Tio betydelsefulla böcker

Jag har blivit nominerad av en kompis på Facebook att lista 10 för mig betydelsefulla böcker och därefter nominera 10 andra personer att göra samma sak. Jag struntar i nomineringarna, men känner du dig manad så lägg gärna upp en egen lista och publicera på något bra ställe. Jag lade listan i bloggen också, för det kan vara kul att ha den kvar.

De här böckerna har betytt något alldeles särskilt för mig:

- Den lilla killingen / illustr. av Robert Dallet ; text av Jenny Berthelius. Det här är den första boken jag läste själv, jag var kanske fem år gammal, och jag minns fortfarande hur stolt jag var. Vilken känsla, att inte vara beroende av någon annan för att kunna läsa!
- Seeking meaning : a process approach to library and information services / Carol Collier Kuhlthau. Den här boken var mycket av den teoretiska grunden bakom min magisteruppsats om informationskompetens som jag skrev 1997. Jag tröstar mig fortfarande med tesen att frustration är en oundviklig del av att lära sig något nytt, det kan jag tillämpa så gott som varje vecka.
- Gyllene år / Laura Ingalls Wilder ; [översättning: Jadwiga P. Westrup och Britt G. Hallqvist] - Egentligen hela serien Lilla huset på prärien, den läste jag hur många gånger som helst under mellanstadiet.
- Mindfulness i hjärnan / Åsa Nilsonne Spännande rön och tankar som jag behöver återvända till när det snurrar för fort.
- Pride & prejudice / Jane Austen. Jane Austen, 'nuff said.
- Developing quality technical information : a handbook for writers and editors / Gretchen Hargis... Ett troget arbetsredskap, och det primära skälet till att den här listan är onumrerad. Om den inbördes ordningen vore viktig, hade listan varit numrerad istället.
- Kärlek och uppror : 210 dikter för unga människor : en antologi / sammanställd av Siv Widerberg och Anna Artén. Stora ord från gymnasietiden, och en introduktion till poesin.
- Svenskt rimlexikon / av Ant Hammarlöw. Ryggraden för studentspexskrivandet, även om jag själv mest bar runt på Einar Odhners rimlexikon. Men Ant Hammarlöw är alltid Ant Hammarlöw.
- Varulven : roman / Aksel Sandemose. Berättelsen om Felicia har fastnat hos mig, i ord och ton.
- Nonviolent communication : a language of life / by Marshall B. Rosenberg. Såhär vill jag helst kommunicera, med respekt för andras och egna behov. Det är inte så lätt alla gånger.
- Ditt kompetenta barn : på väg mot nya värderingar för familjen / Jesper Juul. Jag håller inte med Jesper Juul alla gånger, men en sak har han rätt i. Barn är individer, och ska mötas med respekt.
- Annas mat / Anna Bergenström. Man lever ju inte av ord allena. Det behövs mat också. God mat. Och vacker.

En god och trogen följeslagare

Idag lagade vi Fransk löksoppa ur Annas mat. Det var ett tag sen sist, men det är alltid lika gott, tycker de vuxna i hushållet. De små var inte fullt så begeistrade, så det kanske dröjer ett tag igen.

Det slår mig plötsligt att jag lagat mat ur den här boken sedan 1991 eller 1992, det var nog innan jag flyttade hemifrån som mamma skrev "Till Maria med förhoppning om många goda stunder!" på pärmen och gav den till mig.

Det har blivit många goda stunder. Fem favoriter:
- Annas saffranfisk
- Halldins lax (det var ju toklänge sen!)
- Purjo- och potatissoppa
- Fransk potatisgratäng
- Ratatouille
Men vänta nu. Efter drygt 20 år finns det finns ju massor av saker som jag fortfarande inte lagat. De här, tillexempel:
- Indonesisk kyckling
- Fläskfilé tonnato
- Pot au feu på lamm
- Mixad rödbetssoppa
- Drakens laxsallad

Vi har nog många goda stunder kvar.

Öppet hus, öppet sinne, öppen fråga

Vi gick på öppet hus på Engelska skolan idag. J var inte särskilt peppad i förväg, och vi har egentligen inte bråttom att lämna den lilla kvartersskolan redan i fjärde klass, men det skadar inte att se sig om, tänkte vi. A valde att hänga hos farfar istället, men vi andra åkte iväg.

Vi fick en grundlig rundvandring av Ali som går i åttan. Innan han bytte skola gick han i Skäggetorp, och han tycker att skolan är bra, särskilt att det är så mycket engelska. Han berättade om allt vi såg på vägen, och det slog mig att samtliga vuxna som vi mötte i trapphusen hälsade på honom och oss, det kändes väldigt sympatiskt. Till att börja med var J rätt blyg och avvaktande, men efter hand tinade hon upp. Efter en timmes rundvandring på senior-och juniorlokalerna, där fyrorna och femmorna har sina lokaler, var hon helt frälst, och när vi kom till träslöjdsalen var lyckan total.

Här vill jag gå, hojtade J medan hon studsade upp och ner. Nu finns det plötsligt aktuellt  att överväga att byta skola till hösten iallafall. Hm.

Lita inte på det väntade

Idag gick en dyrbar kulturskolekvart till spillo på grund av okritiskt otänkande. Det är obra för alla inblandade. En förlorad kulturskolekvart kan låta som en världslig sak, men det är en halv trombonlektion för två nioåringar, det. Och en egostukning för den som  känner sig rätt analytisk och klok till vardags.
Haverikommissionen beskriver förloppet såhär:
1. Lite för sent ute: 
Vi var fastnade lite otippat i en bilkö på vägen till Kulturskolan,  så jag släppte av J och trombonen för att skynda till lektionen medan jag parkerade bilen.
Efter att ha hittat en plats och löst biljett gick jag in genom rätt dörr  i huset några minuter senare för att kolla att hon hittade till rätt rum.
Med telefonen i handen och middagslogistiken i örat gick jag uppför ungefär lagom många trappor medan jag sa hej till dem som haft lektionen innan och var på väg nedåt.
2. Lite för benägen att följa med strömmen:
Jag fick syn på J, som stod med spelkompis M och tillhörande pappa utanför ett övningsrum i trapphuset, så där stannade jag också, och där stod vi och väntade på läraren. Sju minuter efter utsatt tid hade jag logistikat klart och lagt på. Och vi väntade. Och tittade på julkorten som hängde på dörren, som vi inte lagt märke till förut. Fina julkort. Som vi inte kände igen. Jämförde trombonväskor och väntade lite till.
3. Lite för sen med att identifiera mitt eget ansvar: 
Den tillhörande pappan behövde gå ett ärende under lektionstiden så jag sa "jag stannar med ungarna, gå du". När jag tittade på klockan igen, nu som ensam ansvarstagande vuxen,  insåg jag att det gått en hel kvart av 30-minuterslektionen. Då letade jag reda på lärarens nummer och ringde för att fråga var hon var.

"Var är ni?" frågade hon så fort jag presenterat mig- eftersom hon befann sig i övningsrummet en trappa upp och väntade på sina elever. Sen en kvart tillbaka. Det var ganska lätt att hitta varandra efter det, eftersom hon hörde oss i trapphuset.

Jag önskar att jag kunde skylla på någon annan. Men det var osedvanligt korkat att bara följa med strömmen och förutsätta att de andra gått rätt, och sedan inte fatta att vi stod utanför fel rum, trots att det här var tredje lektionen den här terminen. J hade stannat när hon hittade sin spelkompis som gått fel, och jag stannade när jag hittade J. Nå, ingen skada skedd för trombonisternas del, de fick dra över tio minuter på sin lektion, och vi kommer inte att göra det misstaget igen. Men det är ganska surt för självkänslan att konstatera att jag varit en dålig skeptiker. Det visste jag iofs i teorin, eftersom jag läst "Tänka, snabbt och långsamt", men det blir inte roligare för det. Oh well, bara att ta nya tag. Och tänka själv nästa gång.