Sleeping beauty

Hos oss är det prinsen som är sleeping beauty. Han på röda kudden, alltså.
Prinsessan, däremot, hon är klarvaken.

Somebody stop me

Jag har inventerat pyssel- och pappförråden inför julen, och det var inte en vecka för tidigt. När jag grävt fram min korg med presentpapper tyckte jag nog att det var ganska rimligt med de fem olika julmotiv som jag hittade, inklusive de två rullar som jag köpte på IKEA förra veckan. Men sedan lyfte jag blicken och hittade ytterligare 12(!) rullar på en hylla. Och det slutar inte där. Jag har tydligen fem rullar guldsnören i olika tjocklekar och glansighetsgrad, lika många silverrullar samt fyra nyanser av rött, för att inte tala om de andra färgerna. Om ni hittar mig i en affär med något lystet i blicken och rullar i händerna, så stoppa mig. För min egen skull.

När det gäller flörtkulor, kräppapper och glanspapper kan jag däremot få härja lite, fast helst med måtta.

Motivation är inlärningens moder

Julia började diktera sin önskelista igår, den omfattar ungefär 75% av innehållet i Barnens Bokklubbs tidning "Julklappsposten". Till att börja med pekade hon på bilderna i tidningen och jag skrev i notepad, men nu har jag tröttnat, så nu får hon får skriva själv istället. Fördelen med det är att hon inte hinner önska sig riktigt lika många saker, för det tar en stund att lura ut vilken bokstav hon ska skriva, komma ihåg hur den ser ut och till sist hitta den på tangentbordet. Det blir mycket ljudande, och det är lätt att tappa bort sig mitt i ord som "fästning" eller "julstjärna". Hon undrar ofta "Hur ser den ut" och "vilken bokstav kommer sen", och ibland är jag snäll och svarar (som stj i stjärna) och ibland säger jag "vad tror du?" och då kan hon oftast lista ut vilken bokstav som står i tur, eller beskriva hur den ser ut, för att sedan leta reda på den och knacka ner den.

Nästa övning blir att hjälpa henne hantera besvikelsen på julafton när en ytterst liten andel av hennes önskelista materialiserar sig som julklappar. Jag försöker hålla ner förväntningarna, men vi får väl se hur det går.

Bananchokladkaka

Ett bra banankaksrecept ska innehålla smält smör, bakpulver, rått eller brunt socker, samt kakao, tycker min humla. När jag inte hittade något recept som kombinerade alla dessa egenskaper, moddade jag ett befintligt som kom ganska nära. Och kan man tänka sig - det funkade!

50 g smör
0,5 dl mjölk
2 ägg
2 dl socker (1,5 dl strösocker, 0,5 dl råsocker)
2,5 dl vetemjöl
0,5 dl kakao
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
2 stora eller 3 små övermogna bananer

Smält smöret, häll i mjölken och låt det svalna. Vispa ägg och socker poröst. Blanda de torra ingredienserna och vänd ner dem i smeten. Tillsätt smörmjölkblandningen. Mosa bananerna och vänd ner dem i smeten. Smörj och bröa en limpform. Häll i smeten och grädda 40 - 50 min i 175 grader. Ätes med fördel dagen efter, då smakerna har hunnit gifta ihop sig.

Projekt Förutsägbar Friskluft

Jag vet att föräldraledighet och "projekt" egentligen inte går ihop, framförallt när man är relativt nyförlöst och den lilla knottens behov inskränker sig till mat, sömn och torra blöjor. Men ändå. Luft är också bra, har jag hört, och det är här min nya målsättning kommer in - under det här året har jag tänkt lära mig hitta i Rydsskogen.

Att komma in i skogen är nog så enkelt, tricket är att komma ut igen efter en lagom lång sträcka, helst på en väg som är någorlunda barnvagnsvänlig och allra helst leder hemåt. Dagens irrfärd tog mig in i skogen via slutet av Rydsvägen, och sen vek jag av åt Glyttingevägshållet. Jag hittade 2,5/5 km-spåret, pratade med ett par rara pensionärer, följde 2,5 km-spåret en bit, hittade en cykelväg, förföljde några stavgångare en bit i skogskanten ner mot järnvägen där jag skådade Skäggetorp på andra sidan spåren, knegade uppför en grusig backe, hälsade på en hund, följde en annan belyst cykelväg (eller var det samma?) som verkade gå åt rätt håll, och kom slutligen ut ur skogen vid Glyttingevägen, ungefär där jag tänkt. Promenaden tog en timme totalt, vilket är ganska lagom. Men jag skulle gärna velat att den var lite mer förutsägbar. Nå, övning ger träning, påstås det.

Du barn i krubban där

Ganska snart efter Adams födelse bestämde vi oss för att stanna hemma i Linköping över julhelgen istället för att åka hem till mor och far, trots att det egentligen borde vara jul i Västerbotten i år. Och tur var väl det, för i eftermiddags ringde min körfröken på jakt efter ett Jesusbarn till den levande julkrubban i Domkyrkan. Jag sa ja på stående fot, chansen till scendebut vid sju veckors ålder kan man ju inte avstå! Jag ska också få vara med i krubban, som Jesusbarnets mormor, en lagom oframträdande (bakåtsträvande?) roll. Jag har funderat på att gå och titta på julkrubban förr om åren, men det brukar alltid vara slutsålt innan jag kommer till skott. Men inte i år!

Två stora ryms inte i samma påse...

...men två små ryms i samma korg. Lo and behold - Adam, två veckor (överst i bild) och A, en vecka. Finfina småknyten.

En ny slags vardag väntar

Imorgon börjar den första veckan av vår nya smak av vardag, den där Lars går till jobbet, Julia går i förskolan tisdag-torsdag 9-14, och jag och Adam iallafall har målsättningen att komma utanför dörren en gång om dagen. Jag undrar hur våra nya rutiner kommer att se ut. Vad gör man en vanlig måndag? Och kommer öppna förskolans rörelselek i Rydshallen att bli ett stående inslag på fredagarna? Vad äter man till mellis? Kommer jag att lyckas ta mig in i duschen medan det fortfarande är morgon, för något värde på morgon? Nå, den som lever får se.

FAQ #1 - Vad säger Julia om att vara storasyster?

"Jag tycker bäst om Adam i familjen. Men inte när han skriker. Då tycker jag bäst om dig, mamma."

Jag tog de första stapplande stegen mot tvåbarnsmammevardag i morse, medan Lars stod i duschen. Jag lyckades faktiskt dra upp dragkedja, knyta rosett samt borsta tänderna och håret på storasyster medan jag låg kvar i sängen och ammade lillebror, det är jag ganska nöjd med.