Slit-och-släng-elektronik

Igår brakade vår 30-dollars-DVD slutgiltigt ihop. Den har troget spelat våra barnfilmer i två år nu, men när vi kom hem från dagis ville den inte spotta ut Wiggles Dancing. Och inte ville den spela filmen heller, oavsett om jag försökte övertala den med fjärrkontroll eller handkraft. Mutter. Herrn i huset försökte också massera den, men se det funkade inte heller, mer än för att bända upp käkarna. Vad gör man då? Jo, under andra halvan av Bolibompa hinner man (han) lagom till Elgiganten och tillbaka med en ny DVD-spelare. 275 pixadoras kostade kalaset, inklusive en scart-kabel för 75 kronor.

Det kändes lite som när sista skvätten mjölk gått åt, och man cyklar iväg och panikköper en liter för att avvärja hotet om svart morgonte(hemska tanke!). Plötsligt blev hemelektronik en dagligvara, hur blev det så?

Var är blommorna?

-Var är blommorna? sa plutten anklagande häromdagen när jag barmhärtighetsslängt de slokande tulpanerna som snöat kronblad över hela köksbordet. "Köpa nya!" följde hon upp med.

Nu står nya röda krusiga tulpaner på ljusblå vårköksduk. Adventsljusstakarna i fönstret har ersatts av en blå lampskärm. Det kändes uthärdligt att städa undan dem häromdagen, eftersom jag för första gången i år både cyklat till och från jobbet i någonslags dagsljus. Det arrangemanget byggde iofs på att jag packade ihop och gick till dagis redan vid fyra, men det är iallafall en början.

Det blev inte så illa ändå

Det blev en bra helg ändå. Det blev inte mer än någon enstaka lösbajsblöja, och vi har fått leka en hel del med kompisar, mest Kristian och det är en bra sak. Och ätit gott. Laxsoppa, kladdkaka, tjälknöl, vinmarinerade björnbär och saffranstorsk, men inte samtidigt.

I morse när vi vaknade var det soligt och vitt ute, så vi var ute och åkte pulka, både hemma i lilla cykelbanebacken och sen i Vallamassivet. Lars drog Julia en fjärdedel upp i backen, och sen släppte han iväg henne på ett underlag av ca 1,5 cm snö på fjolårsgräs. Det var poppis, några mammor i backen tittade på henne och utbrast "det är äkta glädje". Praktiskt med oberoende observatörer. Vi var ute en god stund och pulkade och tipspromenerade, så sen var det skönt att drälla in på caféet i gamla Linköping tillsammans med Kristian för att tina fötter och fingrar. Mest på lilla liten, Julia behöver en större overall än den vi köpte i Sydney i augusti 2006. Jag gjorde en räd på stan efter reaexemplar, men kom hem med ett fantastiskt psykedeliskt nattlinne åt henne och en klänning åt mig själv istället. Hur gick det till? Däremot har vi äntligen fått tag i extra fjärrkontroller till wii, så nu kan vi leka fyra på en gång. Det blev ett Rayman Raving Rabbid 2 också, ett riktigt fånigt spel som vi testade med Magnus och Frida och Kristian igår. Man är ju inte övermognare än man gör sig.

Folkhälsa für alle, pretty please?

Men vad fan. Efter en skön sovmorgon började Julias dag med diarre, nu när vi äntligen börjar hämta oss från förra veckans förkylning, med varsin vabbdag. Kan vi inte bara få vara friska?

Med dagis nya karantänregler (som infördes nu i veckan, eftersom barnen haft magbuggar kontinuerligt sedan i november) ska barnen vara symptomfria i 48 timmar innan de får komma tillbaka. Bara att hålla tummarna för bättre konsistens och kräkfrihet åt alla. Annars blir det att vabba nästa vecka också.

Sånglektion med en hal kråka i halsen

Häromdagen hade jag min första sånglektion på tre år. Det var spännande. Inte minst eftersom min förkylning satt sig på halsen, så att jag har ett vackert, fylligt undre register och, efter lite övertalning, en bukett vackra toner längst upp i huvudet. Men däremellan, runt E-G, kan det komma ut exakt vad som helst. Då är det tur att jag har samma sångpedagog som sist, så jag slapp göra ett första intryck med nuvarande besättning. Kväk. Bräk. Knix. Krax.

Dubbeldop

Ingen feber idag, men ingen sångröst heller. Och jag försökte verkligen låta bli att andas på folk, det var bara riktigt sällsynta och självutnämnt immuna fåglar som fick riktiga kramar. Som min före-detta svärmor, som jag träffade för första gången på öh, um, sju-åtta år, kanske? Hon var ungefär likadan nu som då, men konstaterade att jag såg smalare ut. Det är lite kul, för det brukade låta ungefär likadant när jag kom hem till mina föräldrar och hälsade på under de första tio åren efter att jag flyttat hemifrån. Så kan det bli när minnesbilderna baserar sig på en Mia i gymnasieåldern, jag har nog tappat lite valpfett sen dess. Nå, hon instämde i allafall i kören "jag tror att Julia liknar sin morfar" och jag skulle hälsa så mycket till er, mamma och pappa. Från alla möjliga håll och kanter.

Lambohovskyrkan är av en hemskt springvänlig sort, och Julia hade mycket kul med gamla och nyfunna kompisar, inte minst Axel som är storebror till bortaplansbäbisen i dagens dubbeldop (från vår planhalva räknat, då). De två kusinerna turades om att hålla låda, under dopet var liten Erik alldeles knäpptyst (men väldigt sprattlig, enligt den svettiga pappans rapport), och under dopfikat var det Maja som sov som ett tänt ljus. Eller nått. Vi fick Malintårta i vanlig ordning. Ni får gissa själva om den var tokgod och vansinnigt vacker eller inte. Här ges inga ledtrådar.

Nu lever jag igen

Oj vad däckad man kan bli. Igår febrade jag bort hela dagen medan Julia och Lars hälsade på hos Isabel med familj. Idag däremot, idag ska jag vara med och leka (och låta bli att hosta på någon).

Konsten att läsa med ena ögat lite halvstängt, samtidigt som man darrar lagom mycket på handen

Jag försöker begå den komplicerade balansakten att läsa spexmanus så pass noga att jag kan skriva en bra sångtext som stämmer med story och karaktärer, men ändå så kursivt att jag inte känner igen varenda temavits på tre raders avstånd. Det är toksvårt.

Jag älskar dig!

"Jag älskar dig, mamma" och "jag älskar dig, pappa" har vi fått höra ganska ofta från vår lilla knott den senaste månaden eller så. Det är mysigt att höra, särskilt när man precis vaknat och fått en kramig lilltjej uppklättrad i sin säng. När det kommer som automatsvar på "Julia! Inte leka med soptunnan!" eller "Julia, inte kasta mackan" är det inte riktigt lika bedårande. Men nästan.

Allmän rollförvirring

Vi vet inte riktigt vem som är vem här hemma längre. Ibland är det jag som är mamma, Lars som är pappa och Julia som är Julia, men man kan aldrig vara riktigt säker. Ganska ofta är vi katter allihopa, men rätt som det är blir någon lejon och skrämmer resten med sitt "groarr". I lördags när vi bakade bullar var Julia mamma, jag pappa och följdaktligen blev pappa Julia. Ikväll när vi åt middag var hela familjen apor, och när Julia skulle gå och lägga sig, var det hon som var pappa, pappa mamma och jag var bäbis. Den finten gick vi inte på, det var Julia som skulle i säng i alla fall, men hon var inte helt klar över vem det var som skulle gå med henne upp och läsa. Bäbis var inte aktuell iallafall, så jag satt kvar och försökte författa en spextext som behöver vara klar till på lördag istället. Jag har fått ihop refrängen, men jag måste nog steka lite köttfärs innan inspirationen rinner till för resten. Märkligt nog är det mer lockande att skriva annat just nu.

Ljusare tider

I morse gick solen upp över Mjärdevi center när jag cyklade till jobbet. Och det står massor av tulpaner hemma på köksbordet efter gårdagens publika pepparkakshusmassaker.

Galejsugen gå-bort-blomma på fri fot

Vem vet, vi kanske startade en trend förra lördagen, när gå-bort-blomman började sin resa. Hoppas att vi får följa hennes öden och äventyr i hennes nya blogg.

Jag vill berätta, mamma!

Idag kom det ett nytt uttryck. "Jag vill berätta", sa Julia när jag kom för att hämta i eftermiddags. Först satt vi i soffan och hon berättade om att baka och fingrar och diverse annat spännande. Sen gick vi in i Hippos rum och satte oss där, och hon berättade lite till för mig om vilka hon lekt med idag. "Nu får du berätta", sa hon sen generöst och tittade uppmärksamt på mig. Så jag berättade att jag varit på jobbet och läst och pratat och lyssnat och skrivit om det jag lärt mig idag. Sen klädde vi på oss och trampade hem i godan ro. Hon lär sig många bra saker på dagis. Jag tycker att det är stort att hon både kan berätta om sin dag och sen orkar lyssna på min berättelse, fast klockan är halv fem och blodsockret borde stå som allra lägst.

På vägen till jobbet
en strimma ljus i horisonten
och där en till
januari
nu är det tid för tulpaner

Halleluja, kören!

Nu har vi sjungit trettondagskonsert. Ohemula mängder Rutter, ett par tretal i kungar samt en hejdundrande Hallelujakör ur Händels Messias. Det var ofantligt kul att sjunga med stråkkvartett, flöjt och harpa. Med ena örat på andrafiolen blir det dessutom mycket enklare att hitta sina insatser.

Min hejarklack för kvällen bestod av Lars, Julia och svärmor. Julia skötte sig som ett helt barn, hon dansade runt och gav prov på några fantastiska liturgiska moves till Hallelujah, och när vi extranumrade med en snutt Rutter var hon nära att kullerbytta in i dopfunten i ren glädje.

Det ska bli spännande att gå på hennes framträdanden framöver. Ska se om jag kan matcha hennes entusiasm som publik. Å andra sidan gick vi på småknottejulspel i Domkyrkan igår, och jag fick tårar i ögonen för att det var så fint. För min del ligger nog gråtattacker närmare till hands än kullerbyttor i konsertsammanhang, är jag rädd.

Hur i hela friden kunde jag glömma min bästa julklapp i Vännäs? Nu har iallafall Grey's anatomy season 3, seriously extended, landat i brevlådan. Tack far och mor för eftersändningen!
Vi har hunnit bowla med kusinerna, kräkas med Felix (nå, det gjorde han själv), konsertrepat (Mia) och träffa kanadensisk-holländska dagiskompisen Isabel med familj sedan sist. Och spelat Wii mellan varven. Tur att semestern snart är slut, så vi får vila upp oss lite :-)

Ett kärt återseende

Igår stämde vi träff med nylandade familjen Ottosson-Fuentes (minus pappa David, då) på Missionskyrkans fik. Julia och Felix hade kalasroligt, kramades, brottades och sprang omkring. Det var sju månader sen sist, men det spelade inte någon större roll - de hade kul ändå.

En bok som man inte nödvändigtvis behöver läsa

De senaste dagarna har jag klämt i mig Den kinesiska trädgården av Jan Mårtensson - en Homan-deckare av klassiskt snitt, som lämnar ungefär lika mycket spår efter sig som en påse popcorn. Nå, man kan ju inte spela Wii hela kvällarna...

Gott nytt tjugoöveråtta

Det börjar bra, det här året. Vi konstaterade i morse att vi mår bra mycket bättre än vi förtjänar efter en kväll med gott sällskap, mumsig mat och spellistan laddad med 80-tal, nutid och bamsecovers. Barnen somnade lite huller om buller, den äldste (och mest uppspelte) däckade först, och sen gick stora sovtåget efter huvudrätten. Julia vaknade framåt halvnio och sen hade vi efterfest med de utsövda knottarna i rummet där vi sov. Efter en lång frukost med mycket kaffe har vi larvat hem igen, och nu segar vi i soffan och tittar på Bilar, så Julia ska kunna konversera med konässören Felix när han dyker upp. Om några timmar får vi sällskap igen, men just nu är vi bara slöa.