Om att slippa välja sina konflikter

Hur många lager kläder är lagom att ha på sig inomhus en vanlig vinterdag när det är -5 ute? Två? Tre om man har ett linne närmast kroppen, kanske? Trams. Fem är lagom, hävdade vår unga dam i morse. Lila strumpbyxor och ett orange-röd-gul-blått linne längst in, sen en lila-orange-vit, kortärmad kalasklänning. En vit alldeles för kort klänning (så vi kallar den tunika istället) med rosa-gula-orange-lila blommor ovanpå det, så en grön-vit-randig långärmad tröja, och avsluta det hela med en käckt röd t-shirt med vita prickar på. Voila! Böj dig framåt och ta emot applåderna om du kan! Vi hade inte riktigt samma uppfattning som Den Stoppade Korven i morse, och det var ganska tjurigt i båda ringhörnorna innan hon gick med på att begränsa sig till linnet, den långärmade tröjan och klänningen. Det är ganska tråkigt att bråka innan frukost, men alla var iallafall sams igen innan de åkte till dagis, somliga färggladare än andra.

Lilleman fick stanna hos farmor och farfar medan jag hämtade Julia på eftermiddagen, delvis för att det går magsjuka på förskolan, delvis för att vårdcentralen höll öppet för vaccinering idag. Det är inte jättekul att ta spruta, det tycker inte jag heller, så jag laddade med en tablettask i handväskan och förberedde mig mentalt så gott jag kunde. På dagis målade Julia färdigt den teckning som hon höll på med, en lilahårig Pocahontas i röd klänning, och packade in sig i bilen innan jag berättade att hon skulle få vaccindos nr 2 på vägen hem. Jag trodde nog att hon skulle slänga åtminstone ett litet tantrum, men se det gjorde hon inte alls. Däremot såg hon fram emot att få tablettasken efter sticket och att leka med andra i väntan på sprutan och hänga upp sin teckning i väntrummet/lekrummet. Vi fick vänta i kanske fem minuter innan vi tog Pocahontas med in till sköterskan, och Julia småpratade och signerade teckningen medan jag räckte över pappersarbetet. Julia svarade själv på frågorna om hur det kändes efter förra vaccineringen, trevlig, trygg och alldeles orädd inför sprutan. Hon satt stilla i mitt knä när hon fick sticket och vi konverserade lite om färger under tiden. Sedan tejpade sköterskan och Julia upp Pocahontas på dörren, så att nästa barn skulle kunna titta på den medan de fick sin spruta. Det var klart på ett litet kick, och Julia var lika glad när vi gick som när vi kom.

Om jag får välja tar jag mycket hellre en morgonkonflikt om kläderna än tvingar en skräckslagen unge att ta en spruta. Men det är ju inte alltid man har ett val. Ibland fixar det sig ändå.