Lilla pludderutten, drygt 33 månader gammal (När slutar man räkna månader, egentligen? Långt före treårsdagen i allafall.) har nästan slutat sova på dagis. Allra som oftast somnar hon inte under lunchvilan, och när jag kommer och hämtar henne vid halvfem (eller kvart-i-fem, som det tenderar att bli), är hon jättejättetrött. Det är en brytningstid nu, säger kloka fröknarna. Så är det nog. Men vi borde nog se till att hon får komma hem från dagis lite tidigare nu när hon inte sover på dagen längre och ännu inte orkar så långa dagar. I allafall gå hem vid fyratiden, mellan fyra och fem är alla små dagisbarnen som allra tröttast.
Vår dagisdeal är att Lars lämnar och jag, som kommer upp tidigare på mornarna, hämtar. Som det är nu kliver jag upp 6.20 utan att snooza om det är en bra dag, men lyckas sällan börja jobba tidigare än åtta. Oftast kortar jag lunchen till 30 minuter, då kan jag göra mina åtta timmar per dag och hämta på dagis vid halvfem.
Kliva upp ännu tidigare känns inte riktigt som ett alternativ. Skippa att tömma diskmaskinen, äta ordentlig frukost och läsa tidningen på morgonen? Skulle inte tro det. Ja, det skulle vara diskmaskinen i så fall. Jobba hemma i soffan på kvällarna? Inte särskilt lockande. Det kanske är dags att ge upp det här med att jobba heltid båda två och gå ner i arbetstid istället, föräldradagar har vi ju så det räcker och blir över.
Jag hade hoppats på att vara hemma med bäbis nr. 2 vid det här laget så det skulle bli kortare dagisdagar av sig själv för Julia, men det verkar inte vilja hända. Och leveranstiden lär ju ska vara sisådär en nio månader på sådana små kritter i allafall. Det är inte ett livspussel, det är ett livsalfapet, läste jag någonstans. Alla bitar passar inte, så man måste prioritera. Räck mig manualen, tack.
Inlägg
