Vägd och befunnen inte alltför lätt

Dagens BVC-siffor: 4370 gram, 56,5 cm, Adam håller kurvan.

Julmaten

Till jul lagar jag mindre mat än annars, det är en intressant effekt av att komma från och gifta in sig i matglada familjer. Årets bidrag till julborden blev waldorfsallad, fänkål- och äppelsallad samt chokladtårta med saffranstryffel. Och ändå har jag ätit både hemgravad lax, skinka, revbensspjäll och hemgjord korv i jul. Praktiskt.

Våra foton från julkrubban

Här och här finns det bilder från krubban.

Julafton 2009 - tema partyhatt

Levande julkrubba

Rökelse och getter, så luktade det i Domkyrkan i förmiddags. Det var alldeles smockfullt i bänkarna, men det bekymrade inte Jesusbarnet som sov sött ända tills trumpeterna drog igång, strax efter klockringningen. Under repetitionen igår var han ganska missnöjd med att ligga i krubban och hojtade mest hela tiden (vilket jag löste genom att trycka in nappen i munnen på honom), men idag var han "ett snällt och fogligt Jesusbarn" som det står på Corren just nu. På en given plats i manus gjorde jag entre och lämnade honom till Maria, för att sedan huka bakom krubban och vara så osynlig som möjligt under resten av spelet. Maria skötte napp-istoppandet, och han var nöjd med det ända till de sista åskådarna lämnade scenen efter att ha beundrat honom på nära håll. Det var fantastiskt roligt, och han trivdes med all uppmärksamheten. Julia, Lars, Anton och Oskar satt i publiken, och när spelet var klart kom Julia upp brevid mig och berättade stolt för alla som ville höra att Jesusbarnet var hennes lillebror. Delaktighet är en bra sak.

Fina saker

Fint träd

Fin kille

Så ser det ut hemma hos oss.

Pulkrejs i Rappestad

Årets kortaste dag ägnade vi åt pulkaåkning i Rappestad.

Det har snöat och kallat sig ända sedan i onsdags. Vinter. Me like.

Curiosity killed the cat

Julia vill lyssna på Adams julmusik, så jag letar igenom Spotify efter en opompös version av O Helga Natt (ja, mina adjektiv blir sådär när jag har haft besök av mina föräldrar). Jag ratar Körberg, Sjögren, Carola och Jöback utan vidare, och fastnar för Olle Persson med Göteborgs Gosskör. Helt rätt, förstås, men nu måste jag ju lyssna på de andra träffarna också. Suck.

Observation från en högstadieskola

Öppna förskolans rörelselek var flyttad till Rydsskolans idrottssal idag, så jag fick möjlighet att studera Ryds fjortisflickor i närbild. De har knähöga stövlar, lårkorta kjolar och bara ben däremellan. I december, med en utetemperatur på -5 C. Tur att de i allafall är långhåriga så de slipper frysa om huvudet när de går ut. Tant av ordning undrar stilla - har de täckbyxor i skåpet och/eller skolkas det mindre i december?

Rydsnytt FTW!

Idag har jag haft nytta av inte mindre än två saker som jag läste i den ytterst lokala blaskan Rydsnytt som damp ner i brevlådan igår. Dels snubblade jag över centrumvärden precis när jag behövde ta reda på var hissen fanns på väg till Folktandvården, och dels hittade jag ett Bounty-liknande godisrecept som verkar lovande. En användbar gratistidning. Det hade man aldrig kunnat tro.

Alla mor- och farföräldrar på en gång.

Hej och välkommen, morfar! Mormor har bara ögon för Adam.

Näringsriktig frukost

Har den äran igår, mamma! Tack för att ni kom och flyg så fint.

Julias topplistor

**Familjemedlemmar i preferensordning***
1. Adam
2. Mamma
3. Pappa

***Bästa maträtterna***
1. Spenatsoppa med ägg (herregud, är hon verkligen mitt barn?)
2. Tacos
3. Plättar
4. Tomatsoppa
5. Revbensspjäll
6. Köttbullar med spaghetti och ketchup

Bara så ni vet.

Återbesökt, läkt och friskförklarad

Nu har jag varit på återbesök hos den doktor som sjukskrev mig, träffade mig på förlossningsdagen (och skickade hem mig, så värkarna fick sätta igång i frid och ro) samt agerade bakjour och expertkommentator åt Lars under krampanfallet. Fantastiskt skönt att få träffa just henne, som har sådan koll på mitt fall. De ser kanske fem eklampsifall på ett år på US, men just idag hade hon återbesök av två eklampsipatienter, så någonstans här i Linköping finns en tjej till som nyss haft samma upplevelse. Om du råkar läsa det här någon gång - hej på dej, hör gärna av dig!

Doktorn förklarade mig frisk och konstaterade att jag läkt fint. "Man dör inte av eklampsi i Sverige" och "man blir helt återställd" sa hon, och det känns ju bra. Jag är återställd fysiskt nu, men psykiskt kan jag känna att jag har bearbetning kvar att göra. Vi gick igenom journalen för hela förloppet utom IVA-tiden och jag fick en utskrift med mig hem, och det var väldigt skönt. Det var ett ödem som orsakade krampen, hjärnan svällde och när trycket blev för stort krampade jag. Jag var medvetslös i kanske fem minuter och andades själv hela tiden, hjärtat stannade aldrig.

Jag hade HELLP-syndrom, eller iallafall ELLP - mitt blodvärde (H står för hemolysis) var bra, men levervärdena (elevated liver enzymes)och blodplättarna (low platelets) var alldeles åt skogen. Det är skönt att kunna mappa min upplevelse mot sånt som jag läst om. Efteråt fikade jag med mamma på Gyllen och fick prata av mig lite innan vi åkte hem. Prat är bra.

Lillkillen fick åka med, han har sovit max 45 minuter i stöten under dagtid igår och idag, men bilstolen är lite magisk - jag planterade honom nyammad i den vid halv fyra, och han sov till halv åtta när jag ätit upp min efterrätt och svalt kaffet på maten. Han väljer verkligen sina tillfällen.

D-droppar

AD-dropparna har blivit D-droppar sedan sist det begav sig. Det låter lite väl knock-outmässigt för min smak, men gossebarnet har iallafall fått sin första dos nu, så förhoppningsvis blir han inte blir alltför krokig i skelettet.

Har man ingen kompis med sig, så får man skaffa en

I dessa influensatider har jag lite ågren varje gång jag bär med mig Adam till ett ställe där det finns mycket folk, men så länge han sover hänger jag en tunn filt över vagnen - för influensasmitta kan väl inte tränga igenom bomull, eller?

I IKANO-huset hittade jag både en julfin klänning med amningstöjbar skärning och födelsedagspresenter till mor och svärmor innan han gjorde sig hörd bakom sin gardin. När han fått mat och somnat om var det min tur att vara hungrig, så jag bestämde mig för att klämma i mig en kebabtallrik. Det är ganska bökigt att hantera mat och bäbis på egen tass, det är mycket enklare och trevligare om man är två. Närmast framför mig i kön stod en ensam tjej med barnvagn och amningströja, så jag frågade om jag fick äta med henne, och tänka sig, det fick jag. Det visade sig att hennes dotter är född fyra dagar innan Adam, att vi jobbar i samma branch och har ett par gemensamma kompisar. Det blev en utförlig och pratsam lunch, inklusive kaffe och amning innan vi bytte telefonnummer och fortsatte åt varsitt håll, hon i jakt på ett skötrum och jag mot dagishämtningen. En ny likasinnad, bara sådär. Ibland är det bra att följa sina impulser.

Första fikat med vattengympakompisarna

Lina, Ulrika och Ann-Marie presenterar sex gullklimpar på ett bräde: Lea, Wilma, Amanda, Gustav, Leon och Adam. Åldermannen Gustav är född redan 30 oktober och (t)yngstingen Leon 22 november.
Det var otippat lugnt att fika med sex spädisar, de sov i bilstolsparkeringen när de inte åt, så vi ohämmat kunde ägna oss åt att utbyta förlossningsberättelser.

Babygymmet is back!

Trångt och trevligt.

Mangomellis

Längtar lite efter närodlad mango såhär års.

Fem veckor senare

Såhär fem veckor efter förlossningen och krampanfallet har livet i princip återgått till det normala. Adam har visat sig vara en nyfiken kille som äter när han är vaken och sover när han är trött. Han sover ganska mycket, framför allt om han får åka bilstol eller vagn. Babybjörn funkar också sövande, liksom en hand på magen. När han väl somnat ordentligt sover han vidare oavsett vad som händer runtomkring honom, en mycket praktisk egenskap. Han accepterar napp en stund emellanåt, men oftast visar han tydligt att han vill äta på riktigt istället. Vi brukar gå och lägga oss vid midnatt, och visst äter han på natten också, men ingen av oss är riktigt vaken då. Det händer att vi byter någon enstaka blöja också, men för det mesta sover vi ganska oavbrutet fram till sju-halvåtta när storasyster kommer vandrande från sitt rum. I början grymtade hon lite över att det låg en lillebror på hennes plats, men nu frågar hon bara "Var är Adam?" och letar upp en ledig fläck att gosa på. Hon pussar gärna på honom och gillar att hålla honom i knät (under föräldrauppsyn!)

Själv är jag mycket piggare nu, och behöver oftast inte sova på dagarna längre. Vi kommer ut ur huset varje dag och är nästan lika sociala som vanligt. Jag är lite långsammare på att formulera mig än vanligt, jag får tänka efter innan jag öppnar munnen för att inte tappa bort mig mitt i meningarna, och jag är lite trögare på att uppfatta vad andra säger, jag får fråga om oftare än förr. Jag hoppas att det är övergående, och annars är jag nog ungefär som vanligt. Fast med två barn. Och det är alldeles fantastiskt.

Konserthänsyn

I helgen ska jag ägna mig åt att aktivt låta bli att gå på konserter, ety liten bäbis stjälper lätt en känsligt stycke, som det skulle kunnat heta. Om Adam varit tillräckligt stor för att ha barnvakt skulle jag ha gått på åtminstone Lihkörens julkonsert i St Lars och Mimmis och Mattias konsert "Vem ska trösta Knyttet" i Lillkyrka, och kanske klämt in en adventskonsert med Chorus Lin också, men jag inser att det är avhållsamhet som gäller i år. Jag vill verkligen gå och lyssna, men eftersom vokalmusik till skillnad från spex inte är en interaktiv kulturform, ska jag ska vara en duktig musikälskare och stanna hemma. Men nästa år, då är jag tillbaka i bänken.

En social icke-dagisdag

Adam väger 3720 gram idag, och är 53,5 cm. Ganska lagom, kan man tycka. Under besöket hittade Julia en ny kompis på öppna förskolan som delar lokaler med BVC, och efter vägningen stannade vi en stund och fikade. Det var trevligt, får se om det blir en vana eller ej. På förmiddagen fick vi besök från både Rappestad och Vikingstad och den ambulerande dagverksamheten är redan en lagom fast punkt i tillvaron.

Försvenskad pecan pie

Det här receptet kombinerar två goda saker - kanelpaj och glaserade pekannötter. Jag har inte träffat på glazed pecans i någon svensk matvaruaffär, men å andra sidan har jag inte letat så noga eftersom det händer att jag får personliga leveranser från Milford, CT.

Pajdeg:
100 g smör
2 1/2 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
1/2 dl strösocker

Fyllning:
2 dl vispgrädde
2 tsk brun farin
2 tsk malen kanel
1 msk vetemjöl
1 påse (142 g (5 oz)) Glazed Pecans

Sätt ugnen på 175°. Smält smöret i en kastrull. Blanda ner mjöl, bakpulver och socker och rör ihop till en deg. Tryck ut den i en pajform med löstagbar kant, 24 cm i diameter. Vispa ihop grädde, farin, kanel och mjöl. Häll fyllningen i formen. Fördela pekannötterna ovanpå. Grädda i nedre delen av ugnen ca 30 min. Låt svalna och servera pajen kall.

Vegetera mera

Jag har varit lite för flitig de senaste dagarna, inser jag. Jag ska nog sluta med det och passa på att ta det lite lugnt när pluppen vilar istället, sådär som jag predikar att man borde göra när man har en liten nyföding. Jag behöver t.ex. inte börja baka lussebullar bara för att Adam somnat, även om jag kunde sätta degen i lugn och ro, för det var inte lika avkopplande när han vaknade med ett illvrål ungefär samtidigt som jag ringlade ihop den första lussekatten av fyrtio. Jag ska nog sätta mig i ett soffhörn och läsa en bok istället, med eller utan bäbis vid bröstet.

Sleeping beauty

Hos oss är det prinsen som är sleeping beauty. Han på röda kudden, alltså.
Prinsessan, däremot, hon är klarvaken.

Somebody stop me

Jag har inventerat pyssel- och pappförråden inför julen, och det var inte en vecka för tidigt. När jag grävt fram min korg med presentpapper tyckte jag nog att det var ganska rimligt med de fem olika julmotiv som jag hittade, inklusive de två rullar som jag köpte på IKEA förra veckan. Men sedan lyfte jag blicken och hittade ytterligare 12(!) rullar på en hylla. Och det slutar inte där. Jag har tydligen fem rullar guldsnören i olika tjocklekar och glansighetsgrad, lika många silverrullar samt fyra nyanser av rött, för att inte tala om de andra färgerna. Om ni hittar mig i en affär med något lystet i blicken och rullar i händerna, så stoppa mig. För min egen skull.

När det gäller flörtkulor, kräppapper och glanspapper kan jag däremot få härja lite, fast helst med måtta.

Motivation är inlärningens moder

Julia började diktera sin önskelista igår, den omfattar ungefär 75% av innehållet i Barnens Bokklubbs tidning "Julklappsposten". Till att börja med pekade hon på bilderna i tidningen och jag skrev i notepad, men nu har jag tröttnat, så nu får hon får skriva själv istället. Fördelen med det är att hon inte hinner önska sig riktigt lika många saker, för det tar en stund att lura ut vilken bokstav hon ska skriva, komma ihåg hur den ser ut och till sist hitta den på tangentbordet. Det blir mycket ljudande, och det är lätt att tappa bort sig mitt i ord som "fästning" eller "julstjärna". Hon undrar ofta "Hur ser den ut" och "vilken bokstav kommer sen", och ibland är jag snäll och svarar (som stj i stjärna) och ibland säger jag "vad tror du?" och då kan hon oftast lista ut vilken bokstav som står i tur, eller beskriva hur den ser ut, för att sedan leta reda på den och knacka ner den.

Nästa övning blir att hjälpa henne hantera besvikelsen på julafton när en ytterst liten andel av hennes önskelista materialiserar sig som julklappar. Jag försöker hålla ner förväntningarna, men vi får väl se hur det går.

Bananchokladkaka

Ett bra banankaksrecept ska innehålla smält smör, bakpulver, rått eller brunt socker, samt kakao, tycker min humla. När jag inte hittade något recept som kombinerade alla dessa egenskaper, moddade jag ett befintligt som kom ganska nära. Och kan man tänka sig - det funkade!

50 g smör
0,5 dl mjölk
2 ägg
2 dl socker (1,5 dl strösocker, 0,5 dl råsocker)
2,5 dl vetemjöl
0,5 dl kakao
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
2 stora eller 3 små övermogna bananer

Smält smöret, häll i mjölken och låt det svalna. Vispa ägg och socker poröst. Blanda de torra ingredienserna och vänd ner dem i smeten. Tillsätt smörmjölkblandningen. Mosa bananerna och vänd ner dem i smeten. Smörj och bröa en limpform. Häll i smeten och grädda 40 - 50 min i 175 grader. Ätes med fördel dagen efter, då smakerna har hunnit gifta ihop sig.

Projekt Förutsägbar Friskluft

Jag vet att föräldraledighet och "projekt" egentligen inte går ihop, framförallt när man är relativt nyförlöst och den lilla knottens behov inskränker sig till mat, sömn och torra blöjor. Men ändå. Luft är också bra, har jag hört, och det är här min nya målsättning kommer in - under det här året har jag tänkt lära mig hitta i Rydsskogen.

Att komma in i skogen är nog så enkelt, tricket är att komma ut igen efter en lagom lång sträcka, helst på en väg som är någorlunda barnvagnsvänlig och allra helst leder hemåt. Dagens irrfärd tog mig in i skogen via slutet av Rydsvägen, och sen vek jag av åt Glyttingevägshållet. Jag hittade 2,5/5 km-spåret, pratade med ett par rara pensionärer, följde 2,5 km-spåret en bit, hittade en cykelväg, förföljde några stavgångare en bit i skogskanten ner mot järnvägen där jag skådade Skäggetorp på andra sidan spåren, knegade uppför en grusig backe, hälsade på en hund, följde en annan belyst cykelväg (eller var det samma?) som verkade gå åt rätt håll, och kom slutligen ut ur skogen vid Glyttingevägen, ungefär där jag tänkt. Promenaden tog en timme totalt, vilket är ganska lagom. Men jag skulle gärna velat att den var lite mer förutsägbar. Nå, övning ger träning, påstås det.

Du barn i krubban där

Ganska snart efter Adams födelse bestämde vi oss för att stanna hemma i Linköping över julhelgen istället för att åka hem till mor och far, trots att det egentligen borde vara jul i Västerbotten i år. Och tur var väl det, för i eftermiddags ringde min körfröken på jakt efter ett Jesusbarn till den levande julkrubban i Domkyrkan. Jag sa ja på stående fot, chansen till scendebut vid sju veckors ålder kan man ju inte avstå! Jag ska också få vara med i krubban, som Jesusbarnets mormor, en lagom oframträdande (bakåtsträvande?) roll. Jag har funderat på att gå och titta på julkrubban förr om åren, men det brukar alltid vara slutsålt innan jag kommer till skott. Men inte i år!

Två stora ryms inte i samma påse...

...men två små ryms i samma korg. Lo and behold - Adam, två veckor (överst i bild) och A, en vecka. Finfina småknyten.

En ny slags vardag väntar

Imorgon börjar den första veckan av vår nya smak av vardag, den där Lars går till jobbet, Julia går i förskolan tisdag-torsdag 9-14, och jag och Adam iallafall har målsättningen att komma utanför dörren en gång om dagen. Jag undrar hur våra nya rutiner kommer att se ut. Vad gör man en vanlig måndag? Och kommer öppna förskolans rörelselek i Rydshallen att bli ett stående inslag på fredagarna? Vad äter man till mellis? Kommer jag att lyckas ta mig in i duschen medan det fortfarande är morgon, för något värde på morgon? Nå, den som lever får se.

FAQ #1 - Vad säger Julia om att vara storasyster?

"Jag tycker bäst om Adam i familjen. Men inte när han skriker. Då tycker jag bäst om dig, mamma."

Jag tog de första stapplande stegen mot tvåbarnsmammevardag i morse, medan Lars stod i duschen. Jag lyckades faktiskt dra upp dragkedja, knyta rosett samt borsta tänderna och håret på storasyster medan jag låg kvar i sängen och ammade lillebror, det är jag ganska nöjd med.

Garderobsstädning

Det är dags för mig att göra samma trick som Lindex gjorde något av de år som jag råkade titta bort - att rensa ut mammakläderna, iallafall de graviditetsrelaterade. Det är lite vemodigt att sortera sina plagg i kategorierna användbart/amningsbart, inte-på-länge och aldrig-mer. Alla mina fina, högmagade trosor som inte kommer att komma till användning igen. Sniff. Det är ett långtidsprojekt, för rätt som det är vaknar lilleman och vill äta lite till, han är ovanligt vaken och hungrig idag. Jag misstänker att han satsar på att äta upp sig en kurva innan vi träffar BVC efter lunch, och vem vet, han kanske lyckas med det. Nå, det ska bli spännande att se om det kanske finns utrymme för att handla lite nya amningsbara plagg när jag sorterat färdigt. Jag behöver iallafall definitivt fler förvaringslådor (surprise!).

Långsamt lamm med citron

Vi fick hugg på ett lamm i lördags, det kom hem till oss grovstyckat, i en låda, och bor nu i lämpliga bitar i frysen. Idag byggde vi en långkokt gryta, och det är bäst vi skriver ner receptet innan vi glömmer, för den blev ohygglogod (jag tror det är det enda adjektiv som lämpar sig för skrift, och då är det ändå ett ord jag aldrig nedtecknat förut).

700 gram grytbitar av lamm
1 gul lök
2 morötter
3 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
2-4 dl vatten
2 dl vitt vin
2 lagerblad
1 tsk rosmarin

saft och rivet skal av en citron
2 dl creme fraiche

Bryn köttet i omgångar i olivolja i en stekpanna, tills det har fin färg runt om, och lämpa successivt över köttet i en stekgryta. Tärna lök och morötter, och hacka vitlöken. Fräs grönsakerna. Koka ur stekpannan med 2 dl vatten och häll stekskyn i grytan. Fyll på med vin, mer vatten, rosmarin och lagerblad. Salta och peppra. Koka upp och låt sedan grytan sjuda i evigheter, eller åtminstone några timmar. Ät något annat så länge.

När det är dags att äta nästa gång, t.ex. nästa dag eller framåt kvällen: Koka ris och värm upp grytan igen. Tillsätt creme fraiche, citronskal och citronsaft och koka upp. Ät med andakt, och gärna några goda oliver.

Show and tell

En dag i månaden är det playday på förskolan. Då får varje barn ta med sig en leksak att visa för de andra, men idag tog vi med något som smällde ännu högre när vi hämtade Julia, en livs levande pinfärsk lillebror.

Alexandra undrade:
- Men hur kom han ut ur magen?
- Jag klämde, och klämde, och klämde, svarade jag. För det var ju precis så det var.

Tacksam

Idag är jag fylld av tacksamhet för vart enda ett av de år jag levt, alla de människor jag mött och de erfarenheter jag har. Jag behöver var och en, för ni är vad som gör mig till den jag är. Och jag är så oändligt glad att jag är.

Lördagslyxlirare

Vi låg i sängen hela natten i natt, klev inte ens upp för att byta blöja. Idag glider vi fram genom tillvaron och lutar omkull oss när och där vi blir trötta. Vi har gått en jungfrutur med barnvagnen på gatan och Adam har visat upp sig för kusinerna och Kristian. Dessutom har han demonstrerat att han kan sova medan syrran spelar Mario Kart Wii i samma rum, det bådar gott. Nu pustar vi ut i soffan igen efter kvällsmat hos farmor och farfar, somliga har det bra. Jag är mycket piggare idag än igår, men det är lång väg kvar att gå, jag får nog räkna med åtminstone en månad innan jag är återställd, alldeles bortsett från det där med vaknätterna.

Don't try this at home

Här kommer dagens tips från förlossningscoachen - om du har anlag för havandeskapsförgiftning är det en bättre idé att föda på sjukhus än hemma i soffan, oavsett hur mysigt det kan verka med plastskynken och levande ljus. Jag är väldigt tacksam för att jag valde den något mer kliniska linjen själv.

I söndags, på utsatt dag, var det dags att föda barn, sa kroppen. Förlossningen fick verkligen börja med värkarbete, yay! Vid fyratiden gick vi en promenad till brevlådan för att posta läkarintyget, med avbrott för andningspaus var tredje minut, sen åkte Lars för att plocka upp Julia på kalas medan jag ringde sjukhuset, och strax före 17 gjorde vi vår nionde entre på förlossningen för den här graviditeten. Jag hade gjort ett ganska bra förarbete, så redan 19.40 kom vår lilla kille med klang, jubel, lustgas och varma handdukar. Jag svimmade på toaletten någon timme senare, men annars mådde vi bara fint, och mitt i natten någon gång fick vi flytta från förlossningen upp till BB.

Måndag var inte riktigt lika bra. Adam låg i sin lilla plastbalja i ett hörn av rummet och jag fick in en bricka med frukost till sängen, men sen blev det otäckt. Jag började darra och såg ljusblixtar, sen kunde jag inte fokusera över huvudtaget. Lars kom på att jag hade haft linserna inne ända sedan dagen innan, och jag lyckades ta ut dem, men kunde inte pricka linsburken när jag skulle lägga ner dem, och inte se bättre efter det. Nästa sak jag minns är att en läkare bad mig utföra ett reaktionstest där jag skulle pricka min egen näsa med pekfingret. Jag låg med händerna i vädret och hade ingen känsla för hur jag skulle utföra instruktionen. Lars har berättat att läkaren gått ut för att hämta någonting, så det var han och en undersköterska inne i rummet när jag började få epilepsiliknande kramper och tugga fradga, men rummet fylldes väldigt fort av folk när larmet gick. Själv har jag inga fler minnesbilder förrän måndag kväll när jag vaknade på riktigt igen med diverse slangar i kroppen på intensivvårdsavdelningen. Sen har min återhämtning gått fort och bra, tisdag förmiddag flyttades jag tillbaka till förlossningen med magnesiumdropp för att inte kramperna skulle komma tillbaka, och på tisdag kväll fick jag sluta cirkeln och komma tillbaka upp till bb igen. Där blev vi kvar till i eftermiddags när vi blev utskrivna. Jag är väldigt, väldigt glad att jag befann mig på ett universitetssjukhus när preeklampsin gick till eklampsi, och jag är om möjligt ännu gladare att vara tillbaka i min egen soffa med hela min fina familj.

Halloweenprinsessa

Idag infaller höstens höjdpunkt, iallafall om ni frågar unga fröken Julia - halloweenparty på dagis! Det är sedan länge bestämt att hon ska ha sin älskade askungenklänning på sig, som hon fick i julklapp av umekusinerna för två år sedan. Häxor-schmäxor, här är det Disneydrömmar som gäller! Hon har önskat sig att få göra Halloweenkakor när hon kommer hem från dagis, får se om jag orkar slänga ihop lite chokladmuffins som vi kan rita spindelnätsglasyr på, kanske. Men jag lovar inget bestämt såhär års.

Pumpalykta

Pumpasoppan som jag gjorde av innanmätet var inte mycket att hurra för, men lyktan blev fin.

Vaccinerad

Jag har funderat fram och tillbaka över det där med vaccin mot svininfluensan, men bestämde mig iallafall för att ta sprutan idag. Om något skulle gå riktigt knas, så är ju bäbis väl rustad för att klara sig utanför mig såhär i vecka 39, och på lite längre sikt känns det inte helt realistiskt att räkna med att smittan kommer att gå familjen helt förbi, eftersom Julia går på dagis. Trots allt känns det mer lockande att gå och ställa sig i vaccineringskö med mage än att fixa logistiken med bäbis på utsidan, det lär jag väl få göra iallafall för nästa dos, men nu har jag iallafall börjat processen. Kön ringlade ganska lång på Kvinnohälsan, men det blev nog inte mer än en halvtimmes väntan på att få sprutan. Nu återstår bara att fortsätta vila och låta bli att få biverkningar. Hur svårt kan det vara?

Rapport från soffan

Min kloka mamma brukar hävda att man borde gå i ide i november, fylla magen med granbarr och sova sig igenom senhösten. I år lyckas vi faktiskt praktisera den idén, både hon och jag. Vi har byggt vårt ide i varsin soffa, i varsin del av landet, hon med en gipsad fot och korsordstidningar, jag med mage och laptop. Och mysiga kuddar, telefon och böcker förstås, det har vi båda två. Vi tänker kliva upp när det börjar lukta glögg och pepparkakor ungefär (okej, jag ska väl masa mig upp en sväng innan dess för att föda barn också, om man nu ska vara kinkig).

Här i min östgötasoffa läste jag en artikel om mindfulness i svenskan härom veckan. Det lät intressant såhär i avslappningens tidevarv, så i onsdags gjorde jag en utflykt till en bokhandel och tittade igenom faktapockethyllan efter böcker i ämnet. Där kammade jag noll, men när jag jag vände mig till den engelska hyllan, hittade jag en spännade titel, Momfulness. Precis vad jag inte visste att jag letade efter. Som titeln antyder, har boken ungefär lika mycket genusperspektiv som Carl Bildts blogg, men å andra sidan behöver man inte nödvändigtvis ha livmoder för att praktisera moderlighet. Jag är mest förtjust i de första delarna av boken, som avhandlar presence, attention, compassion och embodiment, sen blir det kulturella gapet mellan mig och den kaliforniska kristenheten lite för stort, men det må så vara. Jag gillar blandningen av anekdoter och praktiska övningar, och känner mig nöjd med att känna mig närvarande när jag gör något så vanligt som att borsta Julias hår, eller verkligen njuta av att sitta ner och äta en helt vanlig vardagmiddag med mina närmsta och bästa.

Sug på den här meditationen av den vietnamesiske buddhistmunken Thich Nhat Hanh:

Breathing in, I calm my body.
Breathing out, I smile.
Dwelling in the present moment,
I know this is a wonderful moment.

Det funkar, även för den som skulle tillbringar sitt ögonblick någon annanstans än i soffan.

Majs- och kycklingsoppa

Jag har längtat efter chicken and sweet corn soup ett tag nu, och eftersom jag inte kunde hitta något recept som gjorde riktigt rätt saker, ljög jag ihop ett eget som uppförde sig precis som jag ville. Såhär:

1 vitlöksklyfta
1 schalottenlök
200 g potatis (mjölig)
1 pyttig palsternacka
1 liten snutt rotselleri
någon matsked olivolja
1 l hönsbuljong
lite mer olivolja
salt
peppar
300 g kycklingfilé
ev. en skvätt vitt vin
1 dl grädde av valfri tjocklek (här blev det mellangrädde)
2 dl majskorn
1 tsk anchopeppar
1/2 tsk paprikapulver
10 blad färsk basilika


Hacka/skiva och fräs lök, potatis och rotsaker i lite olja. Häll på buljongen och koka i en kvart. Strimla, salta, peppra och stek kycklingen under tiden. Mixa soppan slät. Häll i grädden, majskornen och kycklingen. Koka ev. ur stekpannan med en liten skvätt vin och häll i skyn i soppan. Koka upp. Smaka av med ancho och paprika, strimla basilikan över soppan och servera med rostat bröd och god ost.

Viktigast, men inte akut

Nä, jag ska inte föda barn idag heller, och jag får tillbringa helgen hemma (om jag inte blir sämre, förstås). Mina värden har mirakulöst rört sig åt rätt håll, normalt blodtryck efter vila, och bara lätt förhöjd äggvita. Bäbisen väger ca 3 kilo och mår fortfarande bara fint. Hurra! Doktorn passade på att sjukskriva mig från 3 oktober, så Julia kan gå till dagis varje dag istället för 15 timmar i veckan, mycket välkommet. Även om vi fick tillbringa lite fler timmar än planerat på förlossningen, eftersom de hade tokmånga barn på gång idag, så är jag mycket nöjd med dagens resultat. För trots att den bäbisen som just jag bär på naturligtvis är viktigast i världen, så är vårt läge inte akut, och det passar mig alldeles utmärkt.

Svällstolt

Smaka på dagens adjektiv - smällstolt. Det är sådan jag blir efter en stund vid frukostbordet där vår stora dotter hellre ägnar sig åt bokstäver än tunnbröd. Låt vara att hon föredrar att skriva nedifrån och upp, och från höger till vänster, men spana in tredje raden hon skrev (även känd som den översta). Där står det Julia, egenhändigt präntat, åt rätt håll.

Sen rockade hon loss fullständigt, ritade en prinsessa och bestämde sig för att ge bort teckningen till sin kompis Alexandra. Och jajemensan, det kunde hon också skriva efter lite förebildning.

Och om det här inlägget slår dig som överdrivet malligt, så vill jag bara citera min kloke storebror: "Det är vårt ansvar som föräldrar att vara malliga över våra barn.". Så det så.

Skördetiden närmar sig

Idag har jag varit på förlossningen igen, för att ta blodprover och kolla att bäbis mår bra. När jag var hos barnmorskan i morse visade det sig nämligen att äggvitan stuckit iväg. Jag har konstaterad havandeskapsförgiftning, men den är mild så jag får vila hemma och hålla noggrann koll på mina symptom. Skulle jag bli sämre får jag ringa in igen, förlossningen har ju öppet dygnet runt. Det är snart dags att jag skaffar mig ett klippkort, dagens besök var det tredje under graviditeten, och på fredag ska jag tillbaka för nya prover och ett fjärde ultraljud på lilla liten.

Det verkar bli en oktoberbäbis, men jag ska vara gravid i 37 hela veckor först om det går att ordna, säger doktorerna. Så jag vilar och vilar, tittar ut på vinteräpplena i trädgården och vilar lite till. Vi mognar i kapp, Ingrid Marie och jag, de tävlar mot frosten, jag mot havandeskapsförgiftningen. Förhoppningsvis vinner vi allihopa.

Ytterligare några dagars frist

Förra veckan sa doktorn "du behöver träffa barnmorskan två gånger i veckan för att kolla blodtryck och protein". Efter dagens besök på MVC ökar vi frekvensen ytterligare och går in på varannandagsbesök istället, med massor av vila mellan varven förstås. Nå, hellre det än att ligga inlagd, alla gånger. Så nu parkerar vi i soffan, framför Bolibompa, och håller tummarna för att allt ser OK ut på onsdag också.

Nya tider, nya seder

Det fanns en tid i början av 2000-talet när vi brukade tillbringa fredagkvällarna med goda vänner, soppa, vin och en chokladefterrätt som aldrig blev riktigt som det var tänkt. I eftermiddags vände vi på konceptet hemma hos några av de goda vännerna, och började med att fika chokladefterrätt för att sedan laga soppa tillsammans, samtidigt som ätteläggen (som inte var påtänkta sist det begav sig) underhöll sig själva. Tror jag iallafall, själv hackade jag fyra lökar och somnade sedan på soffan medan de övriga lagade mat och umgicks. Jag kvicknade iallafall till i lagom tid för att avnjuta soppan som serveras med vatten, mjölk eller körvänlig öl istället för vin den här gången. Lite som förr, men ändå inte. Puss på er, alla mina chokladvänner i förskingringen. I kväll skickar jag några extra tankar åt era håll.

Dagens barnsite

www.barnbibblan.se - där kan man räkna och spela och skriva och lyssna på sagor och ramsor och sånger. Höjdarbra för lagom datorvana småknottar i fyraårsåldern, tycker jag.

vecka 37+0

Den nya bilen och barnvagnen är hämtade, sängen är bäddad, men framförallt är bäbisen fullgången, så nu får den komma ut och leka när den vill. Idag, 1 november som beräknat, eller tänker den dröja ända till 15 november? Just idag funkar vilket som för mig.

Varför skulle man sova just på nätterna?

I natt har jag legat på ohågan, sådär som västerbottningar kan göra istället för att sova som vanligt folk. Jag har vridit och vänt mig och ältat möbiusband och kleinflaskor och annat sånt där som har en och samma yta fast de kan se både två- och tredimensionella ut. Egentligen vill jag nog inte veta hur mitt psyke funkar. Nu är jag iallafullafall vaken och har packat vattengympaväskan med den extrastora mammabaddräkten och tagit in tidningen, för vet ni, det fina i kråksången är att jag kan gå och lägga mig igen när jag har vattengympat färdigt vid halvelvatiden. För nu är jag föräldraledig med ett barn i magen och ytterligare ett på utsidan, som får gå femton timmar per vecka på dagis. Det betyder att jag rår mig själv ända till klockan två, och då kan jag sova mitt på dagen istället om jag behöver det. Så det så.

vecka 36+1

Nä, nu får det räcka med jobb, det indikerar både blodtrycket, äggvitan och humöret. Första föräldraledighetsdagen blir på torsdag, en vecka tidigare än planerat. Det känns lite surt att jag inte kommer att hinna slutföra det jag borde på jobbet på de två dagar som återstår, men så får det vara. Nu får hälsan får komma i första hand.

Lat söndagsmat

Jag lagar söndagsstek enligt principen allt-som-är-gott. Ett kilo skinkstek kryddad med ingefära, rosmarin och honung får sällskap i ugnen av gul lök, palsternacka, äpplen och rotselleri. Om jag orkar kanske jag petar i lite valnötter och katronplimmon om en stund också, men annars funkar det säkert som det är. Det blir bra att vila på soffan under tiden, ris och sås händer säkert av sig själv vad det lider.

Mitt kompetenta (och oresonliga) barn

Barn samarbetar alltid, säger Jesper Juuls (ja, nu förenklar jag big time). Det är lite svårt att inse när man är mitt inne i en 15 minuter lång gråt-skrik-och-snor-konflikt på dagisparkeringen där skrutten inte köper att hon får min frukostmacka med skinka med sig in på dagis istället för att vi åker hem igen och hämtar hennes ost-och-skinkmacka som vi glömde. Det löste sig slutligen med att vi gick in på dagis och frågade om det gick att få tigga en skiva ost till frukostmackan, men innan dess hann vi bränna en stor del av den energi jag skulle ha behövt för att göra någon nytta på jobbet idag. Frustrerande, men också en signal på att jag verkligen bör dra ner på tempot.

Inte helt på spåret

Blodtrycket var inte helt lysande vid dagens kontroll, 130/100, som gick ner till 130/90 efter en stunds vilande på sidan. Jag ska försöka jobba lite mindre, dra ner åtminstone någon timme per dag, och lägger ner det där med kvällsaktiviteter fram till förlossningen. Det blir veckovisa kontroller hos barnmorskan framöver, håll tummarna för att blodtrycket bara gjorde en tillfällig peak och att äggvitan håller sig i schack. Jag skulle helst vilja få börja värkarbetet själv den här gången.

Hon bara förbereder sig...

Jag köpte blöjor för första gången på ett och ett halvt år idag. 28 stycken yttepyttesmå, det räcker väl till det första dygnet ungefär... Sen laddade jag tvättmaskinen med plagg i storlek 50/56, babyfiltar och pyttelakan. Alla de små sockarna stoppade jag i en tvättpåse, jag är ganska säker på att de skulle smita in i tvättmaskinens inre annars. Jag hittade inget program för extra ömhet, men jag slängde in lite ändå, tillsammans med skonsamt tvättmedel och vänligt sköljmedel.

Det kan vara en hel radda veckor kvar, det vet jag, men bäbis skulle kunna få för sig att titta ut ganska snart också. Det får räcka med förberedelser för idag, men snart nog blir det dags att skruva ihop bäbissängen och packa bb-väskan också. Jag längtar efter att få träffa den lilla pluppen.

Liten skär på liten skär

Bäbis fick sitt första egna plagg idag, en liten, liten mössa. Ja, den har spår av rosa och nej, vi vet inte om bäbis har snopp eller inte. Låt mig härmed proklamera att det är strängeligen förbjudet att tråka personer som ännu inte fyllt en månad för att de bär en kombination av rosa plagg och utvärtes genitalier. Det är faktiskt inte OK att ha synpunkter på färgvalet hos den som blivit äldre än så heller. Så det så.

Äpplen är bra till mycket

* i äppelpaj, förstås
* att gnaga på alldeles som de är
* att tälja ner i frukostfilen
* till råsaftcentrifugerad frukostjuice
* att låta åka med fläsksteken i ugnen tillsammans med lök, för att sedan mixas till söndagmiddagssås med ingefära, fond och matlagningsgrädde
* urkärnade, ugnsstekta med glacerade valnötter och smör i
* tärnade och frästa i couscous med spiskummin, schalottenlök och merguezer
* i ugnspannkaka

Det går inte en dag utan äpplen i någon form just nu. Och snart är päronen också klara. Vi får mer än vi kan äta, så det är bara att komma och hämta!

Förberedelser

Jag är trött som en gnutt efter en lång dag. Då brukar det vara bra att lägga sig och läsa en stund, men det hänger lite på valet av litteratur. Gudrun Abascals "Att föda" är säkert en utmärkt bok, men inte just i avslappnande syfte, för rätt som det är ligger jag där på soffan och föder barn. Inte hela vägen fram, men i teorin, med djupandning och funderingar på ställningar och smärtlindring. Nä, jag får nog hitta på något annat sätt att varva ner ikväll, med lite tur är det ju fortfarande sju veckor kvar.

Vardagskaos på Facebook

Jag har hittat en ny grupp på Facebook, "Family living - the true story". Jag är inte säker på om det var en bra eller dålig idé. Den samlar iallafall massor av autentiska, roliga och delvis tragiska foton av hur det ser ut hemma hos folk, långt ifrån stylade inredningsreportage. Det fick effekten att jag omedelbart gick undanplockningsbärsärk här hemma, så i teorin är vi redo för städning på måndag. Med reservation för att vi faktiskt bor här och det är en hel helg tills dess. Några typiska bilder, med reservation för att man säkert måste vara inloggad på Facebook (minst) för att se dem: Ett rum, en råtta.

Bondens marknad

Dagens byte:
2 kg Asterixpotatis
1 fänkål
6 lammgrillkorvar från Lennart och Britta
1 påse salladsmix med kryddtagetes och begonior

Nu behöver vi inte handla mer mat, säger Julia, så det blir ingen tur till ICA Nazi (som det heter enligt T9), iallafall inte på ett tag. Vi tittar på Ronja för fjärde gången den här veckan istället. Det är egentligen ganska skönt med en stunds ryggläge.

Det är så olika det där

En av mina indiska skribentkollegor på det stora blå gick hem från jobbet igår kväll, och rapporterade idag att hon fött en son under natten. Snacka om effektivitet. Själv är jag lite vagt improduktiv redan i vecka 31, och tänker sluta jobba helt när det är två veckor kvar till planerad nedkomst. Men först en rejäl helg.

Hej nollan

På vägen mellan hemma och Ryds Centrum passerar vi mellan studentkorridorhusen som står tätt-tätt ihop. Perfekt för ekoövningar. "Åk hem!" valde min lilla Rydsligist att vråla så det ekade mellan väggarna medan hon susade fram på sin lilla cykel. Som den inkännande moder jag är, sa jag "men vet du, just precis såhär års är det många som nyss flyttat in i de här husen, kan du inte ropa "Välkommen till Ryd" istället?"

Och det gjorde hon. Högt och länge. Det ekade det också. Och det lät mycket bättre.

Smör, socker, mjöl och minnen

Vi är hemma idag, Julia och jag, eftersom hon har vätskefyllda blåsor i ansiktet och på fötterna. Jag tippar på att det är svinkoppor. Vi har pärlat och bakat småkakor i väntan på att bli utsjasade av städfirman, och nu luktar det schackrutor i hela huset. Att vara hemma med barn och baka schackrutor ger världens flashback till Sydney, med den skillnaden att vi ska äta upp kakorna själva istället för att servera dem på den traditionsenliga novemberbasaren. Jag skulle gärna byta kakfikat mot en dejt med våra vänner i Sydney. Suck. Trån. Längt. Och gigantiska cyberkramar till er allihopa.

Vad händer här då?

Jag ägnar mig mest åt att jobba och vara gravid nuförtiden. Och att spela Bejewelled Blitz på facebook, det är en mycket potent tidstjuv. Nå, idag gjorde vi iallafall ett besök hos barnmorskan, och allt ser bra ut. Skönt. Vi firade med att beställa barnvagn (en Brio Sing med extra allt, tack) och äta bosseglass innan vi åkte hem till svärmor för att bli matade och hämta Julia. Jag cyklade till jobbet i morse för första gången sedan trappdykningen, jätteskönt att vara ute i friska luften, men oj vilken usel kondis jag har. Tur att vattengympan börjar imorgon, så jag får röra lite på mig.

Studiebesök på förlossningen

Jag har testat servicen på förlossningen idag, och allt såg bra ut. Jag tänker inte åka tillbaka dit på åtminstone tio veckor till.

Man ska inte ha för bråttom ut från jobbet, det är dagens sensmoral. Det hade jag i eftermiddags när jag skulle bli upplockad av Lars och Julia för att åka och bada, jag halkade på ungefär näst sista steget i trappan ner och damp i stengolvet istället. Jag landade på höften och magen, en väldigt dum idé såhär en bit in i vecka 28. Jag skrapade mig på tummen och får nog ett stort fett blåmärke på höften, men annars gick det bra med mig, men jag blev väldigt rädd.

Bäbisen började sparka ganska snart efteråt, men jag ringde ändå till sjukvårdsupplysningen som skickade mig vidare till förlossningen. Barnmorskan som svarade där sa "du får ingen lugn fredagkväll om vi inte kollar upp det här, så kom hit. Vi tar en hjärtkurva på bäbisen och ett ultraljud så vi kan kolla att det inte har hänt något med moderkakan." Istället för bad blev det glass på sjukhuset för Lars och Julia medan jag blev undersökt. Jag fick hjälp på en endaste gång och fick träffa både barnmorska och läkare. Både hjärtkurva och ultraljud såg bra ut, och inom en och en halv timme efter att jag trillade, satt vi i bilen igen på väg till badet. Fantastiskt skönt att få träffa sådana proffs när man behöver det som bäst! När jag väntade Julia ingick ett studiebesök på förlossningen i föräldrautbildningen, det gör det inte längre (och definitivt inte när man väntar sitt andra barn), men det här var ju också ett sätt att förbereda sig. Nå, jag skulle helst inte ha velat ha någon anledning att åka dit redan nu, och jag väntar gärna med att åka dit igen tills bäbis är klar för att komma ut på riktigt.

"Som brukligt"

Läser en artikel i Corren om en sexhärva där diverse vuxna män förmedlat unga flickor mot betalning. Upplyftande läsning sådär på morgonkvisten. Artikeln avslutas: "Som brukligt i sådana här sammanhang handar det om sköra och utsatta flickor." Eftersom ämnet i sig är så motbjudande, fastnade jag förstås för semantiken.

Vadå "som brukligt"? Koppleri och sexuellt utnyttjande är väl knappast brukligt. Det låter som om det fanns en etablerad praxis som säger "vid koppleri bör man använda sköra och utsatta flickor", och tro mig - den etikettspalten har jag aldrig läst i DN.

På sommaren ska man bada och grilla korv

Det går att fixa även om man råkat börja jobba igen, när vädret är som det är. Igår blev det Tinnis och hemmagrillen, idag Valkebo och diverse skojiga korvar hos kusinerna. Jag plockade ut en kalkonkorv som såg helt harmlös ut i kyldisken ICA i Vikingstad, hur skulle jag kunna veta att namnet "Brännare" skulle ha något med chili att göra? Nå, gott var det iallafall, både med Bratwurst och Brännare, Ciauscolo och prinskorv, tillochmed surkålen slank ner.

Back to work

Vi har ingen särskild dress code på kontoret, det är en av fördelarna med att jobba på en utvecklingsavdelning, men såhär sista kvällen innan första måndagen efter semestern är det dags att förbereda sig på att kränga på jobbkostymen ändå, närmare bestämt språkdräkten. Jag har levt och tänkt på svenska i sex veckor nu, med undantag för någon träff med engelskspråkiga kompisar, en eller annan roman på originalspråk samt brödköp på tyska(!). Frallor med svarta vallmofrön på heter mohnsemmeln, om du undrar, och bemötandet blir varmare de mornar när du kommer ihåg att lägga till ett "bitte" efteråt.

Imorgon kommer mailboxen att vara full av korrespondens från USA och Indien, och just nu känner jag mig ganska ringrostig. Oh well, det fixar sig väl.

Måndag i München

Varm nu, så jag kryper in i skuggan till det nyframknypplade internätet. Såhär i början av vecka 27 känner jag mig lite som en valross som helst ligger och flämtar i ett hörn. Lars spelar Kleine Fische med Julia och Cornelia, Micke är på kurs i Amsterdam och Tina trollar fram köttbullar. Det är bra med semester en bit hemifrån.

Framme i München

Vi fick en något bumpig flight till München, det började med att avfärden blev en och en halv timme försenad pga dåligt väder i Bayern, och när vi väl närmade oss målet träffade vi en hel del luftgropar. Inte jättekul när det knakar i det ganska lilla flygplanet tycker jag, men Julia var jättenöjd - tack snälla mamma för att jag får åka flygplan! Det är kul att flyga! "Mhm" sa jag, med ett krampaktigt grepp om armstöden, och upprepade tyst mitt mantra "inte överföra min rädsla till mitt barn, inte överföra min rädsla...". Det verkade funka, märkligt nog.

Våra värdar flyttade i våras, så vi får utforska en ny del av München. Det är lite spännande att inte riktigt veta var vi befinner oss, men det spelar inte så stor roll, vi är ändå här för sällskapet.

Agricola

Vi kom äntligen till skott och spelade ett helt parti Agricola idag hemma hos ett par kompisar. Lars fick spelet för ett år sedan, och vi har plockat upp det, läst reglerna och sorterat plupparna ett antal gånger, men det krävdes medspelare som redan kunde spelet för att vi verkligen skulle lyckas komma igång med ett parti. Spelet innehåller oändliga mängder kort och komponenter, men var fullt spelbart när vi väl kommit in i det, även om vi har en bit kvar innan vi lurat ut strategin. Lite magiskt är det iallafall att vi lyckades sitta alla fyra vuxna och spela närmast ostörda i drygt två timmar, de tre barnen sysselsatte sig i stort sett själva. Heja dem!

Själv är bäste kock

Vi gjorde en spontan utflykt till Vadstena för att äta lördagmiddag, det var mysigt men inte så gott som jag skulle ha önskat mig, restaurangens kök har definitivt blivit sämre sedan sist jag var där. Lars lamm med kantarellragu smakade bra, men cognac- och grönpepparsåsen till min kalvytterfile smakade mest tomat, creme bruleen hade delat sig och Lars enstaka glas rödvin kom från en flaska som förmodligen stått öppen ett tag. Nä, då vinner smakupplevelserna som man kan få hemma i vårt eget kök. Igår helgrillade vi entrecote, marinerad i rapsolja, soja, råsocker, rödvin och basilika, och åt upp den tillsammans med ugnsrostad, klyftad färskpotatis samt jordgubbssallad med getost och mandelspån. Lunchpyttipannan som vi gjorde på resterna spöade faktiskt kvällens restaurangsmaker.

Resa i västerled

Den här samlingen, plus fotografen, gjorde Liseberg i måndags. En lysande dag med halvtaskiga väderutsikter och busbra åkväder. Det blev lite blött i slutet, men det kan vi väl iallafall delvis skylla på Flumeride.

Jag vallade Ville medan resten av skocken åkte karuseller och berg-och-dalbanor under större delen av dagen, eftersom graviditet och åkband går lite halvbra ihop.

Somliga tyckte att det var helt onödigt att ha mer än en fot i marken åt gången.

Andra ville helst flyga.

Själv nöjde jag mig med en tur i pariserhjulet.

Dagen efter var båda barnen lite trötta, så det var lagom rafflande med en roddtur.

Jordgubbspaj - trial and error

Kesella eller philadelphiaost, same-same, tänkte jag, men där hade jag fel. Kvällens jordgubbspaj blev visserligen god, men alldeles för gungig och såsig, så kesellan har förmodligen hållfasthetsegenskaper som philadelphiaosten saknar. Nästa gång ska jag överväga att faktiskt följa receptet:

Pajdeg:
3 dl vetemjöl
1/2 dl socker
125 g smör eller margarin
1 msk kallt vatten

Kör till en deg i t.ex. matberedare, låt vila 30 minuter i kyl. Tumma/kavla ut degen i en pajform, ca 26 cm i diameter. Förgrädda 10-12 minuter i 200 grader.

Fyllning:
1 l färska jordgubbar
1 dl kesella (ej att förväxla med philadelphiaost)
1 dl vispgrädde
1 dl philadelphiaost
2 ägg
3/4 dl socker

Rensa och skiva/kvarta jordgubbarna och strö ut dem i det förgräddade pajskalet. Vispa resten av ingredienserna till en slät smet och häll den ovanpå. Grädda i ca 20-25 minuter, eller till fyllningen stannat.

Semesteravbrott

Jag loggade in på jobbkontot nyss för att tidrapportera juni innan det är försent, och konstaterade att jag hade 100 mail i inboxen som jag inte ska läsa nu, de får vänta till i augusti. Men lite dåligt samvete har jag ändå, och det är väldigt påtagligt i magen när jag blir stressad nu, det är inte bara fjärilar som far runt, utan även ett litet liv som protesterar genom att kullerbytta sig. Så, nu lägger jag locket på inkorgen igen och återgår till att vara semestrig och avslappnat gravid istället. Idag kommer storebror med familj och hälsar på, det ska bli jättekul.

Nytt för idag, slut för idag

Idag har jag lärt mig att spela det ädla kortspelet Gurka, lyssnat på Nouvelle Vague på Spotify och byggt en laxvänlig sås av creme fraiche, lemoncurd och tabasco. Dessutom har jag gjort en massa andra trevliga saker som jag testat på förut, tillsammans med några av mina favoritmänniskor. Dags att träffa kudden nu.

Astrid Lindgrens Värld

På taket hos Lovis

Man blir både snäll och snygg av pannkaksbuffén

Tjillevippen!

Pippis pappa håller hov

Lilla fröken på Lilla Gubben

Man lär sig mycket nyttigt av den som sitter på ljugarebänken, för dagen placerad på svalast möjliga ställe

Dansa, Abbe!

"Dö och låta leva"

Såhär nyhemkommen från kvällens bokcirkel postar jag lite blandat tänk om kvällens ämne:
Dö och låta leva - 2009-06-05

Nu har jag läst de första 38 sidorna, och om jag fick välja skulle jag faktiskt inte läsa fler. Språket är fyrkantigt med för korta meningar. Miljö och personbeskrivningarna är alldeles för detaljrika. De goda är artiga, spelar volleyboll, respekterar sina föräldrar och prioriterar skolan över sex. De onda super, gör inbrott, röker vid förbudsskyltar och klampar in på nytvättade golv UTAN ATT TA AV SIG SKORNA. De oetiska snygga föreslår trekanter. De oetiska fula sover på soffan istället. Forskningsledaren kladdar på sina doktorander.

Nä, såhär långt är jag inte imponerad, det är alldeles för enkelt.

Dö och låta leva - 2009-06-07
Det blev faktiskt bättre när man kom fram till själva tankeexperimentet och handlingen därikring - när präktige Birger och genomegoistiske Joel får dö och hamna sida vid sida på intensiven hos de skrupelfria kirurgerna. Men personbeskrivningarna och språket - bitvis får jag krupp. Författarna bangar inte för sexscener, och det funkar väl sisådär, men när de ställer sig brevid huvudpersonen, som har tydliga paralleller till en av författarna, och beskriver honom som "63 år, tvåbarnsfar, gift med en kvinna, med vilken han hade regelbundna samlag", då blir det inte särskilt medryckande.

Nästa gång ska vi läsa en modern klassiker - Jack Kerouacs "On the road" eller "På drift" eller "På väg". Det är hög tid att jag läser den.

Nere vid Umeälva

På hemväg från Sandkammen.

Det fanns gott om midsommarblomster.

Ska vi gå en bit till?

Stenarmen var längre förr

Men den räcker till för den som nyss fyllt fyra

1-2-3-4-5-6-7

Har ni lyssnat på gulsparven någon gång? Den där fågeln som räknar och räknar, och ibland kommer den ända fram till sju, men oftast fastnar den på sexan. Ett-två-tre-fyr-fem-sex. Ett-två-tre-fyr-fem-sex. Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sju. Ungefär så har det varit här, mest hela kvällen. Vi har nämligen haft sju barn i springbar ålder att hålla reda på ute på gräsmattan ikväll, Cornelia, Hanna, Felix, Jakob, Maja, Valentin och Julia. Barn nummer åtta, Viktoria, är bara fyra månader, så henne har vi inte behövt räkna, eftersom hon inte rullar iväg på egen hand. Det har varit full trafik mellan gungorna, hammocken, sandlådan och dammen, och trots allt har vi hunnit med att prata med både Tina, Ralph och Nicole. Helt otroligt, och riktigt, riktigt roligt.

Semestermiddag

Vi landade på Rex till middagen. Gott, gott, gott. Julia fick hamburgare och vaniljglass med jordgubbar, medan vi klämde i oss kalv "steak tartare", moules frites, brottmålet (entrecote med ratatouille och bernaisesås), följt av smultronsorbet med rabarberconsommé och yoghurt smaksatt med fläder och blåbär, citroncoulis och sirapstekt knäcke. Vi äter alltid goda saker, av princip, men det här var lite utöver det vanliga.

Nostalgi i näsan

Efter en myskaosig lekdag på Gammlia med gamla och nya kompisar i blandade storlekar drällde vi ner på stan och köpte te i Kungspassagen. Där finns det sorter som jag inte stött på någon annanstans, sådana som smakar Kafé Björksta och Emmas etta på Mariehem och gymnasietid i största allmänhet. Jag pratade lite med tjejen bakom disken, och hon konstaterade att det är ganska många hemvändare som gör ett stopp på Tehörnan. Det är väl madeleinekakeeffekten, det sitter många minnen i näsan och gommen.

Glad midsommar!

Kranskulla

Stå alldeles still så ska jag ta bort den där ögonfransen.

Okej, nu har jag haft den ett tag.

Gabriels tur!

Och Mia-Nathalies!