Idag är jag inte i Oslo

Enligt planeringen skulle jag ha varit på flygplatsen just precis nu, men i fredags meddelande piloten att planet som skulle tagit oss till Oslo på kundbesök är på service idag. Jättetråkigt, men just nu är jag ganska nöjd över att få snora runt hemma och försöka komma i form för sista-dagen-före-nästa-bygge på kontoret, snarare än att snora mig iväg över gränsen i ett litet flygplan, för att sedan försöka vara representativ och klok på norska.

Treårsdagen

Julia är nöjd med födelsedagen, låter hon hälsa. Hon fick sång och presenter på sängen när det var dags att vakna, frukost på finporslin och sen åka med både mamma och pappa till dagis. Födelsedagar är flaggdagar på dagis, med "ja må hon leva" och "happy birthday to you" och symbolisk present (en fingerapa som säger "o-o-a-a") under samlingen. Julia fick bjuda dagiskompisarna på sin favoritglass, trafikljusrandig isglass. Dessutom fick hon en enbarnstårta med grön glasyr och strössel att ta med sig hem, så det var en nöjd tjej som jag plockade upp i sandlådan. Det blev en kortis på kontoret för att packa ihop det sista för veckan, och sen en cykeltur hem i solen.

Väl hemma låg det en present från Rasmus i brevlådan och en bokklubbsbok på trappan. Mormor och morfar ringde och gratulerade. Farmor och farfar dök upp med tre röda rosor. Tord och Saga materialiserade sig på trappen, och efter kvällsbadet kom Kristian på visit med en stor kasse presenter. Vi har böjt piprensare, lekt med dinosaurer, fiskespel och bollskjutarsaker hela kvällen. Nu är det läggdags med pappa Lars. Imorgon ska vi leka lite till och äta familjetårta.

Autentisk dialog

Såhär lät det igår:

Mia: - Hej, har du tid en stund?
Mias chef: - Går det fort? Jag har ett medarbetarsamtal om några minuter.
Mia: - Det går fort, och det är något jag vill göra idag.
Mia fumlar lite med sitt papper och tar ett kliv in i rummet, drar igen dörren efter sig.
Mias chef: - Du är väl inte gravid nu igen?
Mia lägger sin avskedsansökan på skrivbordet.
Mia: - Nej, jag ska sluta.
Mia: - Vi får prata mer om det sen.
Exit Mia, med svansföring modell Bambi.

Ja, det lät faktiskt precis så. Det blev lite utförligare samtal senare, både med chefen och chefens-chef, med kontentan "grattis, kul för dig, men det blir tomt efter dig". Det är ju kul att höra.

Hurra för treåringen!

Idag fyller Julia tre år! Ja, faktum är att hon redan har fyllt, om man ska vara petig, 5:58 kom hon till världen, en måndagmorgon i april. Och idag är det redan fredag. Det är inte klokt vad tiden går.

När Julia fyllde ett år var gudmor Tina och hälsade på oss i Sydney med C och X och Maja-i-magen, och vi firade med tårtkalas med bl.a. svensk prinsesstårta från Maria. När Julia fyllde två år hade vi kalas mitt i flyttstöket. Fia hade ändå lyckats baka kakor på något vänster. Eftersom 25 april är public holiday (ANZAC day) i Australien, var det inga problem att samla ihop våra kompisar på själva födelsedagen.

Det här blir Julias första födelsedag på svensk mark, så vi har inga riktiga traditioner att falla tillbaka på. Vi får spela det efter örat, som det heter down-under. Eftersom vi nyss kommit hem från semestern och de senaste dagarna varit lite kaotiska, har vi inte planerat något kalas, mer än tårtlunch med släkten imorgon lördag.

Jag har iallafall beställt tårta till imorgon, plockat in några tulpaner ur rabatten, dukat Julias plats med Nalle Puh-servisen från Nanna och lagt fram paketen (ja, även det från farmor och farfar). Frysen är laddad med glass som vi ska ta med till dagis och bjuda på. Det kan nog bli si och så med gratulationssången med de förkylningar vi dragit på oss, men det blir världens bästa treårsdag i alla fall. Nu får hon vakna när som helst

Mot nya djärva mål

Ja jisses. Jag har skrivit på ett kontrakt där det står att jag ska börja på ett annat företag i augusti, efter nästan åtta år hos en och samma arbetsgivare. Min titel blir technical writer, och mina arbetsuppgifter ungefär som nu, minus marknadsmaterialdabblandet och verktygsansvaret. Det är en heltidstjänst, men jag kommer att vara föräldraledig på 20% till att börja med, det verkar taktiskt eftersom Lars nya jobb innebär en hel del resor. När jag säger upp mig imorgon har jag tre månaders uppsägningstid, vilket innebär att jag kommer att vara mammaledig tre veckor mellan anställningarna. Skönt. Nu blir det en såndär lång sommar som jag önskat mig.

Det känns riktigt bra i magen inför jobbytet. Jag tror på det här bolaget, även om det nyss blivit uppköpt. Chefen påminner lite om min första chef på mitt nuvarande jobb, det är lite roligt. Jag har träffat kanske hälften av kollegorna, och de känns väldigt bra. Det känns inte riktigt lika kul att säga upp sig, jag trivs lite för bra med mina nuvarande arbetsuppgifter och kollegor, men om jag tittar lite långsiktigt, är det enda vettiga att byta jobb nu.

Min vana trogen skriver jag inte vad företaget heter. Det ska vara så. Om vindruvsrankorna är stumma får du fråga mig i levande livet, eller skicka ett mail eller så.

Dags att åka hem

Jag saknar redan överstämmorna, insåg jag när jag diskade den sista gröna frukostdisken till tonerna av countrykanalen 92.5. Vi åker idag, men Charlotte stannar kvar. Jättekonstigt. Nu ska hon få återerövra sitt sovrum och återuppta kontakten med trånaren, och slippa få stryk i Kleine Fische på kvällarna. Vi hade överlämning igår kväll med Pontus och Linda och Olivia som precis kommit tillbaka från Sverige, så vi vet att hon är i goda händer.

Idag ska vi åka en sväng om kontoret för lämna GPS-en och plocka upp Julias födelsedagsklänning, äta lunch och kramas lite extra innan det är dags att åka till JFK. Tre timmar i förväg ska vi vara på flygplatsen, rekommenderas det. Det är länge, det. Det är dags att lämna världens bästa chottentott, de blommande magnoliaträden, sandstranden och alla shoppingcentra. Jag och Julia ska jetlagga oss till på torsdag, och på fredag är det treårsdag. Skönt att vi har något att se fram emot när vi kommer hem också.

Shopping, shopping, shopped

Mina fingernaglar är rosa och tårna röda. Röda tår passar i skor med öppen tår. Jag rymmer inte så många par skor i min packning, men det gör inget, för jag hittade en prickig kabinväska också. Den matchar min nya kjol. Julia fick en vårjacka, klänning, klänning, jeans och andra blandade textilier. Det blev minst en klänning åt mig också, det verkar helt nödvändigt. Under tiden hittade Lars en ny kamera. Vi får nog hoppa på väskorna när vi packar ihop imorgon.

Kakfrukost 3.45 AM

Hur gick det med den där lilltjejen som somnade vid femtiden på eftermiddagen i fredags, då? Jo tack, hon är vaken nu. Hon sov till kvart i fyra på lördag morgon, och när hon vaknade stoppade jag i henne bytet från kvällskakebuffén. Chocolate chip cookies och mjölk miss-i-nassen, det kan det nästan vara värt att vakna för. Sen somnade vi om(!) och sov till kvart i sju, när jag vaknade av att Julia gläntade på gardinen och sa "Det är morgon! Bilarna är vakna, och blommorna är vakna, och fåglarna är vakna!". Det hade hon rätt i. Nästa gång jag vaknade hade Julia badat med sin pappa och var på väg ut i lobbyn för att äta frukost.

Tillbaka till Milford

Vi stoppade bilen full med Lindeman och U2, och sen körde vi tillbaka till Milford. Med diverse omvägar. Vi kom inte med stand-by-färjan utan fick vackert vänta på vår bokade avgång mitt på dagen, så vi smet från kajen och åkte flygande hästar i Oak Bluff istället. Till tonerna av ett gammalt positiv som skramlade och brötade sådär som positiv ska göra. Vi tycker om Martha's Vinyard.

Nästa stopp var Newport, en fin liten turistfälla vid kusten i Rhode Island. Vi ställde in GPS-en på H2O och åkte dit. Getostsalladen med jordgubbar och den halstrade tonfisken var tokgoda, hummersalladen "sådär" och Julia dissade sin hamburgare helt till förmån för friterad calamari. Servicen, däremot, var fullständigt katastrofal. Det blir lite begripligare i ljuset av att de öppnade för säsongen 18 april, men ändå - hur svårt kan det vara att duka undan efter de förra gästerna, stoppa in nya, ge dem menyer och låta dem beställa? Vi lämnade dricks under existensminimum och konstaterade att de behöver fila en hel del på sina rutiner innan högsäsongen drar igång. Efter maten gick vi på Newports motsvarighet till Bosses Glassbar - Tom&Jerry. Där fanns det färska våfflor att stoppa sin bombastiska glass i. Chocolate Terapy och sånt. Vi var klädsamt illamående innan vi åkte vidare till ett outlet, där vi shoppade oss blå innan det blev dags för kvällsget i hemmets lugna vrå.

Idag ska jag och Charlotte gå på mani/pedikyr och sen blir det skoshopping. Hur ska detta sluta?

Entente de luxe

Det är franska och betyder ungefär "nu är vi apnöjda". Galore. Igen. Dagens middagsexkursion gick till Detente. Det är ett litet, intimt ställe, och vi var beredda på att bli avvisade vänligt men bestämt, eftersom vi dök upp obokade med en yrvaken treåring i släptåg. Inte då. Vi fick ett bord för fyra, varav två platser var en väggfast soffa. Vi beställde inget till Julia, och det var lika bra, för hon somnade om på soffan innan vi fått våra förrätter. Getost med basilika. Tonfisktartar. Halstrade pilgrimsmusslor. Gott. Tonfisktartaren vann. Sen åt vi lamm respektive lax. Också gott. Och efterrätter, brödpudding, baileyschokladkaka och chokladsorbet på kaka med jordgubbar. Mumma mums. Och goda viner. Julia gjorde så lite väsen av sig att kvinnan i paret som blev placerade brevid oss halvvägs in i huvudrätten inte registrerade att det låg ett barn på soffan brevid henne. När vi betalat notan och det var dags att gå, lyfte Lars upp Julia på axeln och bar ut henne utan att hon vaknade. Nu sover hon i sängen i ett av våra två gränsande hotellrum och vi ska spela Settlers. Hon lär vakna senast fem-sex imorgon bitti, men det fixar sig. Vi fick med oss lite kakor och mjölk från kvällsfikat i lobbyn, så hon svälter nog inte ihjäl innan det blir frukost.

Bilder

Nu finns det lite bilder.

Mot fyren

På den stenlagda gången ut mot fyren i Edgartown finns det massor av trasiga, stora snäckor. Det är rester av måsarnas middag, lågvattenbuffe, som släppts från hög höjd. Det kanske är så man ska öppna ostron egentligen. Ute på sanddynerna finns det mer trasiga snäckor. Och plastpärlor. Vi kröp och rullade och solade och gick barfota i sanden.

Turistsäsongen börjar inte förrän Memorial day, så vi har vidderna för oss själva. Det är en väldig skillnad mot Manhattan, men vi kan hantera det.

Nöjda nu

Vi är mätta nu. Mätta och nöjda. Till skillnad från inn-et som vi bokade innan vi kom till ön, var restaurangen väldigt barnvänlig. Det är ett etablerat faktum att Julias fötter är hälften så stora som servitörens. Charlottes schnitzel var dubbelt så stor som den behövde vara. Efterrättsbrownien var precis lagom för fyra. Go figure.

Vi fick faktiskt inte bo på där vi bokat ety vi hade en treåring med oss. Den lama ursäkten från innehavaren var "vi har en grävskopa i trädgården", men den verkliga orsaken var nog att huset var byggt 1860, så kan det också vara. Oh well, vi fick plats på ett mysigt hotell närmare stranden, det kan också duga. Det finns en dörr mellan våra rum, så just nu sussar Julia i det ena medan de stora bloggar i det andra. Och dricker Mias playground. Semester är en bra sak.

På stranden i Milford

Där kan man gå barfota. Där kan man bygga en säng med en pinne i och äta cheddarfiskar i regnbågens alla färger. Där kan man vada i pölarna som lågvattnet lämnat bakom sig. Solen är varm, även i ytvattnet. Där kan man ligga på en älgfilt och dricka termoskaffe med Charlotten som äntligen fått komma hem till oss. Där skar kameraobjektivet slutgiltigt ihop. Där kraxar vaktpapegojan bye-bye när det är dags att gå hem. Vi gillar stranden i Milford.

Resten av dagen åt vi pannkakor på IHOP och lekte på Banana Republic. Julia var lite bekymrad, först över att pappa köpte så mycket kläder "det får man inte", och sen över att han inte köpte alla plaggen i butiken "du lämnade lite här". Sa hon inte, men det kunde hon ha gjort. Tur att Charlotte kom och löste ut oss!

Övriga aktiviteter:
*Äta sushi på East
*Boka färja och logi på Martha's Vineyard torsdag-lördag
*Köpa baglar på Shop 'n' Stop
*Spela Kleine Fische och fnissa

När fötterna vaknat igen

Vi höll oss i ett begränsat område igår, mellan 42nd och 58th, Madison Avenue och Broadway. Vi promenerade runt med Julias stroller och gjorde strandhugg på Toys'r'us (och åkte pariserhjulet!) och Olive Garden på Time Square (det här är andra gången jag äter lunch på den restaurangen, faktiskt, där brukar jag luncha när jag är på Manhattan ;-)). Sen gick vi på Hearnsey's och luktade på chokladen, och så tvärs över gatan in i M&M's world. Inte för att M&M är så gott egentligen, men varumärket är ganska magiskt. Vi sneddade genom Rockefeller Center och tog en paus på en innergård där Julia sprang runtrunt en liten damm, och faktiskt inte trillade i den alls, medan jag och Lars satt och solade bland tulpanerna. Så småningom knatade vi vidare till FAO Schwarz och lekte och lekte och lekte, och sen blev det kväller.

Vi var väldigt trötta, inte minst i fötterna när vi kom hem igår kväll. Efter att ha traskat fram och tillbaka i tåget för att hitta rätt vagn att gå av ifrån i Milford, valde vi kvällsrestaurang lite lagom på måfå och hamnade på Chili's på Boston Post Road. Där sprang vi helt slumpmässigt ihop med ytterligare en kollega från Sverige. Under senaste veckan har vi faktiskt träffat alla de svenskar som jobbar på USA-kontoret just nu (varav två i fikarummet på kontoret i Linköping, det är iofs lite fusk). När klockan var nio, sov både Julia och jag sött.

NY, vi kommer!

Nu är vi helt i takt med tiden. Julia däckade i min famn igår kväll och sov sedan gott på soffan medan vi åt post-hamburgarglass och pratade jobb och strunt med Ulrika, Micke och Leif. Idag skiner solen, och vi ska ta tåget till Manhattan. Mot pariserhjulet på Time Square!

Väl omhändertagna

Vi har precis återvänt till baslägret efter en dygnslång utflykt till Anders och Maria i Oxford, där vi verifierat att döttrarna Cassy och Chrissie verkligen finns. Jag har hört ryktas om dem, men kände mig inte helt övertygad förrän jag fick träffa dem personligen - senast jag såg deras föräldrar fanns nämligen ingen av dem. Men det fanns två mycket konkreta, sociala, glada och bedårande barn i det stora och gästfria huset. Att ligga på bokstavsmattan i ett soligt lekrum är ett bra sätt för en mamma och pappa att bota sin jetlag, och för en liten Juliatott funkar det alldeles utmärkt att få en ny kompis och susa runt i full frihet bland alla leksaker.

På vägen hem köpte Lars nya golfklubbor, och sen investerade jag i nästan lika många Sandra Boynton-böcker. Åtta. Om birthday monsters och kossor och dinosaurer och hippos och grisar och valpar. Vi har läst allihopa, och det lär hända igen. Nu laddar vi om för kvällen, när vi ska hälsa på Ulrika och Micke. Vi känner oss ganska väl omhändertagna, måste jag säga.

Du sa inget om Christer Björkman

Det gick busbra att resa med nästan-treåring över Atlanten. Faktiskt lättare än att flyga långt med bäbis, ety den unga damen både kan sysselsätta sig och gå själv till gaten, åtminstone bitvis. Nu fuskade vi iofs och hade med oss strollern i handbagaget, vilket var väldigt bra när vi landade klockan åtta på kvällen, då Julia borde vara ungefär sex timmar in i sin nattsömn. Hon sov mycket riktigt djupt vid landningen, så det var skönt att kunna välta ner henne i vagnen i väntan på bagage och hyrbil. Resrutten Linköping-Amsterdam-JFK får väl godkänt, även om fyra timmar på Schiphol är i längsta laget. Nå, vi hann köpa en bok, jaga en radiostyrd bil, titta på gadgets och parfym, elektronik och Van Gogh, springa gaten runt fjorton varv med en liten indisk kille och vila en stund innan boarding sen, så det funkade. Det är betydligt enklare för oss att flyga klockan 12 från Linköping än klockan 10 från Arlanda, även om det blir ohyggligt sent på natten i kroppen innan vi kommer fram.

Det där med karta och sånt hade vi glatt rationaliserat bort, så vi åkte på Lars magkänsla från JFK till Milford, och sen blev vi telefonguidade sista biten fram, strax innan midnatt, av självaste värdinnan - som sedan åkte till flygplatsen för vidare transport till mässa i sin namnestad i North Carolina tidigt, tidigt i morse. Vi har lite prat att ta igen när hon kommer hem igen senare i veckan. Jag och Julia var uppe och åt frukost med henne strax före sex, men sen somnade jag om. Och drömde mer än lite osammanhängande. Visste ni att Charlotte tillexempel har Christer Björkman, schlagergurun, inneboende? Men han hette Martin och ägnade sig åt att skriva copytext inför Schlager-EM. Samt en kille som heter Putte och en tjej som jag aldrig såg, hon lät mest. Det var ett helsike att komma åt badrummet, men det var nog mest en bekväm konstruktion för att slippa vakna ur min post-frukostslummer i soffan. Lite fånigt att somna om i soffan, när Charlotte har ställt sängar i alla rum och köpt mjölk och donat inför vår ankomst, men på det sättet kunde jag iaf låtsas att jag höll den lekande Julian sällskap. Hjälpligt. Tillslut, framåt niotiden i morse, hintade Lars om att han fixat kaffe, så då vaknade jag och fick högst ouppdiktade chokladkakeflingor med mjölk till min kaffekopp. Vi är i USA. De äter sånt här.

Dokumentationsbuggen(TM) är rättad

Idag har jag för första gången verkligen träffat den arketypiska dokumentationsbuggen i verkliga livet, nämligen den med beskrivningen "det saknas ett mellanslag i manualen". Den fanns på riktigt! Det är en mytomspunnen bugg, men nu har jag mött den, livs levande, rapporterad, prioriterad och allokerad för att rättas av mig. Jag har gjort mitt nu. Det är dags att ta semester.

Ny look

Oj, nu tog den blå färgen slut. Vi får se om det är såhär det ska vara.

Karl Fazer Maya

Nu blir det reklam. Dagens impulsköp, Karl Fazer Exclusive Thin Maya, var en riktig hit. 70%-ig choklad, en tydlig chilinyans och riscrisp. Smaken är ganska långt ifrån Fazer blå, men god ändå, i synnerhet till en kopp kaffe. Min vanliga vuxenvälling (varm mjölk med en ristretto i) funkar fint, men den gör sig nog ännu bättre till en något mer renodlad espresso-på-maten.

Första parkett

Vi satt ganska nära scenen på konserten igår.

När somliga jagade signerade skivor, tog andra chansen att testa på hur det känns att stå på den.

Vem är jag, vem är du?

Det kom en oskrynklig utmaning, så jag vecklar ut mig över mig själv:
Jag är: inkännande, välformulerad, kreativ, informationsliterat, fåfäng, lite för snäll
Jag är inte: dogmatisk, tjurskallig, sportig, okänslig för andras inställning, så odum
Jag tycker om: möten med vänligt sinnade människor, vardagsabsurditet, god mat och dryck, musik, bra design, att behövas
Jag tycker inte om: att ta mig vatten över huvudet, skräckfilmer, utanförskap, att köra bil i vänstertrafik
Jag vill ha: fler barn, städhjälp, kreativ omgivning, större garderob, sju veckor ledigt i sommar
Jag vill inte ha: osämja, silikonbröst, ärtsoppa, dissonans i själen eller hund
Jag har: omvärldsbevakning, världens bästa familj, fantastiska vänner, min egen stil, självbevarelsedrift
Jag har inte: absolut gehör, långa ben, tråkigt, tillräckligt många klänningar, några bloggskrivande vänner som inte fått den här utmaningen redan. Patetiskt, jag vet.

Kvällssol - int är det så odumt

När vi kom hem från jobbet och dagis ville varken Julia eller jag gå in, så vi stannade ute och öppnade paketet som låg på trappen - en finfikakartong med avsändare från München. Kaffe och choklad - min Tina vet hur man firar Mior.

När Lars kom hem var vi fortfarande ute i solen, så vi släppte ut utemöblerna ur garderoben och trixade ihop vårens första utemiddag snabbt som ögat inne i köket - andouiller, pasta och pesto. 12 grader i skuggan, och några till i solen, så vi hade inte särskilt bråttom in sedan - vi testade Tinas kaffe med whiskychokladpinne i också medan Julia fnuttade runt och pekade på fågelholkar och provrullade gräsmattan. Det funkade alltihopa.

Jag är nöjd, nöjd, nöjd

För vi har biljetter till Anders & Putte på söndag. För att vi kan utrusta en expedition till Stockholm bara för att gå med Julia på konsert. Och för att Anders & Putte gör världens bästa känslomusik för små och stora.

Lurbusdagen är här

Vi hittade aprilskämtet i morgontidningen direkt. Näää, sa Julia, efter att ha kastat en blick på grafiken, lejon mitt i gatan, det får man INTE ha. Det är ett lurbus, fastslog hon efter att ha fått en snabbintroduktion till aprilskämtets anatomi och fysiologi till äpppeljuicen. Vi får väl se om det dyker upp några fler under dagen.