Fem veckor senare

Såhär fem veckor efter förlossningen och krampanfallet har livet i princip återgått till det normala. Adam har visat sig vara en nyfiken kille som äter när han är vaken och sover när han är trött. Han sover ganska mycket, framför allt om han får åka bilstol eller vagn. Babybjörn funkar också sövande, liksom en hand på magen. När han väl somnat ordentligt sover han vidare oavsett vad som händer runtomkring honom, en mycket praktisk egenskap. Han accepterar napp en stund emellanåt, men oftast visar han tydligt att han vill äta på riktigt istället. Vi brukar gå och lägga oss vid midnatt, och visst äter han på natten också, men ingen av oss är riktigt vaken då. Det händer att vi byter någon enstaka blöja också, men för det mesta sover vi ganska oavbrutet fram till sju-halvåtta när storasyster kommer vandrande från sitt rum. I början grymtade hon lite över att det låg en lillebror på hennes plats, men nu frågar hon bara "Var är Adam?" och letar upp en ledig fläck att gosa på. Hon pussar gärna på honom och gillar att hålla honom i knät (under föräldrauppsyn!)

Själv är jag mycket piggare nu, och behöver oftast inte sova på dagarna längre. Vi kommer ut ur huset varje dag och är nästan lika sociala som vanligt. Jag är lite långsammare på att formulera mig än vanligt, jag får tänka efter innan jag öppnar munnen för att inte tappa bort mig mitt i meningarna, och jag är lite trögare på att uppfatta vad andra säger, jag får fråga om oftare än förr. Jag hoppas att det är övergående, och annars är jag nog ungefär som vanligt. Fast med två barn. Och det är alldeles fantastiskt.