Fenomenmagasinet

Vilket ställe! Vi brukar inte göra några avstickare från tipspromenaden i Gamla Linköping, annat än för att proviantera i Chokladboden förstås, men denna slaskiga söndag blev det ett spontant tvåtimmarsbesök bland experiment, reflektioner, block och taljor. Jag hade utsikt över både en albinoälg och framänden av en SAAB 2000 från den sköna soffan där jag satt och ammade, bara en sådan sak!

Kallt, kallt, kallt

Vi har höga snövallar överallt efter lördagens toksnöoväder, gatorna är ungefär enfiliga. Termometern visade -20 när vi vaknade, nu är det -16. Soligt och vitt är det ute iallafall, när lilleman ätit färdigt ska jag bestämma mig för om det blir en tur till Öppna Förskolan eller inte. Jag är inte helt övertygad.

Fantasisummor

Vi betalar verkligen otroliga summor för barnomsorgen. Under föräldraledigheten kostar Julias dagisplats oss 214 kronor. Inte per dag, inte per vecka, utan per månad. Vad får man för det? Lek ute och inne, duktiga och empatiska pedagoger, mumsig mat som lagas på plats och gnuggning mot 26 kompisar av olika kulörer mellan 1 och 5 år, 5 timmar om dagen, 3 dagar i veckan. Jag har sagt det förr, jag säger det igen - det är helt fantastiskt.

Om namn

Jag insåg just att jag lär mig namnen på föräldrarna på Öppna Förskolan genom att läsa familjesidorna i Corren, barnens namn kan jag sedan länge. Det måste finnas enklare sätt att ta reda på sådant - man kanske helt enkelt skulle presentera sig? På så sätt skulle man ju kunna få en egen identitet bland de vuxna som man ändå träffar varje vecka, och vara någon mer än Julias pappa eller Adams mamma. Bara en tanke.

Ett steg på vägen

Jag har en långsiktig plan som går ut på att lära Julia spela Casino. Det är ett kul kortspel och bra räkneträning, men vi är inte riktigt där än. Det är liksom inte helt intuitivt att knekten motsvarar 11, damen 12 och kungen 13. När man sedan ska lägga till att ess kan vara både 1 och 14, då säger det "woosh" över hela det lilla fyraåringshuvudet med ganska stor kraft. Spader två och ruter tio finns inte ens på kartan. Men idag kom vi en bit på vägen. I en paus mellan amning och Pettssonpusslande googlade jag fram reglerna för patiensen "Klockan", och naturligtvis fick jag en nyfiken tjeja i knät som snabbt greppade kopplingen mellan klockan 11 och knekten, och glatt köpte att kungen var tretton och skulle ligga i mitten. Det blir nog Casino av det här tids nog.

Hejdå nyfödingskläderna

Jag har äntligen tagit mig i kragen och flyttat alla ytte-pytteplagg i storlek 56 från skötbordet till förrådet i källaren. Därifrån ska de så småningom distribueras tillbaka till sina ursprungliga ägare/skickas vidare till någon ny liten bäbis som kan tänkas behöva dem. Adam är ingen minstliten spädis längre, det är lite (fast bara lite) sorgsligt. Sniff.

Lunch i kyrkan

Vad man kan hinna avhandla på en knapp lunchtimme med nya föräldrabekantskaper. Vilken söt bäbis du har. Tack, du med, det här är Adam, 3 månader. Jo tack, förlossningen gick bra, men sen fick jag havandeskapskramper och hamnade på intensiven. Aha, gasen på er bil hakade upp sig på E4 säger du - vi var med i en trafikolycka förra veckan och undvek att krocka med en hårsmån. Det är långt till dina föräldrar på Gotland - vi bodde i Australien ett par år. Har ni lagt märke till mig nu? Inte? Men om jag häller ett helt glas vatten över mig då?

Jag ska överväga att hålla lite lägre profil nästa gång. Eventuellt.

Lite för effektiv snöröjning

Det där med salt och värmerör under cykelbanan är lurigt. Det snöade tokmycket här i förra veckan, så jag valde pulka och babybjörn som färdmedel till öppna förskolan i morse. Det gick fint fram till Björnkärrsskolan, men därifrån var det barmark på autostradacykelvägen som leder till Mikaelskyrkan. Äh. Vi fick bära pulkan en bit, och sedan gick vi offpist mellan studentkorridorerna. Det gick det också. Nästa snöfall beräknas på onsdag, fram till dess är det vagn och syskonbräda som gäller.

2*5 bra saker att ha med på skidsemestern

Julias lista:
*Schackrutor
*Schaletter
*Prinsessaker
*Adam
*En skidkarusell/skidor så man kan åka i eventuella befintliga skidkaruseller. Eller någonting ditåt

Mias lista:
*Familjen - ta gärna två när du ändå håller på.
*Babyfilt modell större.
*BabyBjörn-sele (barnvagn i lössnö är gravt överskattat) samt en gigantisk jacka som rymmer mamma, sele och bäbis.
*Nespressobryggare
*Browniesmix

Ett resedrama jag gärna varit utan

Barnen är fantastiska att resa med, men uppresan till Branäs förra söndagen blev ändå något av en mardröm. Adam somnade så fort vi packat in oss i bilen vid tiotiden, och Julia var sitt vanliga mysiga resejag.

Planen var att äta lunch i Grythyttan, så vi tänkte åka mot Örebro via Tjällmo och Pålsboda. Vi lyssnade på Saltkråkan och sedan blev det Wiggles. Vi låg bakom en Kia som körde lugnt och bra, den tog ner farten i varje kurva eftersom det var halt, men det hjälpte inte. I en kurva strax söder om Hjortkvarn, efter ungefär en timme, såg vi hur den mötande Volvon fick sladd och tappade fästet. Den gick först in i vänsterfronten på Kian och fortsatte sedan snurra mot oss. Det var tur att Lars körde, för jag hade snarare impulsen att hålla oss kvar på vägen, medan han valde att köra ut i lössnön istället för att krocka med Volvon. Vi plöjde rakt ut i naturen där det var relativt plant, och vi stannade med hela bilen i diket i ett moln av snö, alldeles oskadda. Det kom ingen trafik bakom oss. Wiggles fortsatte sjunga och Julia, som velat ha någonting att äta precis innan, registrerade nog knappt vad som hände, utan var helt lugn. Adam fortsatte att sova. Lars stängde motorn men lämnade lyse, värme och stereo på.

Efter att ha konstaterat att barnen klarat sig gick vi ut, samtidigt som förarna i de båda andra bilarna. Jag gick till tjejen som klev ut ur Volvon. Hon sa att hon var OK, att hon var ensam i sin bil och "det bara släppte i kurvan". Jag höll om henne och frågade om hon hade kläder och varningstriangel. Hon tog på sig mössan och jag sprang åt det mest skymda hållet med triangeln. Jag hörde hur passageraren fram i Kian skrek när jag sprang tillbaka för att varna bilar från andra hållet. Lars och Kia-föraren ringde 112. När trafiken stod still i båda riktningarna, satte jag mig i bilen hos barnen igen och grävde fram fika åt Julia som fortfarande var lugn. Så småningom kom brandbilar från minst två håll, Pålsboda och Hjortkvarn. Det kom fyra ambulanser och åtminstone båda förarna och framsätespassageraren i Kian, som de klippte upp bilen runt, åkte iväg i dem. Jag vet inte hur det var med henne som satt bak i Kian, men hon tog sig iaf ut själv ur bilen. Framsätespassageraren hade svårt att andas, hon var inte fastklämd, men de klippte ändå upp bilen för att få in båren under henne. Det var kanske ett 30-tal räddningspersonal totalt, brandkår, polis och ambulanser, och för varje bil som kom, kollade de läget, pratade med Lars som var kvar ute, och konstaterade att jag och barnen hade det varmt och gott inne i bilen och inte var alltför chockade.

Jag ringde våra stugkompisar och berättade vad som hänt och att vi skulle bli sena - Julia ville prata med Mattias och berättade glatt för honom att hon fått två goseapor av brandmännen samt att granarna lutade. Adam fortsatte att sova ända till tio minuter innan bärgaren kom. Det tog två timmar totalt innan vägen var röjd och bärgaren dragit upp oss ur diket så vi kunde fortsätta vår resa. Adam fick mat och somnade om medan vi blev uppdragna igen. Det var väldigt skakigt att åka vidare, och Lars provbromsade många gånger när vi väl kom upp på vägen. Det var skönt att konstatera att bilen var hel, och lätt att göra Julia till viljes när hon bad att få köpa en ljudbok med fem barbiesagor när vi stannade på nästa mack. Sedan lyssnade vi på Barbie hela vägen till Branäs, det kändes som ett litet pris att betala för att vara vid liv. Jag var orolig för varje mötande bil och varje omkörning, och satt på helspänn hela vägen. Det var bara Adam som hade ro att sova i bilen.

Vi kom fram strax innan skiduthyrningen stängde vid sju istället för vid femtiden som vi tänkt, och det var fantastiskt att komma till stugan där Malin och Mattias lagat kvällsmat. Jag tittade på vägen på ett annat sätt nu, kollar om det går att köra av vägen också, inte bara på den. Och vi valde att inte köra väg 51 mellan Örebro och Linköping på hemvägen, det fick bli Motalavägen istället. Hemresan en vecka senare gick utan värre missöden än ett par lösa travhästar på parkeringen i Örebro, men det var ändå tröttande att få höjd puls för varje kurva och möte. Det är skönt att vara hemma igen.

Bilder från olyckan finns här, och här iallafall just nu.

Barnabilder

Trött, nöjd och lite sval efter avslutad skidskola. Blåmärket erövrade hon vid en vurpa i hallen på vägen mellan snörullningen och bastun.

Brottningsmatch med Kangeroosa

Snö, snö, snö

Nu snöar det och blåser så pass att gondolliften är stängd. Det blir lite mindre skidåkning och lite mer stugsittning idag. Det funkar.

Nu är det sådär osynd om oss igen

När alla hjälps åt finns det utrymme för alla att få göra sin egen grej emellanåt. Man kan gå i skidskola, åka toklångt på längden, åka utför fastän man ammar, åka i backarna med eller utan valfritt antal barn, leka, äta vansinnesgod mat eller slockna i soffan med en bäbis. Vi har den allra bästa sortens semester i Branäs, i en danskägd lyxstuga med goda vänner, bastu och braskamin, fler våffeljärn än man strikt sett behöver, samt två väskor med spel. Vi har ungefär en noslängd till liften (tänk er nosen på en medelstor blåval så är vi relativt nära sanningen). Nu ska jag bara lära mig läsa pistkartor så jag kan hitta till de blå backarna istället för att halka ner baklänges i de röda.