Två samtal om att uppskatta det okända

Det är alltid spännande att prata med Julia, hon funderar mycket, den tjejen. Sådär som man ska när man snart fyller fem år.

Morgonens dialog:
- Mamma, du kan väl ta den där konstiga sjalen med blommor och två hål i till Adam?
Jag vet precis vilken hon menar. Min högt älskade, tunna, röda scarf med svåridentifierat blåguldigt mönster på. Är det blommor på den? Juveler, skulle jag säga spontant, men jag vet inte riktigt. Jag har haft den sedan 1989 eller så, och den är mycket riktigt ganska trasig i kanterna. Jag letar reda på den och vi virar in Adams små fossingar i den när vi går ut för att hämta morgontidningen.
- Mamma, barnen på dagis säger att konstigt betyder fult.
- Nähä du, där har de fel. Konstigt är sådant som man inte riktigt känner igen, det kan vara sådant som man ser för första gången eller sådant som man inte riktigt kan förstå vad det är för någonting. Det som är konstigt är oftast annorlunda, men det behöver inte vara fult, svarade jag.
Sen bredde vi ut sjalen på golvet och tittar noga på den. Den har ett mönster av olika smycken i blått och gult. Konstig och fin.

Häromdagen:
- Mamma, jag tycker inte om människor som jag inte känner. Men sen, när jag känner dem, då tycker jag om dem.
- Det är nog ganska vanligt att man tänker så. Det vore roligare om man tyckte om alla människor tills man lärde känna dem, och sedan bestämde sig för om man tycker om dem eller ej, men de flesta tänker nog som du, svarade jag.

Min första tanke var att världen är lite bättre att leva i om man tror alla människor om gott, men såhär i efterhand tycker jag nog att det är ganska bra att min femåring inte reservationslöst litar på vem som helst. Fast hon får gärna möta människor med ett öppet och glatt sinne. Vi har nog inte pratat klart om just precis det.