Att göra sig umbärlig

Det står "Kan själv" på Julias tröja. Och visst är det så. I tisdags var vi hos tandläkaren för första gången i hennes lilla liv. Vi cyklade dit efter lunchen, och jag lyckades faktiskt med att låta henne sköta snacket, klättra upp i tandläkarstolen själv och få sina tänder räknade och kollade och sedan kvittera ut sin gosekanin med orange byxor och gigantiska framtänder.

Det ligger så nära till hands att vara till hands - att susa fram för att tolka och svara och lyfta upp och hålla handen, istället för att låta henne klara sig på egen tass efter bästa förmåga.

Jag övar på att sätta mig på händerna, luta mig tillbaka och inte rycka in förrän hon verkligen behöver mig. Att göra mig umbärlig. Hon fixar nästan alltid mer än jag tror. Men ännu ett tag får jag lyfta upp henne i cykelsadeln och skjutsa henne tillbaka till dagis.