En social icke-dagisdag

Adam väger 3720 gram idag, och är 53,5 cm. Ganska lagom, kan man tycka. Under besöket hittade Julia en ny kompis på öppna förskolan som delar lokaler med BVC, och efter vägningen stannade vi en stund och fikade. Det var trevligt, får se om det blir en vana eller ej. På förmiddagen fick vi besök från både Rappestad och Vikingstad och den ambulerande dagverksamheten är redan en lagom fast punkt i tillvaron.

Försvenskad pecan pie

Det här receptet kombinerar två goda saker - kanelpaj och glaserade pekannötter. Jag har inte träffat på glazed pecans i någon svensk matvaruaffär, men å andra sidan har jag inte letat så noga eftersom det händer att jag får personliga leveranser från Milford, CT.

Pajdeg:
100 g smör
2 1/2 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
1/2 dl strösocker

Fyllning:
2 dl vispgrädde
2 tsk brun farin
2 tsk malen kanel
1 msk vetemjöl
1 påse (142 g (5 oz)) Glazed Pecans

Sätt ugnen på 175°. Smält smöret i en kastrull. Blanda ner mjöl, bakpulver och socker och rör ihop till en deg. Tryck ut den i en pajform med löstagbar kant, 24 cm i diameter. Vispa ihop grädde, farin, kanel och mjöl. Häll fyllningen i formen. Fördela pekannötterna ovanpå. Grädda i nedre delen av ugnen ca 30 min. Låt svalna och servera pajen kall.

Vegetera mera

Jag har varit lite för flitig de senaste dagarna, inser jag. Jag ska nog sluta med det och passa på att ta det lite lugnt när pluppen vilar istället, sådär som jag predikar att man borde göra när man har en liten nyföding. Jag behöver t.ex. inte börja baka lussebullar bara för att Adam somnat, även om jag kunde sätta degen i lugn och ro, för det var inte lika avkopplande när han vaknade med ett illvrål ungefär samtidigt som jag ringlade ihop den första lussekatten av fyrtio. Jag ska nog sätta mig i ett soffhörn och läsa en bok istället, med eller utan bäbis vid bröstet.

Sleeping beauty

Hos oss är det prinsen som är sleeping beauty. Han på röda kudden, alltså.
Prinsessan, däremot, hon är klarvaken.

Somebody stop me

Jag har inventerat pyssel- och pappförråden inför julen, och det var inte en vecka för tidigt. När jag grävt fram min korg med presentpapper tyckte jag nog att det var ganska rimligt med de fem olika julmotiv som jag hittade, inklusive de två rullar som jag köpte på IKEA förra veckan. Men sedan lyfte jag blicken och hittade ytterligare 12(!) rullar på en hylla. Och det slutar inte där. Jag har tydligen fem rullar guldsnören i olika tjocklekar och glansighetsgrad, lika många silverrullar samt fyra nyanser av rött, för att inte tala om de andra färgerna. Om ni hittar mig i en affär med något lystet i blicken och rullar i händerna, så stoppa mig. För min egen skull.

När det gäller flörtkulor, kräppapper och glanspapper kan jag däremot få härja lite, fast helst med måtta.

Motivation är inlärningens moder

Julia började diktera sin önskelista igår, den omfattar ungefär 75% av innehållet i Barnens Bokklubbs tidning "Julklappsposten". Till att börja med pekade hon på bilderna i tidningen och jag skrev i notepad, men nu har jag tröttnat, så nu får hon får skriva själv istället. Fördelen med det är att hon inte hinner önska sig riktigt lika många saker, för det tar en stund att lura ut vilken bokstav hon ska skriva, komma ihåg hur den ser ut och till sist hitta den på tangentbordet. Det blir mycket ljudande, och det är lätt att tappa bort sig mitt i ord som "fästning" eller "julstjärna". Hon undrar ofta "Hur ser den ut" och "vilken bokstav kommer sen", och ibland är jag snäll och svarar (som stj i stjärna) och ibland säger jag "vad tror du?" och då kan hon oftast lista ut vilken bokstav som står i tur, eller beskriva hur den ser ut, för att sedan leta reda på den och knacka ner den.

Nästa övning blir att hjälpa henne hantera besvikelsen på julafton när en ytterst liten andel av hennes önskelista materialiserar sig som julklappar. Jag försöker hålla ner förväntningarna, men vi får väl se hur det går.

Bananchokladkaka

Ett bra banankaksrecept ska innehålla smält smör, bakpulver, rått eller brunt socker, samt kakao, tycker min humla. När jag inte hittade något recept som kombinerade alla dessa egenskaper, moddade jag ett befintligt som kom ganska nära. Och kan man tänka sig - det funkade!

50 g smör
0,5 dl mjölk
2 ägg
2 dl socker (1,5 dl strösocker, 0,5 dl råsocker)
2,5 dl vetemjöl
0,5 dl kakao
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
2 stora eller 3 små övermogna bananer

Smält smöret, häll i mjölken och låt det svalna. Vispa ägg och socker poröst. Blanda de torra ingredienserna och vänd ner dem i smeten. Tillsätt smörmjölkblandningen. Mosa bananerna och vänd ner dem i smeten. Smörj och bröa en limpform. Häll i smeten och grädda 40 - 50 min i 175 grader. Ätes med fördel dagen efter, då smakerna har hunnit gifta ihop sig.

Projekt Förutsägbar Friskluft

Jag vet att föräldraledighet och "projekt" egentligen inte går ihop, framförallt när man är relativt nyförlöst och den lilla knottens behov inskränker sig till mat, sömn och torra blöjor. Men ändå. Luft är också bra, har jag hört, och det är här min nya målsättning kommer in - under det här året har jag tänkt lära mig hitta i Rydsskogen.

Att komma in i skogen är nog så enkelt, tricket är att komma ut igen efter en lagom lång sträcka, helst på en väg som är någorlunda barnvagnsvänlig och allra helst leder hemåt. Dagens irrfärd tog mig in i skogen via slutet av Rydsvägen, och sen vek jag av åt Glyttingevägshållet. Jag hittade 2,5/5 km-spåret, pratade med ett par rara pensionärer, följde 2,5 km-spåret en bit, hittade en cykelväg, förföljde några stavgångare en bit i skogskanten ner mot järnvägen där jag skådade Skäggetorp på andra sidan spåren, knegade uppför en grusig backe, hälsade på en hund, följde en annan belyst cykelväg (eller var det samma?) som verkade gå åt rätt håll, och kom slutligen ut ur skogen vid Glyttingevägen, ungefär där jag tänkt. Promenaden tog en timme totalt, vilket är ganska lagom. Men jag skulle gärna velat att den var lite mer förutsägbar. Nå, övning ger träning, påstås det.

Du barn i krubban där

Ganska snart efter Adams födelse bestämde vi oss för att stanna hemma i Linköping över julhelgen istället för att åka hem till mor och far, trots att det egentligen borde vara jul i Västerbotten i år. Och tur var väl det, för i eftermiddags ringde min körfröken på jakt efter ett Jesusbarn till den levande julkrubban i Domkyrkan. Jag sa ja på stående fot, chansen till scendebut vid sju veckors ålder kan man ju inte avstå! Jag ska också få vara med i krubban, som Jesusbarnets mormor, en lagom oframträdande (bakåtsträvande?) roll. Jag har funderat på att gå och titta på julkrubban förr om åren, men det brukar alltid vara slutsålt innan jag kommer till skott. Men inte i år!

Två stora ryms inte i samma påse...

...men två små ryms i samma korg. Lo and behold - Adam, två veckor (överst i bild) och A, en vecka. Finfina småknyten.

En ny slags vardag väntar

Imorgon börjar den första veckan av vår nya smak av vardag, den där Lars går till jobbet, Julia går i förskolan tisdag-torsdag 9-14, och jag och Adam iallafall har målsättningen att komma utanför dörren en gång om dagen. Jag undrar hur våra nya rutiner kommer att se ut. Vad gör man en vanlig måndag? Och kommer öppna förskolans rörelselek i Rydshallen att bli ett stående inslag på fredagarna? Vad äter man till mellis? Kommer jag att lyckas ta mig in i duschen medan det fortfarande är morgon, för något värde på morgon? Nå, den som lever får se.

FAQ #1 - Vad säger Julia om att vara storasyster?

"Jag tycker bäst om Adam i familjen. Men inte när han skriker. Då tycker jag bäst om dig, mamma."

Jag tog de första stapplande stegen mot tvåbarnsmammevardag i morse, medan Lars stod i duschen. Jag lyckades faktiskt dra upp dragkedja, knyta rosett samt borsta tänderna och håret på storasyster medan jag låg kvar i sängen och ammade lillebror, det är jag ganska nöjd med.

Garderobsstädning

Det är dags för mig att göra samma trick som Lindex gjorde något av de år som jag råkade titta bort - att rensa ut mammakläderna, iallafall de graviditetsrelaterade. Det är lite vemodigt att sortera sina plagg i kategorierna användbart/amningsbart, inte-på-länge och aldrig-mer. Alla mina fina, högmagade trosor som inte kommer att komma till användning igen. Sniff. Det är ett långtidsprojekt, för rätt som det är vaknar lilleman och vill äta lite till, han är ovanligt vaken och hungrig idag. Jag misstänker att han satsar på att äta upp sig en kurva innan vi träffar BVC efter lunch, och vem vet, han kanske lyckas med det. Nå, det ska bli spännande att se om det kanske finns utrymme för att handla lite nya amningsbara plagg när jag sorterat färdigt. Jag behöver iallafall definitivt fler förvaringslådor (surprise!).

Långsamt lamm med citron

Vi fick hugg på ett lamm i lördags, det kom hem till oss grovstyckat, i en låda, och bor nu i lämpliga bitar i frysen. Idag byggde vi en långkokt gryta, och det är bäst vi skriver ner receptet innan vi glömmer, för den blev ohygglogod (jag tror det är det enda adjektiv som lämpar sig för skrift, och då är det ändå ett ord jag aldrig nedtecknat förut).

700 gram grytbitar av lamm
1 gul lök
2 morötter
3 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
2-4 dl vatten
2 dl vitt vin
2 lagerblad
1 tsk rosmarin

saft och rivet skal av en citron
2 dl creme fraiche

Bryn köttet i omgångar i olivolja i en stekpanna, tills det har fin färg runt om, och lämpa successivt över köttet i en stekgryta. Tärna lök och morötter, och hacka vitlöken. Fräs grönsakerna. Koka ur stekpannan med 2 dl vatten och häll stekskyn i grytan. Fyll på med vin, mer vatten, rosmarin och lagerblad. Salta och peppra. Koka upp och låt sedan grytan sjuda i evigheter, eller åtminstone några timmar. Ät något annat så länge.

När det är dags att äta nästa gång, t.ex. nästa dag eller framåt kvällen: Koka ris och värm upp grytan igen. Tillsätt creme fraiche, citronskal och citronsaft och koka upp. Ät med andakt, och gärna några goda oliver.

Show and tell

En dag i månaden är det playday på förskolan. Då får varje barn ta med sig en leksak att visa för de andra, men idag tog vi med något som smällde ännu högre när vi hämtade Julia, en livs levande pinfärsk lillebror.

Alexandra undrade:
- Men hur kom han ut ur magen?
- Jag klämde, och klämde, och klämde, svarade jag. För det var ju precis så det var.

Tacksam

Idag är jag fylld av tacksamhet för vart enda ett av de år jag levt, alla de människor jag mött och de erfarenheter jag har. Jag behöver var och en, för ni är vad som gör mig till den jag är. Och jag är så oändligt glad att jag är.

Lördagslyxlirare

Vi låg i sängen hela natten i natt, klev inte ens upp för att byta blöja. Idag glider vi fram genom tillvaron och lutar omkull oss när och där vi blir trötta. Vi har gått en jungfrutur med barnvagnen på gatan och Adam har visat upp sig för kusinerna och Kristian. Dessutom har han demonstrerat att han kan sova medan syrran spelar Mario Kart Wii i samma rum, det bådar gott. Nu pustar vi ut i soffan igen efter kvällsmat hos farmor och farfar, somliga har det bra. Jag är mycket piggare idag än igår, men det är lång väg kvar att gå, jag får nog räkna med åtminstone en månad innan jag är återställd, alldeles bortsett från det där med vaknätterna.

Don't try this at home

Här kommer dagens tips från förlossningscoachen - om du har anlag för havandeskapsförgiftning är det en bättre idé att föda på sjukhus än hemma i soffan, oavsett hur mysigt det kan verka med plastskynken och levande ljus. Jag är väldigt tacksam för att jag valde den något mer kliniska linjen själv.

I söndags, på utsatt dag, var det dags att föda barn, sa kroppen. Förlossningen fick verkligen börja med värkarbete, yay! Vid fyratiden gick vi en promenad till brevlådan för att posta läkarintyget, med avbrott för andningspaus var tredje minut, sen åkte Lars för att plocka upp Julia på kalas medan jag ringde sjukhuset, och strax före 17 gjorde vi vår nionde entre på förlossningen för den här graviditeten. Jag hade gjort ett ganska bra förarbete, så redan 19.40 kom vår lilla kille med klang, jubel, lustgas och varma handdukar. Jag svimmade på toaletten någon timme senare, men annars mådde vi bara fint, och mitt i natten någon gång fick vi flytta från förlossningen upp till BB.

Måndag var inte riktigt lika bra. Adam låg i sin lilla plastbalja i ett hörn av rummet och jag fick in en bricka med frukost till sängen, men sen blev det otäckt. Jag började darra och såg ljusblixtar, sen kunde jag inte fokusera över huvudtaget. Lars kom på att jag hade haft linserna inne ända sedan dagen innan, och jag lyckades ta ut dem, men kunde inte pricka linsburken när jag skulle lägga ner dem, och inte se bättre efter det. Nästa sak jag minns är att en läkare bad mig utföra ett reaktionstest där jag skulle pricka min egen näsa med pekfingret. Jag låg med händerna i vädret och hade ingen känsla för hur jag skulle utföra instruktionen. Lars har berättat att läkaren gått ut för att hämta någonting, så det var han och en undersköterska inne i rummet när jag började få epilepsiliknande kramper och tugga fradga, men rummet fylldes väldigt fort av folk när larmet gick. Själv har jag inga fler minnesbilder förrän måndag kväll när jag vaknade på riktigt igen med diverse slangar i kroppen på intensivvårdsavdelningen. Sen har min återhämtning gått fort och bra, tisdag förmiddag flyttades jag tillbaka till förlossningen med magnesiumdropp för att inte kramperna skulle komma tillbaka, och på tisdag kväll fick jag sluta cirkeln och komma tillbaka upp till bb igen. Där blev vi kvar till i eftermiddags när vi blev utskrivna. Jag är väldigt, väldigt glad att jag befann mig på ett universitetssjukhus när preeklampsin gick till eklampsi, och jag är om möjligt ännu gladare att vara tillbaka i min egen soffa med hela min fina familj.