Choucroute - iallafall ungefär - med lammkorv och äpple

Jag tycker inte om surkål, vad jag vet iallafall. Choucroutereceptet som jag trillade på i en tidning lät gott däremot, så jag gjorde ungefär en sådan. Det blev gott, så jag skriver ner det i den fromma förhoppningen att kunna återupprepa rätten en annan dag när jag sitter på lite för mycket vitkål.


runt fyra hekto lammkorv modell merguez

ett halvt hekto rökt gris, t.ex.  bogfläsk.

1 gul lök

cirka 500 g finstrimlad vitkål

1 dl vitt vin

2 msk äppelcidervinäger

2 tsk timjan

1 tsk honung

5 enbär

1 tsk kummin

2 äpplen i klyftor

salt och peppar

Tärna och fräs korv, fläsk och lök i lite matfett. Tillsätt kål. Häll i  vin, vinäger, timjan, honung, enbär och kummin och fräs under omrörning tills kålen blir mjuk. Lägg i äpplena och låt dem gosa till sig en liten stund.

Smaka av med salt och peppar. Servera med senap.

Skolstart för ettagluttaren

Imorgon börjar J skolan "på riktigt". Första klass, med fräknar på näsan och en gigantisk glugg där framtänderna satt i början av sommaren. Med ny skolväska, gympaskor och fleecejacka i lila. Hon har fått lova dyrt och heligt att inte byta favoritfärg under läsåret.

 I eftermiddags smög vi kring knuten på skolan tillsammans med en lika nyfiken klasskompis och kikade in i klassrummet för årskurs ett. Det satt en välkommen-lapp på dörren, undertecknad av fröken och ett namn till, det ska bli spännande att se vilken typ av resurs det är tänkt att den personen ska vara. Genom fönstret kunde vi se skyltar med barnens namn på de olika borden i rummet, som har plats för allt från ett till fem barn. Js namn stod på en egen bänk på raden närmast fönstret, längst bak i klassrummet. Minst ett nytt namn såg vi, och vi kunde också skymta spel, kritor och travar av böcker, bland annat den gamla klassiska "Nu läser vi A". Jag kan inte svära på att den fanns på min tid, men jag känner definitivt igen den från mammas jobbokhylla.

Egentligen är det inte någon stor sak med skolstarten imorgon, det stora steget var att gå från förskolan till förskoleklass förra hösten, med nya klasskamrater, fröknar och framförallt fritids. Visst blir det en ny fröken, men ettan är i samma byggnad som förskoleklassen, bara i huset brevid, och fritids började för hösten redan i förra veckan för Js del. Men ändå. Imorgon börjar hon första klass. Lilla, stora J.

Axplock ur ordförrådet

Kan själv
Dumma Mamma
Oj, oj
Bajskorv 

Så mysigt har vi det. För ögonblicket möter jag varje "Bajskorv!" med ett "Blomma!". Det blommar ganska friskt såhär i försommartid.

Inte så stor skillnad på olika

För fyra och ett halvt år sedan skrev jag såhär om storasyster. Igår storhandlade jag med lillebror, som var på ett strålande humör och glatt mumsade på sin banan medan vi ilade ut och in mellan hyllorna. När han ätit färdigt, lutade han sig ut och slängde skalet alldeles själv i soptunnan som vi passerade. "Du är en stjärna, A", sa jag. Nu var det hans tur att titta på mig med sina stora blå och svara "Nä, jag måne!". Ibland är de rätt lika, mina barn, men inte samtidigt.

Hejdå vagnen

Idag rullade vi trotjänaren Brio Sing nerför gatan för sista gången och lämnade av den vid sitt nya hem ett par kvarter längre bort. För nu är han född, lille Elliebror som är näste plutt att åka babyskydd, liggvagn och sittvagn.

Vi har inget barn som behöver sånt längre. Det är cyklar av olika storlekar som gäller för att ta sig fram med knottarna numera, och apostlahästarna som bara blir större och större. A gick hela vägen fram och tillbaka på sina. J stannade hos vagnens nya familj, och när vi andra kommit tillbaka till vår gata igen, bestämde A sig för att hälsa på farmor och farfar istället för att gå hem.

Så plötsligt var vi bara två vuxna hemma, med telefonjour för att hämta upp barnen när de var färdiglekta. Det var länge sedan vi var hemma båda två utan barn och en plan för vad som ska hinnas med innan de hämtas igen.

Jag har en gnagande känsla av att nästa gång jag tar ett riktmärke kan de mycket väl ha bestämt sig för att flytta hemifrån. Jag bara hoppas att jag lyfter blicken och kollar av kursen några gånger innan dess.

Jag har närt en projektledare vid min barm

Hon började sin lobbykampanj redan i lördags, "jag vill åka till Simhallen!", följde upp den igår med "Kan vi åka till Simhallen imorgon?", och så fort hon slagit upp sina blå (efter att ha preppat familjen med en ordentlig sovmorgon), kom det: "Vilka vill åka till simhallen?". Hon inhämtade lillebrors stöd snabbt, och summerade raskt: "alla barn vill åka, då väntar vi bara på att de vuxna ska bestämma sig". Jag accepterade preliminärt och införde önskemål om ytterligare en aktivitet idag, nämligen att åka till Brunneby för att proviantera "äpplejutt", lillebrors favoritdryck.

Det tog inte många minuter innan projektledningen tagit till sig det nya kravet och återkommit med en grovplanering - "Om vi åker till Brunneby vid tio-elva, så kan vi äta lunch utomhus (vilket betyder en eller annan snabbmatskedja), och åka till Simhallen med Maja sedan".

Det gick fint att kasta om ordningen på aktiviteterna, mycket agilt. När alla var överens om i vilken ordning vi ska göra saker och ting, ringde hon in den femte resursen, som står färdig att komma in i projektet vid tiotiden.

"Fem i halv tio", meddelade projektledaren, med tydlig adress till packningsfasen, innan hon bytte fokus och landade framför Bolibompa. Det är bara att blogga färdigt och preppa badväskan, så fixar vi nästa milstolpe också enligt plan. (Och ja, jag tar hand om projektdokumentationen.)

Chokladmousse

Efterrätt, det är gott det. Chokladmousse, det är både lent och gott. Med romerska bågar kan man inbilla sig att det är apelsiner i också. Bara bra.

200 gram choklad (t.ex. romerska bågar)
3 äggulor
0,5 dl + 2,5 dl vispgrädde


1. Smält chokladen, t.ex. i vattenbad.
2. Blanda den smälta chokladen med äggulor och 0,5 dl grädde. Låt svalna i ca 15 minuter.
3. Vispa grädden lite lagom lösmjukt.
4. Blanda ner chokladsmeten i grädden.
5. Fördela moussen i sex portionsskålar. Låt dem stå kallt medan du ägnar dig åt huvudrätten.

En ytterst personlig pingvin har gått ur tiden

Davy Jones, som sjöng i Monkees på det glada 60-talet är död. "I'm a Beliver" i all ära, men det största han gjorde, om ni frågar mig, är ändå insjungningen av Sarah Boyntons odödliga sång/bok "Your Personal Penguin". Se den fantastiska videon och tänk på någon bra.

Adam 27 månader (snart)

"Ett-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åtta", säger han och pekar. Sedan: "one-two-three-four". "Åka titta flygplanen." "Också hänga med." "Åka mamma bil!" "Adam, pappa, mamma, Julia". Det är mycket snack, inte alltid helt lätt att urskilja.

Igår hade vi V med familj på besök, och plötsligt stod två små herrar och kom överens om hur och var de skulle leka. V, som fyller tre i april, skötte det mesta av det tydbara snacket, men de hade inga som helst problem med att förstå varandra. Det är stort!

Adam tar på sig skorna själv, men behöver hjälp med att knäppa jackan. Han är gärna hos farmor och farfar en stund. Han hanterar helst kylskåpet, frysen, CDn och DVDn själv, med varierande framgång. Samtliga skivor lever på lånad tid, och glassen med. När han behöver en stund i lugn och ro för att göra saker på egen tass, vinkar han bestämt och säger "hejdå!" åt den som han tycker ska lämna honom ifred. Det är ett ganska fint sätt att säga "kan själv", tycker jag.

De stora hjältarna de senaste månaderna är Blixten McQueen, Pippi, The Wiggles, Dora och Rorri racerbil. Och Julia, förstås, som han följer som en liten, men irriterande skugga. När orden inte räcker till är det lätt att slå eller kasta saker på syster. Vi jobbar med det. Men oftast är han en nöjd liten kille som delar ut kramar, pussar och nafs i näsan under glädjekvillrande små illtjut.

Dagens insikt - en sak i taget, det blir bäst

I tisdags var knottarna snoriga och hostiga och halvdåligt sovna, och L åkte tidigt-tidigt till Västerås, så det blev till att ringa runt och sjukanmäla dem och sedan kalla in farmor medan jag åkte till kontoret och hämtade min dator. Jag tänkte ringa in till dagens två telefonmöten, och jobba så mycket det gick däremellan, det som jag brukar kalla "att vabba hemifrån". När gjorde jag det senast? Definitivt innan A föddes. Det kan funka med ett litet skruttigt barn som sover mest hela dagen, det funkar jättedåligt med två knottar, varav den ena följer sin syster som en snorig skugga varje vaken sekund, och den andra är alldeles för stor (och inte tillräckligt skruttig) för att sova.

Det gick att följa stora delar av det första mötet på mute, med headset och telefonen i bakfickan. Tur vi kommit överens om att min fina kollega skulle sköta vår rapportering, för det funkade inte att slå på min mikrofon ens när det skulle behövts, för jag hade alldeles för många avgrundsvrål i bakgrunden (ungefär inga avgrundsvrål är lagom många, om ni undrar). Det andra mötet låg när lilleman sov, så det funkade bättre, J spelade Wii i vardagsrummet medan jag pratade en halvtimme i biblioteket, och där kunde jag göra lite efterarbete också, men J var inte särskilt nöjd med att jag var så frånvarande. Idag testade jag en annan modell och vabbade helhjärtat med bönsäcksmys, bokläsning och kortspel fram till lunch, sen gick vi över till farmor och farfar. Det funkade så mycket bättre att göra en sak i taget, både för mig och för barnen. Nästa gång ska jag helt enkelt avboka mina möten när jag ska vara hemma med dem, det är rättvisast mot alla, men mest mot mig.

Saker händer! Hela tiden!

Vardagen är lite som hudceller, småsaker ändrar sig säkert mest hela tiden, men på det stora hela är det samma verksamhet man pysslar runt med, och samma hud som förnyar sig lite gradvis och försiktigt. Utom när man är reptil. Eller byter jobb, börjar skolan eller flyttar eller så, då blir det nya människor, nya platser och nya vanor. Den här veckan har vi ömsat skinn, efterlängtat och ändå oväntat när det väl händer. L fick erbjudande om jobb och började från tisdag till onsdag, vilket medförde att A skalade upp sina förskoledagar från tre till fem i veckan, och J äntligen får vara på fritids med alla sina klasskompisar. "Varje dag!" säger hon, med jubel i rösten. Hejdå anställningsvakuumet och hemmamannen, hej dubbla inkomster och tjänsteresor. Och hämtningspusslet! Nu blir vi sådär som de flesta av våra kompisar med barn, ständigt på språng mellan lämningen, jobbet och hämtningen. Eller inte. Om vi lägger upp det lite strategiskt och drar nytta av att vi har farmor och farfar så nära, kan det nog bli lite andningsutrymme i schemat iallafall, när det väl trillar på plats. Dessutom har vi träffat på våra nya grannar i helgen, stortjejerna (6 och 9) lekte hos oss en stund, och lillkillen är ett halvår yngre än A, kul med fler barn på gatan när de flyttar in på riktigt om några veckor. Nu behåller jag gärna det här skinnet ett tag om det går för sig, tack så mycket!

Frufridagen

24 januari 1954 firades Frufridagen i programmet Karusellen för första gången, upplyste en kollega mig idag. Det hade jag ingen aning om, och det räknar jag som värdefullt vetande, i så måtto att det ger lite perspektiv på tillvaron.

Såhär 58 år senare firade jag med att lämna kontoret vid halv sex, och komma hem till ett nystädat hus med nygräddade pannkakor som väntade på mig i ugnen medan maken spelade Wii med ätteläggen och två kompisar i lagom mycket frid och ro. Jag var hemma i en dryg timme och läste dinosauriebok för A innan jag drog vidare på bokcirkel. När jag kom hem igen framåt halv nio sov A, medan J var gos- och pratsugen, så vi löste lite Sudoku och pratade strunt en stund. En inte alldeles ovanlig tisdag i mitt liv, med en ansvarsfördelning som var betydligt sällsyntare då än nu. Det har hänt en hel del på frufrihetsfronten sedan 1954.

Tabasco! Och vitlök! Och jordnötssmör!

Det här måste vara världens godaste jordnötssås, det är inte mer än rättvist att jag delar med mig av receptet:

1 finhackad klyfta vitlök
olivolja att fräsa vitlöken i
en halv burk slätt jordnötssmör (eller fyra-fem rejält tilltagna matskedar)
två deciliter kokande vatten
1 tsk sesamolja
1 msk soja
sådär en tesked ringlande honung
8-10 droppar tabasco

Det är mycket tabasco i såsen, men det märks inte alls, såsen blir inte stark utan bara god. J blir mycket upprörd om jag serverar kyckling och ris utan den, och det är faktiskt alldeles onödigt att göra så. Mango är gott till, vi brukar äta ICAs frystärnade variant.

Rör inte mitt sopkärl!

Ikväll morrar jag över Tekniska Verken och skickar ett argt brev. Arbetsmiljöverket har synpunkter på sopåkarnas arbetsmiljö efter en inspektion i vårt område, och menar att man inte ska backa sopbilar in på våra gator, som är för trånga för att de nuvarande fordonen ska kunna använda vändplatserna som finns. Tekniska Verken meddelar att den enda möjliga lösningen är att ersätta husens sopkärl med en containerplats 150 meter bort. Det tycker inte jag. Jag har ingen lust att klä på A för att ta en treminuterspromenad varje gång vi behöver slänga en bajsblöja eller en soppåse. Och att lämna en tvååring ensam i tre minuter för att slänga soporna? Nej, jag tror inte att det är en bra idé. Jag tycker inte heller att mina svärföräldrar som båda är över 70 ska behöva riskera liv, lem och lårbenshalsar för att slänga sina sopor i snöglopp och ishalka. Nä, det borde gå att lösa med att dra soptunnorna till anvisad plats varannan vecka, köra med mindre fordon eller bredda vändplatserna. Men ta inte min soptunna, era nötter! Tekniska verkens pressmeddelande