Hosianna, snor, snor, snor

Nä, det kommer nog ingen Hosianna ur min hals imorgon. Det blir att kurera sig istället för att kliva upp i ottan för att vara sjungklar 8.45. Hoppas att jag kan pallra mig upp i tid för att gå på gudstjänsten iallafall. Annars får det bli första advent ändå, här finns det adventsljus, lussekatter och pepparkakor.

Ingen dager synes än

Vi har tjuvstartat på adventsljusstakandet i köket, men det är ändå för mörkt för att läsa tidningen. Det blir nog inte ljust idag.

Pepparkakbak

Vi lånade oss en extra treåring i eftermiddag, för att få styrsel på det här med pepparkakorna. Färdigköpt deg från ICA Maxi funkar fint för den som lägger mer fokus på utförande än smakupplevelse, och det gick ganska fort att hitta en bra metod - jag kavlade och flyttade till plåtar medan knottarna hanterade formarna. Ett jättemysigt sätt att tillbringa en söndagsstund.

Det här var första gången som Julia hade en jämnårig kompis hemma för att leka, utan föräldrarna. Det blev en tretimmars playdate som avlöpte väldigt väl. Ytterligare en milstolpe passerad, jisses vad stor hon börjar bli.


Först pusslade de lite.

Medan jag förberedde baket.

Baka, baka.

Fika, fika.

Julbak

Så här ser det ut hos farmor.

Lussemaskar, lussegubbe och lussekatter i skön förening. Och plötsligt har jag bloggat via mobilen också, undrar vad det kostar...

Vadan vitmossan?

Varför köpte jag två påsar vitmossa, när vår adventsljusstake består av fyra fristående ljushållare? Man kan undra. Röda antikljus och dito breda sidenband kan jag försvara, liksom åtta meter julklappspapper, men vadan vitmossan? Kanske kan jag surra fast den i ljusstaken med sidenbandet, men jag tror jag sparar det till luciamunderingen, enligt ursprungsplanen.

Jag fick med mig saffran, kesella och pepparkaksdeg hem också, så imorgon blir det väldoft i köket, är det tänkt. Pittoreskt värre. Jag måste bara se till att låta pluppen vara med och dega också, och inte bara bulldozra ihop lussebullar och pepparkakor själv på mitt hypereffektiva vis. Vi får väl se hur det funkar.

Idag blev det också väldoft i köket, men inte vårt. Jag och plutten bjöd nämligen bort oss till kompisar tillsammans med en alldeles för stor kalvstek, som vi lagade till enligt konstens alla regler medan våra värdar förberedde morgondagens barnkalas. Kalv, rosmarin, lavendel och balsamvinäger. Bara bra.

Visst bröt pluppen ihop i en liten oresonlig hög när vi kom hem, men å andra sidan har hon varit otroligt smidig nästan hela tiden vi varit hemifrån idag, från elva till åtta, så någon gång måste hon få slappna av och balla ur. Skönt att jag själv inte var fullt så trött, så jag hade tålamod att låta henne lugna ner sig själv istället för att försöka forcera kvällsmackan.

Äntligen helg

Så blev det äntligen helg för hela familjen, lite senare och lite kortare än vanligt. Att sitta i telefonkonferens mellan 18 och 19.30 på fredagkvällen tilhör inte mina favoriter, men det var väsentligt värre för killen som satt i Indien. Elva till midnatt på fredagkvällen, det är riktigt illa. Det braiga med att jobba på ett sånt mobilt företag är att det tog fem minuter från det att jag lagt på till att jag satt i badkaret med plutten. Hare hemarbete och ett eget rum.

Kortärmat, kortärmat, kortärmat

Det är en varmblodig krabat vi har. Långärmat närmast kroppen går bort, även om det råkar vara minusgrader och november. "Jag kan ta på mig en kofta över". Jo, det kan hon ju förstås. Tack och lov att hon åtminstone köper det. Vi får vara nöjda om vi lyckas klämma på henne något som har åtminstone en antydan till ärmar innan vi packar in henne för att åka till dagis.

Hej kiss-och-bajsåldern

Hört från golvet:

Bajspluttar
bajspluttar
bajs
kiss
kiss
kisspluttar
kisspluppar
kissekatt!

Hoppas att den går över snart.

Återfallsbesökare

Jag tycker inte om leverpastej, men det gör inget. När den serveras på en liten, liten bricka med ostmacka, kaffe, Mozart, Bach, Kärleksvals, Stormy Weather, och diverse regnmusik, då äter jag ändå och njuter. Det är klassiskt, nya bekantskaper och lättsmält om vartannat, bitvis associerar jag till Lennart Palms legendariska melodikryssillustrationer, fast på kyrkorgel då. Orgelmusiken för stressade själar i St Larskyrkan är helt briljant, inte minst för repertoarblandningen.

Ett dyk i stora spelhavet

Igår hade vi en liten, liten spelorgie med Klaus och Kristian. Vi spelade Niagara, Coloretto, Geschenkt samt ett obskyrt holländskt ölspel i begränsad upplaga innan vi avrundade med en av mina favoriter, Kleine Fische. Tittar man på boardgamegeak verkar Kleine Fische heta Duck, Duck Bruce i engelsk översättning. Det ser inte alls lika lockande ut, mycket av tjusningen i spelet ligger i grafiken, tycker jag, med alla finfula fiskvarianter. Vi skrapade lite på ytan av Dominion också, men bestämde oss för att det var för jobbigt att läsa reglerna, så det får vara till en annan kväll.

Det är så fantastiskt roligt när Klaus dyker innanför dörren med sin gigantiska väska full med mer eller mindre obskyra spel. Det är en bra sak, att ägna sin fredagkväll åt att spela spel och trakassera sina vänner när de förlorar.

Onsdagmorgon i november

En sån där morgon
Vacklar upp ur sängen på tredje snoozeförsöket
Brygger morgonkannan utan te i filtret
Gör om, gör rätt

Galopperar gnäggande uppför trappan med kjolen inkilad i en tom toarulle
Hästsvans - mitt arsle
Målar ögonfransarna med volym på burk
Matlåda, telefon, plånbok, leka hitta cykelnyckeln

Åker som en nyoljad blixt genom Rydsskogen
Skitsamma om det duggar i mascaran
Jag kan lyfta blicken själv

Salladsgubbe

Äsch, jag skulle ha tagit ett kort av dagens middag. Vi smällde i oss gurkögonbryn, fetaögon, ananasnäsa, laxmun och lockigt manchesalladhår på en gropig bädd av quinoahud. Samt polisonger av fetayoghurtkräm, i ett anfall av kreativitet. Dottenknotten åt salladsblad. Det har inte hänt förr, iallafall inte vid vårt matbord.

Innehållet kan sjunka ihop något under transporten

Vi sprang på en Sydneybekant i förmiddags på stan, en f.d. kollega som kom färsk (eller tja, kanske inte helt nyponrosig) från flygplatsen och klev ut ur en taxi framför fötterna på oss. Kul att se honom igen! Ifall ni undrar, kan jag berätta att man blir ungefär en halv decimeter kortare och växer ungefär lika mycket på brädden av att resa Linköping-Sydney i ett sträck, iallafall ser det ut så precis när man kommer fram. Jag är ganska säker på att han kommer att återta sina vanliga proportioner framåt måndag, när han fått sova horisontellt ett par nätter och krängt på sig kostymen.

Konserttips

En fredag när man behöver lite ro till lunch, kan man gå hit. Musik för stressade själar är rubriken, orgelmusik serverad med kaffe och macka till självkostnadpris, typ. Bra sak.

Hårt att vara rationell

Det skulle vara enklare att vara gräsänka om knotten inte förvandlades till ett oförsonligt, vrålande monster så fort vi kommer innanför dörren på kvällarna (dvs när hon är jättejättetrött och det är dags att gå och lägga sig (och ibland drygt det)). Hon går igång på så irrationella saker! Igår bar jag upp hennes kvällsmacka åt henne, ett oförlåtligt brott, och idag gick jag upp till övervåningen innan henne. Det fick jag inte heller göra, iallafall inte just där och då. Och när det blir fel bryter hon ihop i en liten ilskegråtande hög, och då måste vi göra om. "Annars blir jag aldrig glad igen."

Det bär mig emot att göra om något som är helt betydelselöst i mina ögon, men det är uppenbarligen väldigt, väldigt viktigt för henne. Ikväll låg hon en kvart på hallmattan och grät medan jag låg en trappa upp och väntade på att hon skulle ge sig medan jag läste i "Trotsboken", ett bra stöd för en förvirrad förälder. Jag kom hela tiden tillbaka till rådet "välj vilka strider som är viktiga" och att det inte är så viktigt att vara konsekvent i det här läget, så till slut gick jag ner för trappan igen. Varpå hon lyckligt skuttade upp före mig och glatt tappade upp sitt bad (jag aktade mig mycket noga för att dra i några kranar innan hon hunnit fram, kan jag berätta).

Hon är så klok på många sätt att det är lätt att glömma att hon faktiskt bara är fyrtiotvå månader, och att hennes logik inte är identisk med min. Det är klart att hon måste få mothugg ibland för att utvecklas, jag gör henne ingen tjänst genom att bara hålla med hela tiden, men jag får nog tugga på mitt mantra "välja mina strider, välja mina strider, välja mina strider" länge än.

Det är skit att va jag

Det är skit att va jag. Ja, inte jag alltså, men knotten. Hon har så ont i öronen att hon inte vill ha varm choklad, det är ett mått på eländet. Inte har hon fått sova i natt heller (och således är ingen annan helt utsövd heller). Snart öppnar vårdcentralen, då kanske vi kan få träffa en doktor snart.