normalfallet”, sa han.

Normalfallet är inte bra nog för att skydda skallen hos en niomånaders bäbis, så jag tillbringade natten liggande på högkant, med min son i famnen. Det blev inte så mycket sov för min del i den sovkupén. Jag hoppas att spärren till ryggstödet kan lagas, så ingen annan behöver få samma upplevelse som jag hade.

SJ har för närvarande en handläggningstid på 7-10 veckor på grund av den stränga vintern(!), så vi får väl se när jag får svar. Jag föredrar att flyga så länge, det känns vilsammare.