Johan Kling - Människor helt utan betydelse

Redan titeln får mig att rygga - det här är ingen bok som jag skulle ha valt att läsa om det inte varit för bokcirkeln. Om jag får bestämma ska det vara lättsmält och glatt, eller iallafall finnas ett driv hos karaktärerna. Någonstans har jag hört att huvudpersonen inte ens säger ifrån om han får fel mat på McDonalds. Sån vill jag inte vara, så sånt vill jag inte läsa.

Första dagen tar jag mig igenom de tre första kapitlen. En känsla av spleen och hopplöshet drar igenom texten, i ett sommarhett Stockholm strax före millennieskiftet. Huvudpersonen är sådär timid och självutplånande så jag bara vill lägga boken ifrån mig, alternativt lyfta upp honom i öronen och ruska lite självkänsla i honom. "Det behöver inte ha någon betydelse" är ett mantra som går igen, varför känns det som att det kommer att upprepas i resten av boken också?

Andra dagen läser jag några kapitel till, det är välskrivet men jag tycker fortfarande inte om storyn. I alla möten med människor, sådana som händer under dagen och sådana han minns, kommer han till korta och framstår som ännu mer värdelös, både i sina egna och andras ögon.

Tredje kvällen läste jag till slut, det var inte många sidor. Sammantaget är det en välskriven, frustrerande liten bok, och när jag slagit ihop den kände jag ett behov av att se någon i ögonen, en levande människa som har framtidshopp och gnista. Tur för mig att jag har några sådana brevid mig i soffan.