Har man ingen kompis med sig, så får man skaffa en

I dessa influensatider har jag lite ågren varje gång jag bär med mig Adam till ett ställe där det finns mycket folk, men så länge han sover hänger jag en tunn filt över vagnen - för influensasmitta kan väl inte tränga igenom bomull, eller?

I IKANO-huset hittade jag både en julfin klänning med amningstöjbar skärning och födelsedagspresenter till mor och svärmor innan han gjorde sig hörd bakom sin gardin. När han fått mat och somnat om var det min tur att vara hungrig, så jag bestämde mig för att klämma i mig en kebabtallrik. Det är ganska bökigt att hantera mat och bäbis på egen tass, det är mycket enklare och trevligare om man är två. Närmast framför mig i kön stod en ensam tjej med barnvagn och amningströja, så jag frågade om jag fick äta med henne, och tänka sig, det fick jag. Det visade sig att hennes dotter är född fyra dagar innan Adam, att vi jobbar i samma branch och har ett par gemensamma kompisar. Det blev en utförlig och pratsam lunch, inklusive kaffe och amning innan vi bytte telefonnummer och fortsatte åt varsitt håll, hon i jakt på ett skötrum och jag mot dagishämtningen. En ny likasinnad, bara sådär. Ibland är det bra att följa sina impulser.