26 januari 2010

Utan lokalsinne försmäktar jag på denna motorväg

Efter snart 18 år i Linköping har jag fortfarande inte pejl på E4-avfarterna, det är ganska patetiskt. Säg efter mig: "Efter Linköping Östra kommer Stockholm. Efter Linköping Västra kommer Mjölby." På väg från bilprovningen tyckte jag att Stockholm lät som ett bra alternativ, men så är det inte alls, det borde jag lärt mig förra gången jag gjorde det tricket även om det är några år sedan. 2 km till Herrbeta kan vara oändligt långt, om man egentligen vill åka åt andra hållet, kan jag meddela. Somliga borde inte få sätta sig i bilen utan GPS, och en sådan har jag faktiskt till mitt förfogande (till skillnad från lokalsinne, då).

25 januari 2010

Plötslig insikt från en något sliten ammamamma

Påsar under ögonen är ungefär lika användbara som fickor på jeans i storlek 56. Vad ska man ha dem till, egentligen?

23 januari 2010

Lördagen i bilder


Första lektionen på dansleken. Många små rosa tjejer var det. Nästa gång ska de börja öva på den hemliga dansen till uppvisningen, och då får föräldrarna inte vara med och tjuvkika längre.

På eftermiddagen kallade kusinerna in specialstyrkan, även känd som drottning Törnrosa, för att demolera pepparkakshuset.

Den här lille mannen kan rulla från mage till rygg, med flit. Det är värt att fira!

Tillexempel med en hejdundrande skaldjursfrossa. Kvällens kommentar: "Men jag har bara ätit en hummer!". Ibland är det bara för jobbigt.

22 januari 2010

Vy från en snöhög

Lilltjejen lekte "eskimå på spaningsuppdrag" och stod minst en halvtimme på snödrivan utanför köksfönstret i eftermiddags, en finfin utkikspunkt för att spana efter pappa som kommer hem från jobbet vilken kvart som helst. Bra början på helgen för faderskapet.

17 januari 2010

Retroaktivitet

Vi har haft policyn "det som inte går att köra i diskmaskinen får inte bo i vårt kök" i flera år nu, men nu är det dags att omvärdera. Vi hittade nämligen fem handmålade Zebra-koppar i arvegodset efter Lars farmor, och de är för fina för att förstöra med Finish-extra-allt.

Det är märkligt meditativt att handdiska, och plötsligt finns det en orsak att plocka ur diskstället emellanåt. Vi får väl se om det blir en ny vana.

Johan Kling - Människor helt utan betydelse

Redan titeln får mig att rygga - det här är ingen bok som jag skulle ha valt att läsa om det inte varit för bokcirkeln. Om jag får bestämma ska det vara lättsmält och glatt, eller iallafall finnas ett driv hos karaktärerna. Någonstans har jag hört att huvudpersonen inte ens säger ifrån om han får fel mat på McDonalds. Sån vill jag inte vara, så sånt vill jag inte läsa.

Första dagen tar jag mig igenom de tre första kapitlen. En känsla av spleen och hopplöshet drar igenom texten, i ett sommarhett Stockholm strax före millennieskiftet. Huvudpersonen är sådär timid och självutplånande så jag bara vill lägga boken ifrån mig, alternativt lyfta upp honom i öronen och ruska lite självkänsla i honom. "Det behöver inte ha någon betydelse" är ett mantra som går igen, varför känns det som att det kommer att upprepas i resten av boken också?

Andra dagen läser jag några kapitel till, det är välskrivet men jag tycker fortfarande inte om storyn. I alla möten med människor, sådana som händer under dagen och sådana han minns, kommer han till korta och framstår som ännu mer värdelös, både i sina egna och andras ögon.

Tredje kvällen läste jag till slut, det var inte många sidor. Sammantaget är det en välskriven, frustrerande liten bok, och när jag slagit ihop den kände jag ett behov av att se någon i ögonen, en levande människa som har framtidshopp och gnista. Tur för mig att jag har några sådana brevid mig i soffan.

15 januari 2010

Låt mig citera

- Jag vill aldrig ha en dator på mitt rum!

Hon sa så. Alldeles oprovocerat. Jag lovar! Och som jag kommer att använda det emot henne. Muahaha!

Å andra sidan håller hon på att dränka mig och fåtöljen som jag sitter i i gosedjur, så jag kanske aldrig får chansen. Om det här blir mitt sista blogginlägg någonsin, så vet ni varför.

14 januari 2010

Min son sugfisken

När jag tröttnat på att mata Adam (efter sisådär fem-och-en-halv timme amning i ett sträck) vänder jag på honom, så han ligger på mage på min arm. Han slentriansnuttar säkert bara, kan man tro, men icke det - han övergår till att försöka suga mjölk ur min arm med full kraft istället. Lite som fiskpedikyr, föreställer jag mig. Blött blir det iallafall.

Om att slippa välja sina konflikter

Hur många lager kläder är lagom att ha på sig inomhus en vanlig vinterdag när det är -5 ute? Två? Tre om man har ett linne närmast kroppen, kanske? Trams. Fem är lagom, hävdade vår unga dam i morse. Lila strumpbyxor och ett orange-röd-gul-blått linne längst in, sen en lila-orange-vit, kortärmad kalasklänning. En vit alldeles för kort klänning (så vi kallar den tunika istället) med rosa-gula-orange-lila blommor ovanpå det, så en grön-vit-randig långärmad tröja, och avsluta det hela med en käckt röd t-shirt med vita prickar på. Voila! Böj dig framåt och ta emot applåderna om du kan! Vi hade inte riktigt samma uppfattning som Den Stoppade Korven i morse, och det var ganska tjurigt i båda ringhörnorna innan hon gick med på att begränsa sig till linnet, den långärmade tröjan och klänningen. Det är ganska tråkigt att bråka innan frukost, men alla var iallafall sams igen innan de åkte till dagis, somliga färggladare än andra.

Lilleman fick stanna hos farmor och farfar medan jag hämtade Julia på eftermiddagen, delvis för att det går magsjuka på förskolan, delvis för att vårdcentralen höll öppet för vaccinering idag. Det är inte jättekul att ta spruta, det tycker inte jag heller, så jag laddade med en tablettask i handväskan och förberedde mig mentalt så gott jag kunde. På dagis målade Julia färdigt den teckning som hon höll på med, en lilahårig Pocahontas i röd klänning, och packade in sig i bilen innan jag berättade att hon skulle få vaccindos nr 2 på vägen hem. Jag trodde nog att hon skulle slänga åtminstone ett litet tantrum, men se det gjorde hon inte alls. Däremot såg hon fram emot att få tablettasken efter sticket och att leka med andra i väntan på sprutan och hänga upp sin teckning i väntrummet/lekrummet. Vi fick vänta i kanske fem minuter innan vi tog Pocahontas med in till sköterskan, och Julia småpratade och signerade teckningen medan jag räckte över pappersarbetet. Julia svarade själv på frågorna om hur det kändes efter förra vaccineringen, trevlig, trygg och alldeles orädd inför sprutan. Hon satt stilla i mitt knä när hon fick sticket och vi konverserade lite om färger under tiden. Sedan tejpade sköterskan och Julia upp Pocahontas på dörren, så att nästa barn skulle kunna titta på den medan de fick sin spruta. Det var klart på ett litet kick, och Julia var lika glad när vi gick som när vi kom.

Om jag får välja tar jag mycket hellre en morgonkonflikt om kläderna än tvingar en skräckslagen unge att ta en spruta. Men det är ju inte alltid man har ett val. Ibland fixar det sig ändå.

10 januari 2010

Dags att kamma sig


Imorgon blir det vardag igen, så nu är det dags att kamma sig, skrapa bilen, tömma julgranen och återknyta kontakten med dagiskompisarna igen. Vi går ut starkt med att skjutsa prinsessan Belle till 5-årskalas i Ljungsbro.

9 januari 2010

Borta bra, hemma också bra

Nu är vi hemma igen efter den första utomlänsliga utflykten med Adam. Knappa två timmar i bil åt varje håll och övernattning i Hållsta funkade funkis, han sov hela bilresorna och åt resten av tiden. Han har inte så stora krav än så länge.

7 januari 2010

Torsdagsmiddag


Med förenade krafter åt vi upp all broccoli.

6 januari 2010

Generosity - Richard Powers

Jag minns inte riktigt vad jag letade på för ord på Bokus, det kan ha handlat om hjärnan och vetenskap, men jag snubblade iallafall över Richard Powers, en amerikansk romanförfattare, och bland hans titlar fastnade jag för Generosity som kom ut 2009. Den impulsbeställde jag, tillsammans med bokcirkelböckerna för januari och februari. Eftersom den såg så lockande ut, läste jag den allra först.

Det var en spännande historia om skrivande och vetenskap, fast förankrad i nutiden med sociala media, talkshows och bioteknikföretag. Berättartekniken är ovanligt otransparent, emellanåt hoppar författaren in och kommenterar hur han bit för bit lär känna sina huvudpersoner. Jag ska läsa mer av Richard Powers.

Negativa tal gör premiär

Morgonkonversationen från köket mellan dotter och far:
- Vet du vad sex minus fem blir? Noll!
- Nä, sex minus fem blir ett, räkna själv på fingrarna så får du se.
Fingerräkningsverifiering utbryter. Jo, pappan har rätt den här gången.
- Visst blir 100 minus 100 noll?
- Ja, det stämmer.
- Vad blir tio minus 100?
Det blir tyst en stund. Hur ska pappapedagogen fixa det här?
- Först tar du bort tio, och då blir det noll. Sen har du 90 till att ta bort, så det blir minus 90.
- Blir det 90?
- Nej, det blir *minus* 90.
Lång tystnad, sen byter de ämne ute i köket. Hej negativa tal, er kommer vi nog att träffa igen vad det lider.

5 januari 2010

Okynnesgod kyckling med citrus

En ganska vanlig eftermiddag på jullovet kan man ringa in familjen N, det är alltid bra. Förmiddagens fynd från ÖoB, en burk Breakfast Fruit (a.k.a. apelsin- och grapefruktklyftor i juice) inspirerade till kyckling- och quinoamiddag för de stora med makaroner för de små.

Man tager:
700 g kycklinginnerfilé (tinad)
Över den häller man ett guck bestående av:
1 apelsin (rivet skal + saft)
1 msk soja
2 msk (citron)olivolja
1 tsk rosmarin
0,5 tsk malen ingefära
salt, peppar (eller lite ur den magiska burken Salamoia Bolognese)

Skjuts in i ugnen i 200 grader, 15 minuter. Servera med quinoa, ugnsåkta morotsstavar, broccoli, småtomater och breakfast fruit. Gott, smalt, vackert och framför allt toktrevligt!

4 januari 2010

Knakelibrak i ryggen

Nu har jag lyft en bäbis, eller möjligen en laptop för mycket utan att säkra knäna. Dags att börja träna ryggen igen. Jag testar att kombinera träningen med vila på den spikmatta som vi fyndade idag. Det börjar lovande, jag skar mig redan på förpackningen.

3 januari 2010

Vrida, vrida dygnet

Stortjejen har somnat sent den senaste veckan, och det har fördelen att vi får sova länge på mornarna. Igår blev det frukost vid halv elva, så därför är jag ganska nöjd över att hon väckte mig halv nio idag. Ganska. Nå, tidsandan brukar innehålla en hel del självspäkning såhär års, och just varianten vakna-lite-tidigare är lagom för oss.

Den där lille krabaten då, vaknar inte han ohemult tidigt på mornarna? Jo, det gör han säkert, men å andra sidan äter och sover han dygnet runt, så det är bara att stoppa ett bröst i munnen på honom för att själv få vila en bra stund till. Det arrangemanget är alla parter nöjda med.

2 januari 2010

Året som gick

I januari åkte vi hem-hem för en försenad jul. Vi besökte Junibacken. Träffade vänner från Sydney. Morbror Åke dog.

I februari åkte vi på skidresa till Branäs. Sedan åkte jag hem-hem igen på begravning medan resten av familjen, inklusive månadens inackordering L, gick på Disney on Ice, en upplevelse som präglade Julia resten av året.

I mars var det melodifestivalen och bäbisar som gällde. Vår egen baby Adam annonserade sin ankomst i november och baby Siri kom ut, så nästanstorasyster Charlotte kom från USA-landet för att beskåda mästerverket. Mormor och morfar kom på besök när Lars åkte till Kina.

April bjöd på påskkalas och 4-årsfest. Ville föddes. Vi vuxna åkte på hemlig resa till Nyköping och Oxelösund. Julia träffade sin grannkompis Simona för första gången. Fantastiskt kul att hon fått en kompis som bor så nära och som inte kommer från oss stora, men också början på ett nytt sätt att umgås - det är inte alltid det passar med våra planer när det ringer på dörren.

I maj gifte sig Klaus och Margareta i katolska kyrkan med en fantastisk trespråkig cermoni. Vi hade våra första grillkvällar för säsongen. Lars åkte till Singapore. Ett stenkast från förskolan mördades en 26-årig mamma av en förvirrad kille med kniv. Hem-hemma kastade man sten in genom fönstret hos irakiska flyktingar. Vi gick på SOF. Det är så olika det där.

Lars var ledig åtta veckor under sommaren, jag sex. Det var varmt och vi badade ganska mycket. Jag fick pippi på att vila under träd, vårt eget stora päronträd är favoriten, men det finns vilvärda äppelträd i Hållsta och Vimmerby också. Vårt bruna hus blev rödmålat och fick nytt staket. Vi firade midsommar i Fällfors, utan Åke för första gången. Som vanligt, men ändå inte. Micke och Tina var hemhemma samtidigt som vi, och i augusti åkte vi ner och tittade på deras nya hus i München. Storebror med familj hälsade på. Vi fick ytterligare ett besök från Sydney. Vi gjorde utflykter till Vimmerby, Junibacken, Liseberg och när jag börjat jobba igen åkte Lars och Julia till Kolmården. Farfar fyllde 70.

PeO och Jessica gifte sig i september. Under hösten var jag mest gravid. Jag fick havandeskapsförgiftning den här gången också, och slutade jobba 8 oktober. Sen pendlade jag mellan soffan, MVC och förlossningen för vila och kontroller av blodtryck, protein och diverse blod- och levervärden. Nionde gången jag kom till förlossningen den här graviditeten hade jag verkligen värkar, och Adam föddes två och en halv timme senare, en pigg och frisk liten kille. Ett halvt dygn efter förlossningen fick jag havandeskapskramper, eklampsi. Resten av november var jag väldigt trött, Adam och jag bara åt och sov och återhämtade oss.

I december hade jag återfått mina krafter, men tillbringade det mesta av tiden på samma sätt. Det blev inga avancerade julklappar, men å andra sidan spelade Adam Jesus i Domkyrkans levande julkrubba. December blev trots allt en social månad - vi höll oss i Linköping, men träffade stora delar av släkten, både mormor och morfar och Charlotte kom på besök. Året avslutades med fest i Rappestad där barnen för första gången var lika många som de vuxna (inräknat Viktorias mage, då, även om det barnet kommer ut först 2010).

2009 var ett bra år, allt som allt. Det ska bli spännande att se vad 2010 bär i sin väska.