Fest och mera snor

Det blev fest iallafullafall. Fisksoppemys på fredagkväll, och 30-årsbaluns igår. Och idag är jag snorig och hostig och undersoven, men det är smällar man får ta. Vi ville inte riktigt låna ut Julia till Markus och Clara igår, som vi egentligen planerat, utan hon fick vackert stanna hemma med sin snornos och sina snorögon, först med mig medan pappa gick Vikingstad runt och försökte svara på frågor om festföremålen och Vikingstad och annat sånt, och sedan däckad med pappa hemma i sin sköna säng. Fast dessemellan var hon faktiskt på festen några timmar - eftersom hon somnade i bilen mitt i vaktavbytet, rullade vi in henne på en madrass där hon låg och sov medan vi åt middag. Heja oss!

Snor, snor, host, host

Jag fick hämta Julia på dagis lagom efter hennes lunch, ety hon var alldeles för snorig och kladdögd och ur slag för att vara kvar och leka. Vi får väl se om det blir något trettioårskalas för oss imorgon eller ej.

Julia 29 månader

* Pratar. Massor, massor. Upprepar nästan alltid det hon senast hört, som en riktig papegoja. Berättar gärna om allt hon ser och gör med ganska fullständiga, men bakvända meningar. Oftast på svenska, men även på engelska.
* Kan själv. T.ex. cykla trehjuling, klättra upp i barnstolen, bre mackor (ungefär) och tvätta händerna.
* Gillar att åka cykelsadel.
* Tycker däremot inte om att sätta sig i bilstolen. I allafall inte med mamma, efter dagis. Det är ganska nedgörande att brotta ner henne gång på gång, både för humöret och ryggen.
* Pratar mest om Mikaela och Louis på dagis.
* Äter gärna pasta, korv, yoghurt, platta mackor (polarkaka) och äppeljuice.
* Stänger oftast själv av tvn när det är dags att sluta titta. Ja, jag brukar väl hålla fram fjärrkontrollen åt henne, men hon fattar själv beslutet om exakt när det är dags att stänga av, och det brukar inte ta mer än en halv minut eller så. Jag inbillar mig att det sparar en del trauma.
*Spelar gärna med kort och klossar, och allra helst mammas och pappas igelkottsspel.
* Är väldigt duktig på namn och pratar gärna om dem som ska eller har hälsat på.
* Väljer själv både vilka filmer hon vill se och på vilket språk. Nicke Nyfiken, Wiggles time, Wiggle bay och Mumintrollen är favoriterna för tillfället.
* Har Julia bestämt sig för något, är det inte lätt att rubba henne. Men "terrible two" har nog inte börjat på allvar ännu.
* Hittar på egna sånger och sjunger dem.
* Dansar framför tvn.
* Har somnat själv med en bok i handen medan hon lyssnar på en skiva tre kvällar i rad nu. Whee!

Rosa champagne och chevrelax

Så här på dagen en månad efter bröllopet, och dessutom Julias 29-månadersdag, finns det bara en sak att göra - fira! Vi lade Klässbolslöparen på köksbordet, bjöd över grannarna och korkade upp den rosa champagnen. Eftersom champagne är en ganska klen kvällsmat, oavsett hur mycket brödtoner den har, lagade vi lite chevrelax också. Såhär:

*Sätt ugnen på 225 grader. Gör ris. Det är inte nödvändigt att bränna vid riset, men det ger onekligen en pikant doft i köket.
*Tina en portionslaxfilébit per person.
*Hacka en schalottenlök, en näve basilikablad, någon enstaka soltorkad tomat och ca 100 gram getost. Rör i ca 1/2 dl creme fraiche och blanda ihop till ett fast gojs (det räcker till minst sex laxfiléer). Krydda med rostad svartpeppar (eller vanlig nymald, det funkar nog också).
* Skär en ficka i varje laxfilé och peta in getgojset. Klicka ut eventuellt resterande röra på laxen. Krydda med mer peppar och lite lagom mycket salt.
*Ugnsstek i 225 grader, 12-20 minuter (beroende på hur tinad fisken är och hur mycket du tycker om sushi).

Nu är det dags för vän av ordning att efterlysa päronen i receptet. Jo, på ett stiligt blått Nybro-fat (inte Åbro-fat. Och inte Åbro fat heller) lade jag upp ruccolasallad toppad med just päronskivor, gurka och ytterligare 100 gram getost i tunna skivor. Med lite nykokta haricot verts runtomkring blev det rasande stiligt och mumsigt. Grattis oss!

Mat som händer snart - frusen aftereightmousse med pepparpäronkompott

I morgonkväll ska vi ha 20 pers på efterrätt, som en outsourcad del av banketten efter den prestigefyllda familjegolftävlingen. De givna förutsättningarna var att jag både vill vara ute i god tid, och använda den frukt som hänger i träden, och därmed blev det en frys- och kylförvarad päronvariant. Jag sprang på ett recept på rostad svartpeppar i ett obevakat ögonblick, så kompotten har fått fart med citronsaft, vaniljsocker, kanel och just rostad svartpeppar. Jättegott, tycker smakpanelen, får se vad utslaget blir imorgon. Förmodligen toppar vi det hela med björnbär, det kan nästan bara bli bra.

Nicke är ledsen

Julia har fått en kompis som speglar hennes känslor - goseapan Nicke Nyfiken (Nicke Nyfisen heter han i Julias tappning, när det inte blir Nicke Nakenfisen). Hon har sett rätt mycket på filmen Nicke Nyfiken, kanske är det därför som det är just det gosedjuret som utrustats med egen vilja och rörelseförmåga allra först. Just nu drar hon runt på sin apa så fort hon är hemma, den sitter i hennes knä eller möjligen på stolen brevid när hon äter, hoppar på mammas mage, låtsasdricker vatten och äter mackor. Ibland är Nicke glad, ibland är han ledsen, ibland vill han inte och när Julia är trött ska han (men absolut inte hon) sova. Det märks att det är en ny fas på gång.

Mat som hänt - Pasta med päron- och gorgonzolasås

Igår vinkade vi hejdå till Lotta och Maya som flyger tillbaka till Clovelly idag (och imorgon) efter sju veckor i Sverige. Eftersom mormor finns i Ekholmen, har vi lyckats träffa dem ganska ofta på senare tid, och vi kommer sakna dem massor. Lotta säger någon gång ibland att jag borde posta de recept som jag ljuger ihop på bloggen, så here goes:

Vi har grismycket päron och äpplen i träden (mer än de orkar med att bära), så just nu stoppar jag ännu mer frukt i maten än vanligt. Dagens middag blev gorgonzola- och päronsås med spaghetti, det tog en kvart och gick till såhär:

* Dra igång pastakoket.
* Hacka lite lök (jag tog ungefär en decimeter purjolök och en liten vitlöksklyfta) och fräs i en kastrull.
* Smält ner minst 100 gram gorgonzola eller annan ädelost.
* Hacka två-tre fasta päron i centimeterstora bitar (jag skalade mina först) och stoppa ner dem med osten. Eller fräs dem med löken om du känner för det.
* Fyll på med en eller ett par deciliter creme fraiche av valfri fetthalt tills det blir lagom mycket sås. Skvätt i lite vitt vin också om du har inom räckhåll.
* Koka ihop någon minut tills pastan är klar.
* Smaka av med svartpeppar (salta varsamt eftersom osten har stor sälta i sig).

Den som vill (tillexempel små köttätare som inte tycker om gorgonzola) kan äta upp spaghettin tillsammans med stavar av rökt skinka och lämna ostsåsen åt de vuxna, som med fördel kan avnjuta den med ett glas tisdagsrödvin. Och när säsongen är slut kan man laga såsen med paprika (helst grön) och svampar istället för päron.

Barnomsorgsterminologi

Inskolningsansvarig pedagog ska det nog vara förresten, inte fröken. Och märkte ni hur nogsamt jag lät bli att använda ordet dagis i förra inlägget? Den korrekta termen är förskola. Säg efter mig nu:
FÖRSKOLA.
PEDAGOG.

Skönt att vi har rett ut det. Nu är det dags att gå och lägga sig så vi orkar upp till jobbet efter att vi lämnat Julia hos fröknarna på dagis imorgon.

Jungfrutur

Idag hade vi Julias första utvecklingssamtal. Inskolningsfröken är överens med mig och Lars om att plutten är social, tuff, medkännande och självständig. Vi satt en bra stund och klappade varandra på axeln och konstaterade att vi kan dokumentera i Julias utvecklingsplan att hon är "mitt-fixerad" när det gäller leksaker (som man ska vara i den åldern), funkar bra i gruppen, kan allas namn, gillar att leka och pratar på båda språken.

Efter kvartssamtalet gick Lars tillbaka till jobbet medan jag och Julia gjorde jungfruturen med vårt nya flaggskepp hem - en hallonröd citycykel extrautrustad med barnsadel. Det gick hur bra som helst och ja, både Julia och jag hade cykelhjälm på oss. Det kändes väldigt ovant, jag har nog inte använt hjälmen sedan 1998 eller så, men när en kollega spände ögonen i mig och sa "jaha, är du en såndär morsa som sätter hjälm på ungen men inte använder nån själv", när jag började prata om barnsadlar härom dagen, så var det bara att rätta in sig i ledet. Konsekvens och sånt.

Välkommen till världen!

Hej och välkommen, unge herr Elfving Nixon. Föräldrabulletinen meddelade att han heter 8118 för ögonblicket, så vi får hopppas att han inte hunnit utveckla ibofobi. Söt som en knapp är han i allafall, kan jag skvallra om som har sett korten.

Esoteriska brädspel

Av alla mystiska spel i Klaus gömmor valde vi att kombinera två osprättade varianter av Trivial Pursuit ikväll. Dels en amerikansk Booklover's edition och dels en uppsättning kanadensiska frågor som i huvudsak handlade om inrikespolitik och provinshuvudstäder. Vi spelade så att om man missade en fråga från ena varianten, fick man en ny fråga från den andra frågelådan att sätta tänderna i istället. Det blev ungefär jämnapsvårt för oss alla. Julia höll igång länge, men somnade tillslut på mattan. Tjugosju guldstjärnor utdelas härmed till till kvällens värd, som fixade att namnge den kanadensiske politiker som 1980 höll ett tal om ett eller annat i House of common. Jag har redan glömt vem och vad det var.

En utrotningshotad människa

Efter att Fläskkvartetten gnidit och bankat och filat sig igenom sitt första nummer kommer han inlinkande på scenen med sin käpp och en pilsner. Fusklappar i A4 med sångtexter på i fickorna. Freddie Wadling. Ett brunrandigt berg av kött och röst och blod.

Han väller ner i en stol, sitter och hänger i den och plirar på publiken som en gammal, gammal man. Tung i kroppen och blank på huvudet. Det slår mig att varje människa är unik och oumbärlig, men han är nog banne mig extra unik. Kroppen kanske sviker, men närvaron är där. Han oundgänglig och så tydligt förgänglig. När blev han så förfallen?

Han rättar till mikrofonstativet så det sitter mitt i ansiktet. Säger "Hej Linköping" och sjunger sedan "Dancing madly backwards", milt och vilt som bara han kan. Sittande i en stol med hållning som skulle få vilken sångpedagog som helst att gråta. Tydligt på upphällningen och det gör honom ännu angelägnare. Men rösten kommmer fortfarande fram.

Det finns inte hur mycket som helst av honom. Det finns det inte av någon, men här är det ännu tydligare. Efter några låtar lämnar han scenen och ger plats för vitalare och mindre intressanta sångare, men innan konserten är slut är han tillbaka och sjunger "Over the rainbow" för oss. Det känns som en gåva.

Braljant

Raljerande och briljant, samtidigt. Sånt folk jobbar jag med.

Smiska apan

Ja, något ska man ägna sig åt en tisdag när man plötsligt lagat mat för fler än tre och diskhons avloppsrör spontant bestämmer sig för att släppa sina förtöjningar och låta diskvattnet i köksskåpet istället. Så jag bakade äppelkaka medan Lars skruvade ihop diskhon igen och Kristian tittade på Peppa Pig med Julia. Sen provspelade vi bröllopspresenten "Spank the monkey", ett lagom avancerat kortspel som går ut på att bygga torn av skrot för att sedan klättra upp och smiska apan på stjärten. Det var faktiskt mycket konstigare än det låter.

Vår dotter flodhästen

I eftermiddags fick Julia leka med Markus och Clara, medan Lars och jag lekte vuxna och gick på vårt livs första föräldrarmöte. En milstolpe. Beverley berättade lite om barnens schema och aktiviteter samt meddelade att småbarnsgruppen bestämt sig för att heta Hippos. Det gör mig lite nervös eftersom Julia har en bok som heter "Hippos go berserk", men å andra sidan är jag helt övertygad om att hon går på världens bästa förskola. I den atmosfären och med den personalen går det säkert att få fason även på flodhästbärsärkar, både på svenska och engelska. Och på måndag kommer nästa milstolpe, för då är det dags för Julias första utvecklingssamtal. Spännande, spännande.

Utan tösen i Tyrolen

Julia har haft föräldrarfritt i ett par dagar, hon flyttade hem till farmor och farfar medan vi åkte till ett österrikiskt slott tillsammans med Henrik för att gifta ihop Pirko och Thomas. Ett par blandade observationer (sånt som är så populärt nuförtiden) och några bilder:
* Det tar en hel dag att åka, även om man inte har mer än tre timmars flygtid.
* Alperna är vackra, även om de döljer sig bakom regnridåer tre dagar i mer eller mindre sträck.
* Det spelar ingen större roll om folk kommer från Tyskland, Österrike, Singapore, Hongkong, Skottland eller Holland, de är trevliga ändå. Fast damerna från NZ är nog allra bäst.
* Schloss Mondsee måste ha poppat upp komforten väsentligt sedan grevarnas och hertigarnas tid. Avlopp och uppvärmning och sånt.
* Takhöjden har ungefär halverats under samma period - vårt rum bestod av en tvåvåningslägenhet med dubbla sov- och badrum. Golvet på övervåningen gick fram till fönsternischerna, så tekniskt sett var det nog en enrums-trerummare. Eller så.
* Tre (officiella) ombyten var lagom för bruden (dräkt till förmiddagens dop, knälångt vitt till vigseln och bombastiskt rödspetsat med släp till kvällen).
* Protestantiska dop på tyska är ganska lika svenska ditosar. Ja, det var i allafall inga bekymmer att hänga med i liturgin från själva vatten-på-huvudet-delen och framåt. Vi tillbringade första delen av dopet med att försöka hitta ett elusivt litet kapell på bergssidan istället för den fullgoda kyrka som vi snurrade förbi ungefär fyra gånger innan vi bestämde oss för att gå in och fråga efter vägen. Det var dit vi skulle.
* Första ölen klämdes direkt efter dopet. Och sen var baren öppen.
* I Tyrolen äter man skinka och ost på trätallrikar, till middag och lunch.
* Borgerlig vigsel på tyska med vigselförrättaren placerad bakom ett gigantiskt skrivbord berör mig inte riktigt lika mycket som Emma i full frihet.
* Enligt österrikisk tradition ska det nyblivna äkta paret såga av en träklabb tillsammans (med en såndär tvehandtagad såg) efter vigseln. Inte helt lätt att få till det rätta motspännet i högklackeskor.
* Champagnemottagning med tårta direkt efter vigseln är en bra idé. Tårtan kommer mer till sin rätt vid halv fem-tiden än efter en trerättersmiddag.
* Middagen (som var fantastiskt god och innehöll fem rätter varav ingen var ost och skinka) handlade inte särskilt mycket om brudparet. Trevligt att sitta vid ett av nio runda tiopersonersbord, men riktigt varför vi hade samlats framgick inte på samma omisskännliga sätt som sist. Några tal och lite bus blev det iallafall framåt efterrätten. Men ingen allsång.
* Ett schysst knippe ballonger lyfter ofta litet tomtebloss. Jättefint minifyrverkeri som flyger iväg över torn och tinnar.
* I princip vore det nog bra att ha med sig ett utskrivet program så man vet var man ska befinna sig när när man åker på ett välplanerat tredagarsevenemang med aktiviteter på olika ställen. Men det går bra ändå.
* GPS är en bra sak. Ingrid var fenomenal på att undvika "stau", så länge vi följde hennes anvisningar. Vi åkte en fantastiskt alternativ väg tillbaka till flygplatsen i München i lördags, på små pittoreska kurviga vägar fulla av mötande BMW-ar och rondellgenande hästtransporter (nå, okej, det var bara en).

Julia var nästan lika glad att se oss i morse som vi var att träffa henne igen. Gosgumma. Hon har haft det kalasbra under föräldrafriheten, lyllos oss som har så fantastiska barnvakter.

Kärlek åt folket

Idag firas diakonins dag i svenska kyrkan, så jag fick sjunga kärlekssånger med min finfina Tomaskör. Det känns gott i magen. Jag fick lära mig det korrekta greppet för att bära processionskors, av någon märklig anledning ska man hålla händerna upp-och-ner, armbågarna spretande så långt ut i etern som möjligt, och sedan bära korset högt och väl synligt. Jag fick behärska mig för att inte fäkta runt lite med korset och testa på lite lätta kampsportskickar, det gör sig så illa till körkåpa, nämligen. Nå, intåget gick fint. Att jag sedan helt missade att vi skulle gå ut igen också och lite överrumplat processade ut snett före liturgföljet med kören som en 20-hövdad svans på baktampen, det får räknas som bonus en sån här dag. För vi fick sjunga vackra, vackra "På vingar av ljus" och några till.

Men oj vilket stort hål jag plötsligt hade efter Katja under gudstjänsten. Jag har nog inte varit på någon söndagsmässa sedan i Sydney, och hon fattas mig, tillsammans med hela aussiemaffian.

Efter lunch hos svärmor kände vi oss mogna att ge oss ut i Mammons tempel, även känt som Tornby. Så under eftermiddagen har jag suttit i lekhörnan på K-rauta och radiorefererat Musse Pigg-filmer med en liten hord lånade (och ett egetsvarvat) barn kring mig. Sedan tittade vi intresserat på tremeters rundstavar och avslutade så premiärbesöket på detta fantastiska etablissemang med att låtsasfika tillsammans för första gången någonsin, uppflugna på barpallarna vid kaffeautomaten. Jag drack luftkaffe, och pluttungen valde äppeljuice (jättegott). Lars handlade lister och borstar och upphängningsanordningar och sånt. Gräsfrö. Tokvuxet.

Framemot kvällen blev det snormycket sushi i Vikingstad. Ungefär 150 bitar på 6 pers, räknade vi till. Sju små rullbitar klarade sig undan den glupska massan, men resten slank ner i gapen. Kristian ser ganska rolig ut även i vanliga fall, men är särskilt underhållande med Wasabi i näsan. Vi noterade särskilt att det inte stod något Citroënformat rymdskepp vid ICA, varken på dit- eller hemvägen. Det kan väl aldrig vara en plutt på G? Några andra legitima skäl att överge sin parkeringsplats för ett par timmar på söndag eftermiddag snett innan nedkomst har jag mycket svårt att föreställa mig...