Don't try this at home II

Ett meddelande: Om du ska sitta i romerska ringar, se till att hålla dig i ordentligt. Det kan bli dåligt annars. Slut på meddelandet.

Julia var på gympa igår kväll, sådär som hon brukar. Eftersom det var terminsavslutning fick även syskon och föräldrar följa med, så vi var där hela familjen. Hela Rydshallen var full med mattor och koner och bommar och plintar och bollar och ringar och såntdär. Efter uppvärmningen skuggade jag Julia runt på de stationer hon valde, och efter att vi hoppat lite på plintar och slängt oss raklånga baklänges ner i tjockmattan satte hon kurs på de romerska ringarna. Blöjan. Teoretiskt sett går det till så att man trär ett ben igenom varje ring (som sitter kanske en halvmeter eller så över marken), sätter sig ner så man har balans, får en boll mellan händerna, tar fart och gungar så att man kan släppa bollen i en plint eller något någon meter längre fram. När man är stor kan man enkelt klämma fast sig i ringarnas rep med armarna medan man håller i bollen. När man är liten är det inte säkert att man tänker på det.

Julia stoppade benen i ringarna, plockade upp bollen och lutade sig tillbaka mot fröken som sa "ska jag ta fart på dig?". Japp, sa Julia. Fröken tog fart på henne, men när hon släppte, damp lilltjejen baklänges i golvet istället eftersom hon inte höll i sig i repen till ringarna, hon höll ju i bollen. #FAIL

Hon svimmade inte, men svarade "Dåligt." på frågan "Hur är det?". Det brukar hon inte göra. Vi gick ut och duschade och satte oss ner en stund, men hon piggade på sig så pass att hon kramade fröknarna hejdå. Sen gick vi för att äta, och hon fick i sig lite men kräktes efter en timme, så vi åkte till akuten med henne. Hon var ganska slö och ynklig i bilen men somnade inte, och när vi väl kom fram och fick komma in efter kanske en kvart i väntrummet var hon så pigg att hon pratade med sköterskorna och berättade vad som hänt helt själv. Två timmar senare fick hon träffa en doktor som lyste henne i ögonen och kollade att hon inte brutit nacken eller så, sen fick vi åka hem. Vi satt ute och tittade på solnedgången i aprilkvällen och hon blåste bubblor med sin nya penna som hon fick ur akutens leksakslåda. Då var jag alldeles extra lycklig över hela min fina familj.

Vi fick väcka henne mitt i natten för att kolla att hon var kontaktbar, så hon är lite tröttare än vanligt idag. Men hon har inte ont någonstans och är sitt vanliga jag, om än kanske på något lägre varv än vanligt.

Men kom ihåg: Om du sitter i romerska ringarna, så håll i dig.

Dagens bestyr

Palsternacka har fått ett ljummet mottagande tre gånger i rad, så nu purear jag potatis samtidigt som jag fixar med blomster-sol-regnbågsprinsessans klänning. Alla åldrar har sina behov.

Broccolirapporten #2

Det är inte alldeles enkelt att skedmata någon som vänder sig 45 grader bort. En och en halv tesked, det får räcka för idag.

Broccolirapporten

Gröt kan man äta både en och två gånger om dagen nuförtiden, minst en halv deciliter åt gången. Broccolipuré däremot, det är grönare än gott, iallafall på dagens premiärprovning. Vi varvade smakportionen med mammamjölken, och någon tesked grönt fick han väl i sig, men inte mer. Vi provar igen imorgon.

Ett meddelande från andra sidan (gatan)

Vi har en god relation till våra barnvakter, men jag undrar om det är dags att bli lite orolig när man hittar det här på ytterdörren? Hästhuvuden i sängen kan jag tolka, men en upphängd elefant? Nä, jag vet faktiskt inte. Skönt att vi hade hunnit hämta barnet några timmar tidigare iallafall.

Premiärmatning

Okej, nu räcker det med pepptalk, langa hit den där gröten någon gång.


Jag är beredd, jag är beredd, jag är inte rädd, jag kan flyga!


Det går snabbare utan sked.


Vadå "det räcker för idag"?



Jag kan väl få mer imorgon iallafall, schyssta snälla?

Semesterbilderna

Här är de 187 bästa.

Två samtal om att uppskatta det okända

Det är alltid spännande att prata med Julia, hon funderar mycket, den tjejen. Sådär som man ska när man snart fyller fem år.

Morgonens dialog:
- Mamma, du kan väl ta den där konstiga sjalen med blommor och två hål i till Adam?
Jag vet precis vilken hon menar. Min högt älskade, tunna, röda scarf med svåridentifierat blåguldigt mönster på. Är det blommor på den? Juveler, skulle jag säga spontant, men jag vet inte riktigt. Jag har haft den sedan 1989 eller så, och den är mycket riktigt ganska trasig i kanterna. Jag letar reda på den och vi virar in Adams små fossingar i den när vi går ut för att hämta morgontidningen.
- Mamma, barnen på dagis säger att konstigt betyder fult.
- Nähä du, där har de fel. Konstigt är sådant som man inte riktigt känner igen, det kan vara sådant som man ser för första gången eller sådant som man inte riktigt kan förstå vad det är för någonting. Det som är konstigt är oftast annorlunda, men det behöver inte vara fult, svarade jag.
Sen bredde vi ut sjalen på golvet och tittar noga på den. Den har ett mönster av olika smycken i blått och gult. Konstig och fin.

Häromdagen:
- Mamma, jag tycker inte om människor som jag inte känner. Men sen, när jag känner dem, då tycker jag om dem.
- Det är nog ganska vanligt att man tänker så. Det vore roligare om man tyckte om alla människor tills man lärde känna dem, och sedan bestämde sig för om man tycker om dem eller ej, men de flesta tänker nog som du, svarade jag.

Min första tanke var att världen är lite bättre att leva i om man tror alla människor om gott, men såhär i efterhand tycker jag nog att det är ganska bra att min femåring inte reservationslöst litar på vem som helst. Fast hon får gärna möta människor med ett öppet och glatt sinne. Vi har nog inte pratat klart om just precis det.

Rätt upp och ner

Här sitter han, lilleman. Det är premiär, ska ni veta. Under en halv korv- och spaghettilunch hann han slänga ner sin lapptrasa på golvet inte mindre än fem gånger. Resten av tiden spenderade han med att titta storögt på allt och alla. Storasyster: "men jag har STÖRRE ögon än honom". Mamma: "Men du har ju redan sett det som han ser för första gången nu." Storasyster: "Men mamma, du har ju blommor på tröjan!". Så sant, så sant.

NU är det morgon

Efter en resa på drygt 30 timmar är det svårt med dygnsdisciplinen. Halv tre är det inte morgon. Inte tre heller, eller vad klockan nu kan ha varit när Lars tog samma diskussion med vår kära dotter. När vi vaknade vid kvart i sex däremot, då var jag beredd att kalla det dag. En ny dag. Snön har smält medan vi var borta, precis som vi tänkt oss. Nu återstår att vända dygnet på riktigt, fylla frysen, fånga dagsljuset och packa upp alla våra väskor. Men inte riktigt än.