Vägd och befunnen inte alltför lätt

Dagens BVC-siffor: 4370 gram, 56,5 cm, Adam håller kurvan.

Julmaten

Till jul lagar jag mindre mat än annars, det är en intressant effekt av att komma från och gifta in sig i matglada familjer. Årets bidrag till julborden blev waldorfsallad, fänkål- och äppelsallad samt chokladtårta med saffranstryffel. Och ändå har jag ätit både hemgravad lax, skinka, revbensspjäll och hemgjord korv i jul. Praktiskt.

Våra foton från julkrubban

Här och här finns det bilder från krubban.

Julafton 2009 - tema partyhatt

Levande julkrubba

Rökelse och getter, så luktade det i Domkyrkan i förmiddags. Det var alldeles smockfullt i bänkarna, men det bekymrade inte Jesusbarnet som sov sött ända tills trumpeterna drog igång, strax efter klockringningen. Under repetitionen igår var han ganska missnöjd med att ligga i krubban och hojtade mest hela tiden (vilket jag löste genom att trycka in nappen i munnen på honom), men idag var han "ett snällt och fogligt Jesusbarn" som det står på Corren just nu. På en given plats i manus gjorde jag entre och lämnade honom till Maria, för att sedan huka bakom krubban och vara så osynlig som möjligt under resten av spelet. Maria skötte napp-istoppandet, och han var nöjd med det ända till de sista åskådarna lämnade scenen efter att ha beundrat honom på nära håll. Det var fantastiskt roligt, och han trivdes med all uppmärksamheten. Julia, Lars, Anton och Oskar satt i publiken, och när spelet var klart kom Julia upp brevid mig och berättade stolt för alla som ville höra att Jesusbarnet var hennes lillebror. Delaktighet är en bra sak.

Fina saker

Fint träd

Fin kille

Så ser det ut hemma hos oss.

Pulkrejs i Rappestad

Årets kortaste dag ägnade vi åt pulkaåkning i Rappestad.

Det har snöat och kallat sig ända sedan i onsdags. Vinter. Me like.

Curiosity killed the cat

Julia vill lyssna på Adams julmusik, så jag letar igenom Spotify efter en opompös version av O Helga Natt (ja, mina adjektiv blir sådär när jag har haft besök av mina föräldrar). Jag ratar Körberg, Sjögren, Carola och Jöback utan vidare, och fastnar för Olle Persson med Göteborgs Gosskör. Helt rätt, förstås, men nu måste jag ju lyssna på de andra träffarna också. Suck.

Observation från en högstadieskola

Öppna förskolans rörelselek var flyttad till Rydsskolans idrottssal idag, så jag fick möjlighet att studera Ryds fjortisflickor i närbild. De har knähöga stövlar, lårkorta kjolar och bara ben däremellan. I december, med en utetemperatur på -5 C. Tur att de i allafall är långhåriga så de slipper frysa om huvudet när de går ut. Tant av ordning undrar stilla - har de täckbyxor i skåpet och/eller skolkas det mindre i december?

Rydsnytt FTW!

Idag har jag haft nytta av inte mindre än två saker som jag läste i den ytterst lokala blaskan Rydsnytt som damp ner i brevlådan igår. Dels snubblade jag över centrumvärden precis när jag behövde ta reda på var hissen fanns på väg till Folktandvården, och dels hittade jag ett Bounty-liknande godisrecept som verkar lovande. En användbar gratistidning. Det hade man aldrig kunnat tro.

Alla mor- och farföräldrar på en gång.

Hej och välkommen, morfar! Mormor har bara ögon för Adam.

Näringsriktig frukost

Har den äran igår, mamma! Tack för att ni kom och flyg så fint.

Julias topplistor

**Familjemedlemmar i preferensordning***
1. Adam
2. Mamma
3. Pappa

***Bästa maträtterna***
1. Spenatsoppa med ägg (herregud, är hon verkligen mitt barn?)
2. Tacos
3. Plättar
4. Tomatsoppa
5. Revbensspjäll
6. Köttbullar med spaghetti och ketchup

Bara så ni vet.

Återbesökt, läkt och friskförklarad

Nu har jag varit på återbesök hos den doktor som sjukskrev mig, träffade mig på förlossningsdagen (och skickade hem mig, så värkarna fick sätta igång i frid och ro) samt agerade bakjour och expertkommentator åt Lars under krampanfallet. Fantastiskt skönt att få träffa just henne, som har sådan koll på mitt fall. De ser kanske fem eklampsifall på ett år på US, men just idag hade hon återbesök av två eklampsipatienter, så någonstans här i Linköping finns en tjej till som nyss haft samma upplevelse. Om du råkar läsa det här någon gång - hej på dej, hör gärna av dig!

Doktorn förklarade mig frisk och konstaterade att jag läkt fint. "Man dör inte av eklampsi i Sverige" och "man blir helt återställd" sa hon, och det känns ju bra. Jag är återställd fysiskt nu, men psykiskt kan jag känna att jag har bearbetning kvar att göra. Vi gick igenom journalen för hela förloppet utom IVA-tiden och jag fick en utskrift med mig hem, och det var väldigt skönt. Det var ett ödem som orsakade krampen, hjärnan svällde och när trycket blev för stort krampade jag. Jag var medvetslös i kanske fem minuter och andades själv hela tiden, hjärtat stannade aldrig.

Jag hade HELLP-syndrom, eller iallafall ELLP - mitt blodvärde (H står för hemolysis) var bra, men levervärdena (elevated liver enzymes)och blodplättarna (low platelets) var alldeles åt skogen. Det är skönt att kunna mappa min upplevelse mot sånt som jag läst om. Efteråt fikade jag med mamma på Gyllen och fick prata av mig lite innan vi åkte hem. Prat är bra.

Lillkillen fick åka med, han har sovit max 45 minuter i stöten under dagtid igår och idag, men bilstolen är lite magisk - jag planterade honom nyammad i den vid halv fyra, och han sov till halv åtta när jag ätit upp min efterrätt och svalt kaffet på maten. Han väljer verkligen sina tillfällen.

D-droppar

AD-dropparna har blivit D-droppar sedan sist det begav sig. Det låter lite väl knock-outmässigt för min smak, men gossebarnet har iallafall fått sin första dos nu, så förhoppningsvis blir han inte blir alltför krokig i skelettet.

Har man ingen kompis med sig, så får man skaffa en

I dessa influensatider har jag lite ågren varje gång jag bär med mig Adam till ett ställe där det finns mycket folk, men så länge han sover hänger jag en tunn filt över vagnen - för influensasmitta kan väl inte tränga igenom bomull, eller?

I IKANO-huset hittade jag både en julfin klänning med amningstöjbar skärning och födelsedagspresenter till mor och svärmor innan han gjorde sig hörd bakom sin gardin. När han fått mat och somnat om var det min tur att vara hungrig, så jag bestämde mig för att klämma i mig en kebabtallrik. Det är ganska bökigt att hantera mat och bäbis på egen tass, det är mycket enklare och trevligare om man är två. Närmast framför mig i kön stod en ensam tjej med barnvagn och amningströja, så jag frågade om jag fick äta med henne, och tänka sig, det fick jag. Det visade sig att hennes dotter är född fyra dagar innan Adam, att vi jobbar i samma branch och har ett par gemensamma kompisar. Det blev en utförlig och pratsam lunch, inklusive kaffe och amning innan vi bytte telefonnummer och fortsatte åt varsitt håll, hon i jakt på ett skötrum och jag mot dagishämtningen. En ny likasinnad, bara sådär. Ibland är det bra att följa sina impulser.

Första fikat med vattengympakompisarna

Lina, Ulrika och Ann-Marie presenterar sex gullklimpar på ett bräde: Lea, Wilma, Amanda, Gustav, Leon och Adam. Åldermannen Gustav är född redan 30 oktober och (t)yngstingen Leon 22 november.
Det var otippat lugnt att fika med sex spädisar, de sov i bilstolsparkeringen när de inte åt, så vi ohämmat kunde ägna oss åt att utbyta förlossningsberättelser.

Babygymmet is back!

Trångt och trevligt.

Mangomellis

Längtar lite efter närodlad mango såhär års.

Fem veckor senare

Såhär fem veckor efter förlossningen och krampanfallet har livet i princip återgått till det normala. Adam har visat sig vara en nyfiken kille som äter när han är vaken och sover när han är trött. Han sover ganska mycket, framför allt om han får åka bilstol eller vagn. Babybjörn funkar också sövande, liksom en hand på magen. När han väl somnat ordentligt sover han vidare oavsett vad som händer runtomkring honom, en mycket praktisk egenskap. Han accepterar napp en stund emellanåt, men oftast visar han tydligt att han vill äta på riktigt istället. Vi brukar gå och lägga oss vid midnatt, och visst äter han på natten också, men ingen av oss är riktigt vaken då. Det händer att vi byter någon enstaka blöja också, men för det mesta sover vi ganska oavbrutet fram till sju-halvåtta när storasyster kommer vandrande från sitt rum. I början grymtade hon lite över att det låg en lillebror på hennes plats, men nu frågar hon bara "Var är Adam?" och letar upp en ledig fläck att gosa på. Hon pussar gärna på honom och gillar att hålla honom i knät (under föräldrauppsyn!)

Själv är jag mycket piggare nu, och behöver oftast inte sova på dagarna längre. Vi kommer ut ur huset varje dag och är nästan lika sociala som vanligt. Jag är lite långsammare på att formulera mig än vanligt, jag får tänka efter innan jag öppnar munnen för att inte tappa bort mig mitt i meningarna, och jag är lite trögare på att uppfatta vad andra säger, jag får fråga om oftare än förr. Jag hoppas att det är övergående, och annars är jag nog ungefär som vanligt. Fast med två barn. Och det är alldeles fantastiskt.

Konserthänsyn

I helgen ska jag ägna mig åt att aktivt låta bli att gå på konserter, ety liten bäbis stjälper lätt en känsligt stycke, som det skulle kunnat heta. Om Adam varit tillräckligt stor för att ha barnvakt skulle jag ha gått på åtminstone Lihkörens julkonsert i St Lars och Mimmis och Mattias konsert "Vem ska trösta Knyttet" i Lillkyrka, och kanske klämt in en adventskonsert med Chorus Lin också, men jag inser att det är avhållsamhet som gäller i år. Jag vill verkligen gå och lyssna, men eftersom vokalmusik till skillnad från spex inte är en interaktiv kulturform, ska jag ska vara en duktig musikälskare och stanna hemma. Men nästa år, då är jag tillbaka i bänken.