Hur svårt kan det vara?

Dagisinskolning för barn nr 2 - vi satte på honom en tomtedräkt och släppte honom lös framför storasysters luciatåg. Han storskrattade och sjöng med. Nu är det klart, va?

Waldorfsallad

Mums på julbordet, inte minst om man råkar ställa en lammfiol i närheten. Den här satsen räcker till minst 20 pers på buffé.

Ett stånd blekselleri
3-4 vintriga äpplen
500 g vindruvor
2 dl crème fraiche
2 msk äkta majonnäs
100 g valnötter
ca 2 tsk flytande honung
salt
peppar

Blanda creme fraiche med majonnäs, salt och peppar. Hacka ner urkärnade äpplen, selleri, valnötter och hälften av vindruvorna i creme fraiche-blandningen. Halvera resten av vindruvorna och dekorera salladen med vindruvshalvorna.

Fri som en fågel

Jag är glad idag. Jätteglad!


Och vet du varför jag är så glad?


Jag är glad för att min mamma är stark. Jättestark!


Och jag är snabb.

Mamma

Han står i hallen på övervåningen, trekvarts meter lång, stadig som urberget på sina knubbiga ben. Han tittar stint på mig när jag kommer upp för trappan, öppnar munnen och säger "mamma", inte en stavelse mer eller mindre. Och han menar det verkligen. Så får jag lyfta upp honom och bära ner honom, för det där med att backa hela långa trappan ner, det har han inte kläm på. Än.

Allt är förlåtet

Spenatsoppa alltså. Rätten som fick mig och min bror att springa och gömma oss under ljudligt utstötande av fula grimascher (ja, det blev ganska lätt att hitta oss för den som mot förmodan ville) den enda gång om året som mamma hotade med att servera den. Spenatsoppa med ägghalvor i, det är Julias favoriträtt på dagis sen minst ett år tillbaka. Det har gått några månader nu sedan jag föll till föga och för första gången försökte mig på att laga spenatsoppa själv, och faktum är att nu är det tillochmed gott. Jättegott. Mamma, du kan ta en paus och gå och rita ett kors i taket. Texten finns kvar när du är färdig.

Såhär går det till att göra god spenatsoppa lagom till tre personer:

Koka fyra ägg. Hacka en vitlöksklyfta och en eller ett par schalottenlökar ganska fint. Fräs löken i lite smör. Blanda ner ett par tre fem hekto djupfryst hackad spenat. Fyll på med en halv liter kokande vatten och en buljongtärning (jag gillar italienska örter). Låt koka i 10 minuter. Häll i ½-1 dl grädde och låt soppan koka upp igen. Salta, peppra och smaka av med lite citron.

Servera med kokta ägghalvor. Idag laxlyxade vi och åt rostat bröd med kallrökt lax till, det blev inte otäckt alls. Kranvatten är en alldeles utmärkt bordsdryck en söndagkväll innan innebandyn, men en lagom sval chardonnay hade inte suttit fel det heller.

Blaaa-n-dat täääänk

Julia ska få spela spel, så hon sätter sig vid datorn och tittar på det som finns uppe på skärmen:
- Blaaa-n-dat tääänk, läser hon eftertänksamt.
- Ja, nu kan du läsa min blogg, svarar jag med skräckblandad förtjusning.
- Nä mamma, jag är nog inte riktigt redo.

Pust. Sådär, nu drar vi igång Bokstavsdjungeln istället.

Dagens ord: snöflingestans

Stortjejen satt i målarköket igår och målade med stor koncentration och silverpenna på små papperssnöflingor som hon klämt ut med en mojutt. En punch, tekniskt sett, men låt oss kalla det en stans istället, det blir så mycket vackrare då.

Nyss har det snöat
marken är full av konfetti
kom, vi går någon snöflingestans
och ger världen nya änglar

Informationsmiss

Små små goda ekologiska pastasnäckor. Visst låter det praktiskt? Både gott och ekologiskt, liksom. Förpackningen är gullig, och på sidan står det "Hej! Vi på ICA vill våra barns bästa och gör allt för att barnfamiljernas vardag ska förenklas." Perfapuff. Finns det en hake? Visst finns det en hake! Pastapaketskrället har ingen rekommenderad koktid! Hur i hela friden ska ICA kunna förenkla min dyrbara barnfamiljsvardag utan att berätta om pastan ska kokas i tre eller femton minuter? Google gav vid handen att det är fler som gjort samma erfarenhet som jag, men ingenstans hittade jag några kloka råd om hur länge pastan bör kokas. Utan karta och kompass utforskade jag djärvt detta obrutna land på egen tass, och därför kan jag nu, till mänsklighetens fromma, berätta att små små goda ekologiska pastasnäckor från i (hjärta) eco ska koka i 9-10 minuter. Sådär. Nu känns det bättre.

Koka sprängmedelkola i mammas kök?

Igår avslutade jag "V for Vendetta", googlade Guy Fawkes day och läste en artikel om insatsstyrkans behandling av de svensksyrianer som anhölls i helgen, misstänkta för förberedelse till bombdåd i Göteborg. Förmodligen lite för sent på kvällen, för jag fick väldigt konstiga drömmar. Visste ni att det klassas som terroristbrott att koka bonfire toffee? Det blev jag varse när ett SWAT-team sparkade in dörren. Än så länge har jag inte kommit längre än till att googla recept, och jag vet inte om det verkligen går att få tag i molass i Sverige. Jag kanske skulle beställa ett litet paket från, säg, Jemen? Nähä, inte det.

Adam ett år

Imorgon är det ett helt år sedan han föddes, lillkillen. Det firade vi redan igår med de lokala kusinerna, farmor och farfar. Vid ett års ålder är Adam

* 74 cm lång,
* 9400 gram tung
* Han tog sina första steg 20 oktober och promenerar nu ganska obehindrat inomhus. Men ibland är det smidigare och snabbare att krypa.
* Äter fortfarande mammamjölk, men också gröt, mackor, pasta, korv och köttbullar. Blånekar burkmat, förutom fruktpureer.
* Är en glad, sällskaplig kille som pratar mycket.
* Säger u-ija, mamama och papapa utan någon större urskiljning.
* Kan klättra uppför hela trappan till övervåningen och kommer för det mesta ihåg att han ska backa på nervägen.
* Har respekt för katter.
* Har fått för långa ben för att åka babyskydd, så nu är det bilbarnstolar som gäller.

Adam elva månader

* är 73 cm lång, 9 kg tung.
* Ställer sig gärna upp, allra helst mot någons ben. Ibland glömmer han bort att hålla i sig, och då balanserar han några sekunder innan han sätter sig på rumpan.
* Kryper gärna iväg en bit innan han stannar, går upp på ena knät och spanar som en mycket liten indian medan han tar ut riktningen mot nästa mål.
* Gillar att laga mat (a.k.a. slamra med kastrullerna) i leksaksspisen.
* Somnar i sin egen säng (under protest) på kvällen, ammar fortfarande ett par gånger under natten.
* Är glad och öppen mot alla han möter.
* Ryms med viss tvekan i babyskyddet, benen börjar bli långa nu.
* Äter småbitar av ungefär vad som helst, men inte burkmat. Korv och yoghurt tillhör favoriterna.
* Har fortfarande två tänder.
* Har fint, blont hår, men inte så mycket att det kvalificerar som kalufs.

Tiomånaderskontroll

Såhär tre veckor in i sin tionde månad är Adam 73 cm lång och väger 8980 gram. Det är 400 mer än för en månad sedan. Doktorn, som var en rask man som inte presenterade sig men talade utmärkt svenska, tyckte att Adam var stor och fin och väldigt rörlig. Jag kan bara hålla med.

Äpplen utan paj

Bitar av äpple i en ugnsform. Kanel, ljust muscovadosocker och lite flytande smör ringlat ovanpå. 225 grader i 25 minuter. Jag säger bara det. Ja, och kanske lite vaniljvisp. Ganska mycket, vid närmare eftertanke.

Här läser vi frukost och äter tidningen

Äppelskörd på valdagen

Årets skörd från det tidiga trädet. Jag trodde att jag visste vilken sort det var, men hej vad fel man kan ha. Några bra förslag? Tyvärr är de allra flesta äpplena angripna, men man får ta det onda med det goda.



Småskrottarna jämför äpplen och päron.



Adam är iallafall säker på att han valt rätt.

Ingen kommer här fram!

Före:


Efter:


Och ja, jag stängde grinden så fort jag fotat klart.

Medelsvenssons mammas överdådskladdkakor

Receptböcker kan krypa sin väg, men internätet består, så jag säkerhetskopierar receptet till Medelsvenssons mammas överdådsportionskladdkakor här innan jag dräller bort nästa bok. Kakorna heter förstås något helt annat i Birgittas tappning, men det behöver vi inte låtsas om. Gott blir det iallafall, i synnerhet om man serverar dem frysta. I rumstempererat skick kan kolafyllningen bli inte bara överdådig, utan rentav övermäktig och det vore ju onödigt.

Vispa ihop:
2 ägg
3 dl socker

Smält:
75 gram smör

Blanda i en annan skål:
1,5 dl vetemjöl
1,5 tsk vaniljsocker
2-3 msk kakao (Tre! Allt annat är bara ängsligt. Tre stora! Choklad är bra.)
1 krm salt (Glöm inte det. Salt är alltid bra i kladdkakor.)

Rör ihop äggblandningen, smöret och mjölblandningen till en smet. Fyll ca 20 formar till hälften med smeten (jag använde miljöonda aluminiumformar, för jag vill minnas att det var så jag åt dem en gång i tiden, men jag ska testa om det funkar med dubbla tokekologiska bullformar av energisly eller motsvarande nästa gång). Grädda i 175 grader i cirka 15 minuter.

Under tiden kan man roa sig med att göra gräddchokladkolagucket:
100 gram smält smör
4 msk socker
2 tsk mjöl (tsk står det här, ser jag. Jag hade bestämt msk när jag bakade, det tjocknade snabbt men blev gott det med)
2-3 tsk kakao (Tre! Tre stora! Eller en matsked, det blir bra. Rågad!)
Koka en minut och tillsätt sedan
2 dl vispgrädde
Rör och stå kvar på plattan, låt koka upp och rör tills det tjocknar.

Häll rikligt med guck på varje kaka. Kyl kakorna först och stoppa dem sedan i frysen.

Adam tio månader

* Är världens gladaste kille.
* Är för rörlig och för snabb för sitt eget bästa.
* Klätttrar lite för bra.
* Har åkt ambulans.
* Tål narkos.
* Är inte vanvårdad.
* Har två tänder.
* Kan mata sig själv med små pluttiga saker som makaroner och ärtor. Och alldeles säkert indianpärlor, magneter och legobitar också. Go figure.
* Kan gå ett helt varv runt soffbordet, så länge han har händerna på det.
* Blir rädd när han tappar balansen.
* Vet precis var fjärrkontrollerna ligger.
* Kan krypa på alla fyra, men föredrar oftast att hasa på mage.
* Älskar knappar som lyser blått.
* Åker ofta en morgontur på storasysters mage innan det är dags att kliva upp på morgonen. Det är busmysigt, tycker alla inblandade.

Goda skäl att fira

Idag blev det måndagmiddag på lokal, Julia fick pannkakor, Adam medhavd gröt och vi stora njöt av tapas på just precis restaurang Tapas. Vi har många skäl att fira.

*I onsdags hade vi treårig bröllopsdag. Det blev tyvärr inte riktigt av att fira den, eftersom Adam vid femtiden lyckades ta sig upp i trappan mot övervåningen, bara för att trilla igenom en trappstegsöppning och falla ner i källaren, ca 2,5 meter. Lars var på jobbet, jag var inne i ett annat rum.

*Adam är helt återställd efter fallet. Han skrek direkt när han landat, och försökte ställa sig upp på alla fyra inom några minuter. Ambulansen kom tokfort, och vi var inne på akuten inom tio minuter. Jag fick frågan om jag ville att han skulle röntgas direkt eller observeras först, och jag valde att ta bilderna. Förhoppningsvis ska han inte röntgas många fler gånger i sitt lilla liv, tänkte jag.

*Socialen tänker inte omhänderta våra barn. Förmodligen låg inte Adam helt stilla i CTn, trots att han fått lugnande medel och sov när bilderna togs. Bilderna visade nämligen fläckar på hjärnan som radiologerna inte kunde förklara. Kanske rörelseartefakter, kanske gamla skador. I det läget är sjukvården skyldiga att koppla in socialen för att utreda barnet, så vi har fått visa upp oss och vårt hem för ett par socialsekreterare. På sjukhuset fortsatte vi med ögonbottenundersökning, skelettröntgen av armar och ben samt undersökning med magnetresonanskamera. Adam befanns såsmåningom varken skakad eller bruten, och uppvisade inga äldre skador på hjärnan. Det måste ha varit artefakter i datortomografbilderna, således. Eftersom Julia kommit in till sjukhuset efter att ha slagit i huvudet i april, gjorde de en utredning på henne också, och det verkar som att vi får behålla henne med.

* Alla är hemma. Efter två dygn var vi färdigbehandlade och utredda, och fick äntligen komma hem igen.

*Trappan är barnsäkrad. Vi ägnade största delen av helgen åt att skaffa grindar och montera dem. Dessutom har vi spikat upp ett plastskydd för det understa trappsteget, under själva grinden. Men jag blir väldigt nervös när han närmar sig trappan.

Så där är vi nu, med många goda skäl att fira. Och en hög nya upplevelser att bearbeta.

Matematik i snitt

Jag surfar kakrecept igen, det är en av de saker som jag gör allra bäst (näst efter att baka, då). Den här gången blir det Kolasnittar, men receptet gör mig något förbryllad. Blanda smör och socker, check. Stoppa i vaniljsocker och sirap, jag är med så långt. Mjöl och bakpulver kan jag blanda utan bekymmer, men sen blir det knas med instruktionen. Sug på den här: "Ta upp degen på mjölat bakbord och dela den i fyra lika stora bitar (till ca 45 kakor).". Hur delbart är 45 med fyra i er värld? Elva och en kvarts kaka per längd, kan det vara något? Eller ska jag skära upp 48 kakor och äta upp tre när innan jag börjar räkna? Nä, jag får nog helt enkelt äta upp en fjärdedel av degen och baka ut resten av bitarna till femton kakor var. Det låter godast.

Åtta gula hökar

Jag har drällt bort min första skrivkokbok, den där som jag började skriva i runt 1989, med omsorgsfullt präntade sångtexter i ena halvan och recept i den andra. Farväl "Mors citron- och senapsgryta", "Bärkaka från Café Solsting" och "Vanligt, jävla bonnabröd". Jag är ganska säker på att det lilla skrivhäftet ligger i en hög någonstans och kommer att krypa fram igen om ett halvår eller så, men just nu är det borta.

Idag var det köttgrytan jag hade tänkt mig, och det enda jag var riktigt säker på är att det inte står "skiva åtta gula hökar" i receptet. Det är nog närmare 20 år sedan vi etablerade att det i själva verket skulle vara gula *lökar*. Högrev, creme fraiche, citron och dijonsenap iallafall, det är i den häraden vi rör oss. I brist på originalreceptet gjorde jag såhär:

1 kg högrev, tärnad i grytbitar, brynt
4 gula lökar, skivade
2 vitlöksklyftor, skivade
5 dl vatten
1 oxbuljongtärning
2 msk soja
2 msk tomatpure
1 dl rödvin

Grytan fick puttra på spisen medan vi gick på kalas. Sådär en tre-fyra timmar senare gjorde jag grytan färdig att serveras med ris, sallad, bröd och haricot verts genom att tratta i följande:

4 dl creme fraiche (det hade nog räckt med två, egentligen)
rivet skal av en tvättad citron
en rejäl matsked dijonsenap
ett par matskedar persilja

Vi var fem stora som avnjöt lunchen ute i augustisolen, den hade räckt till några till. Det känns rätt bra att grytsäsongen närmar sig.

Liten lokal november

Julias första förskoledag efter ett långt sommaruppehåll. Hon bubblade iväg full av kompislängtan. Husets andra vuxna på jobbet. Efter två minuter av tystnad kryper Adam ut i hallen och reser sig mot ytterdörren. Ropar efter syster. Vart gick du? Varför fick jag inte följa med?

Vi tar en promenad med vagnen. Ryd är tomt. Och grått. Var är alla de där studenterna som ska leva om? Hämtar paket på spelerian. Går hemåt igen. Adam sitter tyst i sin gubbkeps och tänker. Vill inte titta på mig, bara tänka. På ingenting, ser det ut som. Jag lyfter upp honom i famnen och vi tittar på ett löv. Känner på det. Han smakar lite. Vaknar till lite. Tillbaka i vagnen blir han så arg att han somnar. Bättre arg än apatisk, tänker jag. Väl hemma pratar jag med mamma och pappa medan jag bakar en kaka med massor av smör och socker. Det blir bättre då.

Tomat- och basilika (fast mest ost)paj

En ganska ruccolapajnära skapelse, men inte riktigt. Fördelen med den här varianten är att man inte behöver ge sig ut och jaga ner dagsfärsk ruccolasallad till den, bara det finns smör, vispgrädde, god ost och ägg hemma så är Bob din farbror. Samt några väl valda stapelvaror i skafferi och frys, förstås.

Pajdeg:
150 gram smör
3 dl vetemjöl
en nypa salt
2 msk iskallt vatten

Skär ihop pajdegen raskt och låt den vila ca en timme i kylskåp för att sedan kavlas ut och stoppas i en pajform i 24-centimetersklassen. Alternativt, om du är lite halvlat eller har bråttom, smält smöret istället, rör i salt och vetemjöl, skippa vattnet och vilan, gå direkt på ugnen. Förgrädda pajskalet i 10-15 minuter, 200 grader.

Fyllning:
2 stora ägg
2-3 dl vispgrädde
2-3 dl riven god ost (t.ex. grevé)
en liten burk strimlade soltorkade tomater
2-3 hackade vitlöksklyftor
0,5 dl fryst, hackad basilika
salt
peppar

Rör ihop fyllningen och häll den i det förgräddade pajskalet. Stoppa in i ugnen i ytterligare 25 minuter.

Pajen ätes med fördel tillsammans med goda vänner. Det smakar bättre så. Jag serverade den tillsammans med bland annat en högt älskad lammsadel som jag dessvärre glömde i ugnen tills termometern stod på 83 grader, men det blev bra ändå. Det berodde nog på sällskapet, både på och kring bordet.

Nä, nästa gång blir det flyg

Jag hade precis kommit till ro i sovkupén med mina barn efter avgången för tåg 91 från Vännäs, torsdag 5 augusti. Jag hade bäddat ut sängkläderna och makat in bäbisen så långt in mot väggen det gick på nedersta bädden, och femåringen hade äntligen somnat i mellansängen när tåget bromsade in och ryggstödet som förvandlar nedersta britsen till en säng föll ner med en duns. Över min niomånaders son. Som tur var låg han tillräckligt långt in för att hamna innanför metallkonstruktionen istället för att få den i huvudet, men trots allt har jag betalt min biljett för sovkomfort, inte livsfara. Jag sköt upp ryggstödet igen, konstaterade att det inte gick att spärra i uppfällt läge, utan kunde falla ner igen vid nästa inbromsning.

Så jag tryckte på knappen för att tillkalla tågpersonalen. Och väntade. När jag tyckte att jag väntat länge tittade jag på klockan. Så väntade jag igen, och tjugo minuter senare förlorade jag tålamodet och tryckte på knappen så att den tändes ytterligare en gång. Nu kom konduktören inom ett par minuter. Han sa “tyvärr har vi inga andra kupeer lediga”, kollade ryggstödets spärr och hämtade några handdukar som han pallade upp ryggstödet hjälpligt med. “Det är inte helt hundra, men det ska hålla i normalfallet”, sa han.

Normalfallet är inte bra nog för att skydda skallen hos en niomånaders bäbis, så jag tillbringade natten liggande på högkant, med min son i famnen. Det blev inte så mycket sov för min del i den sovkupén. Jag hoppas att spärren till ryggstödet kan lagas, så ingen annan behöver få samma upplevelse som jag hade.

SJ har för närvarande en handläggningstid på 7-10 veckor på grund av den stränga vintern(!), så vi får väl se när jag får svar. Jag föredrar att flyga så länge, det känns vilsammare.

En vanlig sommardag i en parallell verklighet

En vanlig dag i en parallell verklighet skulle jag kunna ha stoppa färska hallon i frkostyoghurten, spelat spel med Julia och sedan ätit sommarlunch hos mamma och pappa medan Adam petade i sig 30 makaroner och några mikroskopiska bitar kassler. Jag skulle kunna ha lånat bilen, eller rent av haft en egen, och tagit mig till Tomtebo äventyrslekpark för att leka med en handfull av världens mysigaste gamla fikakompisar och alla deras barn. Kanske skulle jag ha hittat till Kärleksviken. Kanske skulle jag ha haft andra minnen av Nydalasjön än gymnasiets friluftsdagar. Kanske skulle vi ha träffats några gånger per år istället för var tionde. Vem vet.

En vanlig sommardag i en parallell verklighet skulle jag kunna äta grillat på storebrors altan, spela brädspel med de stora medan de små badar i samma badkar. Lämna den lilla stora tjejen att sova över hos kusinerna och ratta hem den lille killen de knappa tre milen västerut. Titta på den slösaktigt vackra kvällshimlen från toppen av Brattbybacken innan älvarna möts. Jag har tur som fått göra ett inhopp i just den här parallella verkligheten för en dag.

Fisk-Glass: 0-1

Först nobbar jag killen från Fiskbilen med hänvisning till att jag har fullt i frysen. Och bara timmarna senare cyklar jag ikapp glassditon och återvänder hem med cykelkorgen full av glass. Inkonsekvens, ditt namn är gottegris.

Adam nio månader

* Är ofantligt nyfiken.
* Kan resa sig på alla fyra men föredrar fjärilsgolvsim framför att krypa.
* Tar sig framåt läskigt snabbt.
* Ler stort och glatt åt alla nya hoppgungor (a.k.a. människor) som han träffar. Världens bästa hoppgunga heter pappa.
* Ställer sig upp själv om han får ett par händer eller en stol att stödja sig på.
* Sitter ganska stadigt själv. En stund.
* Har fått sin första tand.
* Får inte sova i liggvagnen längre, eftersom han kan resa sig ungefär när som helst.
* Kan klättra själv upp för altantrappan. Det är inte bara bra, i synnerhet inte när han tar en paus näst längst upp för att resa sig upp och vinka till bäbisen som speglar sig i dörrglaset.
* Gillar inte babymat med undantag för fruktpureer och gröt. Däremot är det gott med potatis mosad i farmors sås.

Crème brûlée

Gott ska det vara! Det här är en av mina favoritefterrätter, men den kräver en dags framförhållning och en gnutta sunt revirtänk.

Till 4-6 portioner (förbered en portion till samtliga sittande, även dibarn):
3 dl vispgrädde
1 dl mjölk
1 dl socker
1 vaniljstång
4 äggulor
Till ytan:
1-2 msk strösocker

* Sätt ugnen på 150 grader.
* Halvera vaniljstången och låt den koka upp i en kastrull tillsammans med grädde, mjölk och socker.
* Ta kastrullen från värmen och fiska upp vaniljstången.
* Skrapa ner vaniljfröna i gräddblandningen och kasta den urskrapade vaniljstången.
* Vispa upp äggulorna.
* Häll gräddblandningen över äggulorna under kraftig vispning.
* Fördela smeten i 4-6 ugnssäkra portionsformar.
* Grädda i vattenbad i nedre delen av ugnen i 50-60 minuter. Smeten ska knappt ha stelnat när det är dags att ta ut den.
* Kyl formarna över natten.
Vid servering:
* Servera onödigt god huvudrätt och se till att alla blir ordentligt mätta, men spara lite plats i din egen efterrättsmage.
* Strö socker över ytan på varje form
* Karamellisera sockret, antingen i grillhet ugn (1-2 minuter) eller med eldkastare tills ytan blivit brun och knäckig.
* Servera t.ex. med bär eller något annat gott som barnen i sällskapet hellre äter. På så vis kan du snika åt dig deras portion också.

Öva gärna på att morra protektionistiskt åt andra vuxna som vill dela på bytet. Eller håll eldkastaren inom räckhåll.

Ready, set, go

Han är så gott som prickfri nu, lilleman, och en farligt snabb fjärilsgolvsimmare. Även över trösklarna.

En känsla av överhängande katastrof

I den soliga kvällen, när jag sitter med en wii-kontroll i händerna, slår det mig plötsligt. Jag hade en femgramsbit av Valrhona Guanaja i handen nyss, innan jag sprang upp och tröstade lillebror, och innan jag blev shanghajad till motspelare i Dora Snöprinsessan. Var är chokladen nu? I bakfickan? I framfickan? I soffan? Åt jag upp den med omslag och allt medan jag tog trappan med två steg i taget? När vi spelat färdigt banan, hittade jag chokladen under boken som jag tydligen också bar omkring på. Pust.

Ibland har man badtur

Som när man får erbjudande om att haka på två kompisfamiljer som ska ut och bada. Vi blev fyra vuxna på sex barn, så jag kunde bada lite med Julia medan Adam var kvar på stranden, fast han inte sov särskilt lång stund. Parkeringen var knappt halvfull när vi kom (och gravt överfull när vi åkte), och inga galna möten fick jag på småvägarna.

I karantän

Jag börjar bli rastlös nu. Det är toktråkigt att bara vara hemma, men vad gör man när man har en liten spetälskling som man inte gärna vill utsätta sin omgivning för. Vi badar honom minst två gånger om dagen, kopporna har börjat trilla av nu och hoppet om att återfå vår släthyade bäbis växer. Imorgon ska vi få besök av smitthugade kompisar och tur är väl det. Så jag slipper åka och okynneshandla creme fraiche eller nått bara för att få se folk.

Sommarsemesterbilderna

Här finns ett gäng bilder från vår Frankrikesemester, en vecka på Ile de Ré och ett par dagar på Disneyland, med en kort kvällsvisit till centrala Paris dessemellan. Vi fuskade lite, flög till Amsterdam och hyrde bil där istället för att bila hela vägen. Julia hade vattkoppor när vi åkte, och Adam blev prickig på Disneyland (precis som sina kusiner nio år tidigare, kuriöst nog), men det funkade fint ändå. Mycket bad, god fransk mat och massor av sol, en typiskt bra semester.

En mycket liten man i byrån

Vi har inte sett sådär överförmånga babysängar den här semestern, men å andra sidan sov lillkillen bra i byrålådor, både i huset vi hyrde på Ile de Ré och på Disneyland Paris. Praktiskt.

Adam åtta månader

* Halar sig blixtsnabbt fram på magen till närmsta sladd och kollar om han har några tänder. Än så länge klarar sig kablarna.
* Kan inte längre sova ensam i vanliga sängar eftersom han kastar sig ut över kanten med dödsförakt.
* Har käkat sand i tre länder.
* Gåtränar gärna.
* Gillar kurviga bordsben.
* Äter fortfarande helst gröt, men frukt är också gott. Och baguettebitar. Dem kan man trötta ut genom att suga på i evigheter.
* Ler stort och glatt åt alla han möter, men bredast och gladast åt sin syster.
* Sover gott om natten och är lugn och mysig när han vaknar framåt åtta-nio på morgonen.
* Åker bil som en gud, men kör inte riktigt lika bra.

Pionerna anfaller

Det här är livet

"Det här är livet" säger J när vi går hand i hand i solen från bussen på väg till vännerna i sommargrönskande Hackefors. "Soliga dagar känns det som att jag har hundra liv. Och när det regnar och är tråkigt har jag inga liv alls." Ganska vackert sagt, tycker jag.

Fikasafari längs Stångån

Idag har jag hittat ett nytt sommartidssmultronställe. Efter att ha skjutsat J till förskolan bestämde jag mig för att det det var lite för länge sedan jag var på det lilla fiket vid Tannefors slussar. Var det nu ligger kom jag inte ihåg så noga, men i Kinda Kanal iallafall. Stångån. Lite längre bort från stadskärnan än man tror, på ett ungefär. Eftersom solen sken och jag hade hela dagen på mig måttade jag lite slarvigt och hittade en fyratimmarsparkering på en slumpmässig gata i Hejdegård med en liten gångväg ner mot ån. Den första hundägaren jag stötte på kunde peka mig åt rätt håll, och jag fick en liten strandpromenad i sol och trädskugga, bland barnvagnar, springmänniskor och kanadagässungar. Det finns näckrosblad i ån, det är fina saker. Winnerbäck kröp in i min inre iPod och började sjunga fortare än man hinner säga "spilld mjölk", men jag nändes inte sjasa ut honom igen, ger man sig in i Winnerbäckland får man låten tåla, liksom. A somnade, så jag fick dricka mitt kaffe alldeles själv (bortsett från Lasse i örat, då), men när lillkillen slog upp sina blå igen gick vi över bron och promenerade på Tanneforssidan tillbaka in mot stan för att möta Lo och hennes mamma. Vi fortsatte till Åbacka café och fikade tillsammans i trädgården (våfflan fick passera som lunch) medan A sprattlade omkring i gröngräset under ett päronträd. Sen vandrade jag tillbaka till bilen igen ganska lagom till att mina fyra parkeringstimmar var till ända. Hit ska jag tillbaka med J när hon fått sommarlov, och då ska vi utforska lekparken som jag såg lite noggrannare också. Vi får väl se om jag hittar tillbaka till parkeringen, annars får vi utforska någon ny ånära gata.

Dopdag

Gud, vi tackar dig för våra barn.
Tack för gåvan du har gett och förtroendet du har visat oss.
Ge oss ömhet, fasthet och lugn.
Hjälp oss att ge din kärlek vidare till de barn som vi har fått ansvar för.

Ungefär så. Adam Nils var vaken och nyfiken under dopakten, sen däckade han en stund i min famn och vaknade lagom till utgångsprocessionen. Storasyster hällde upp dopvattnet och bar ett litet träkors både in och ut, och däremellan tasslade hon lite med kusiner och slank ut och ritade en stund på egen tass. Det var lite annorlunda att ha dopet i en ordinarie gudstjänst med halva släkten som klack, istället för att klämma in alla nära och kära i Domkyrkan som vi gjorde när J döptes, men det kändes ändå helt rätt.

Världens sämsta mamma. NOT!

Dagis hade picknick idag, och där träffade jag världens sämsta mamma. Hon hade fyra olika ansikten, men enda mun som uttalade samma budskap - hon, som inte planerat och fixat och donat för denna årliga händelse i veckor i förväg, kvalar in som världens sämsta mamma. Alla fyra. Jag vägrar. I helsicke heller att en endaste av dessa varma, kompetenta och kloka kvinnor är ens i närheten av en halvkass förälder. Och inte jag heller, oavsett vad jag stoppar ner i picknickkorgen, eller ens om jag, gud förbjude, skulle missa att vara där när ätteläggen sjunger vårsånger. Visst är det sagt på skämt, men det dåliga samvetet finns där i botten och gnager, helt i onödan. För att det inte finns hembakat i korgen. Kan vi ställa skuldfällan i hörnet och börja säga saker som vi verkligen menar till varandra istället, tack? Det verkar behövas.

Kyckling-allt-i-ett

Ofta, men inte alltid vet jag vad det ska bli till middag när jag börjar laga maten. Idag fann jag mig plötsligt med en sovande bäbis när det var dags, så det var bara att sätta på ugnen, skala potatisen och improvisera utifrån det. Det skulle bli kyckling, bestämde jag när potatisen väl var klyftad och instoppad i ugnen på 200 grader.

Jag tinade 2 gigantokycklingfileer och styckade dem på längden i två centimeter breda bitar som jag stoppade i potatisformen efter ca 15 minuter, tillsammans med en halv squash i bitar, åtta skalade vitlöksklyftor och en liten burk kärnlösa oliver. Lite peppar, rosmarin och Salamoia Bolognese på det, och sen in i ugnen i 225 grader i 20-25 minuter till. Jag rörde ihop turkisk yoghurt med mjuk getost och serverade till, tillsammans med plommontomater. Gott.

Librarians Do Gaga

För tusen år sedan, eller iallafall förra årtusendet, jobbade jag som bibliotekarie. Det kanske är dags att sadla tillbaka?

Adam sju månader

Idag fyller Adam sju månader. Hurra för det. Nu kan lillkillen:
*charma omkull vem som helst
*dra sig bakåt på magen
*snurra 360 grader i x-led och y-led
Han har inga tänder ännu, men gnager glatt ändå, oftast inte på mig. Maten består av gröt två gånger per dag och smakportioner när andan faller på. Han har provat potatis, palsternacka, majs, morot, banan och äpple, men inget slår den rena havregröten.

Mission completed

Jodå, jag kunde resa själv med barnen till Vännäs och tillbaka, med tåg och buss och flyg. Allt går, som min kloka Tina säger. Julia är en fantastisk reskamrat, klok och tålmodig, bara hon får flygklubbor och lite ritsaker i sin ryggsäck så sysselsätter hon sig själv. Lillkillen är fantastiskt behändig när han sover, och även om han inte var på sitt finaste flyghumör UME-BMA, så gick det bra. Vakten i säkerhetskontrollen som plötsligt fann sig hållande en (glad) bäbis medan jag meckade med att få bilstolen att rymmas i röntgenmojutten blev lite överraskad, och visst var det inte helt optimalt med en turboblöja precis när det var dags att röra sig mot rätt spår på Centralen, men vi kom hem i allafall. Lars mötte oss på perrongen och fick en tärning, en ballong och Julia i present av sin dotter, som visade tydliga tecken på att komma ihåg honom. Jag stupade i soffan när vi kom hem, efter ett stopp för plättar och pannkakor hos farmor och farfar. Lars hann iväg till Amsterdam i morse innan jag vaknade, men det är skönt att veta att jag kan ge mig iväg med barnen på egen tass när han inte kan följa med. Men jag ska inte ge mig ut på några nya äventyr just precis idag.

Chocolate banoffee pie

Jag gillar kondenserad mjölk. Man kan göra alla möjliga bra saker med den, t.ex. frozen margarita pie och key lime pie och sånt där, men det allra mest magiska med den är att om man kokar den i sin burk i två timmar och sedan väntar tills den svalnat, så finns det den mest magiska kolasås därinne, på bara en konservöppnares avstånd. Mums.

På en möhippa nära mig härom helgen fick jag praktisera ett recept där långkokt kondenserad mjölk var en av huvudingredienserna. Eftersom jag lärt mig att långkok är nyttig mat (tack, Camilla!), plitar jag ner receptet här medan jag har det i huvudet:

Koka en burk kondenserad mjölk (397 g) i en massa vatten i 2 timmar. Se till att den inte kokar torrt, och ta i med tid så att den hinner svalna i frid och ro innan du försöker öppna burken. Nykokt kolasås är inte bra för hyn.

Bottnen består av 250 g chokladöverdragna digestivekex och 65 g (osaltat) smör. Krossa kexen cheesecakefint, smält smöret, blanda ihop och tryck ut i en form med löstagbar kant (24 cm eller så).

Gör en yttepyttig liten kopp kaffe och låt den svalna.

Nu kan du öppna burken. Vattenbada 150g choklad (jag kör med Fazer blå), 1,25 dl creme fraiche och den kondenserade kolasåsen. Rör ihop till en slät massa och häll ut på bottnen.

Skala och skiva två bananer och fördela dem ovanpå chokladkolagucket.

Rör ihop 2,5 dl creme fraiche och en matsked av det kalla kaffet. Skeda ut blandningen över bananerna.

Dekorera med chokladspån. Ät upp.

Jag tror att det var ungefär såhär det stod i receptboken. Gott blev det, ialla fall.

Utav barn och fyllerister...

...får man höra sanningen.

Såhär två dygn efter att vi förlupit hemmet frågar jag min femåriga dotter:
- Tycker du att det är kul att vara hos mormor och morfar?
- Ja
- Saknar du pappa?
- Nä. Jag har glömt honom.

Bara så du vet, Lars. Vi får väl se om minnet klarnar när vi kommer hem igen på måndag.

Hej vardagen

Lars fick jobb idag, och börjar imorgon. Snabba ryck! Mycket som ska göras på kort tid förstås, och det blir inte mycket semester för den nyblivne internationelle projektledaren i sommar. Nå, vi får väl resonera som så att vi fick vårt gemensamma sommarlov tidigt i år, jag är väldigt, väldigt glad att vi åkte tillsammans till Sydney i mars och har hunnit vara lite lediga tillsammans mellan jobbansökningarna. Det blir konstigt att vara ensam vuxen hemma med barnen i sommar. Någon som vill åka och bada med oss när det blir soligt och varmt här på riktigt?

Redo för sommar

Mitt i häggdoften under lördagens ljumma kvällspromenad passerade jag misstänkt färgstarka syrener. Alldeles för kort tid mellan hägg och syren, tänkte jag och ville helst av allt proppa igen syrenknopparna. Efter kvällens cykeltur i ett långt ifrån smeksamt vårregn har jag ändrat mig. Kom, kom syrenblommorna, det får bli sommar på riktigt när som helst nu. Ju förr desto bättre.

Förgätmigej

Det blir inget klokt skrivet just nu, men det finns mycket fint att titta på.

Det är faktiskt onsdag idag

Jag beställde biljetter igår för att åka hem till begravningen i nästa vecka. Jag åker själv med båda barnen, det känns lite spännande men går säkert bra, det är bytena som är kritiska, och där har jag tagit i rejält med marginalerna. Jag har en hel del saker som är planerade för imorgon och på fredag också, vilket leder till att flera torsdagar och fredagar utspelar sig på en gång i mitt huvud ikväll. Och det är faktiskt helt bortkastat. Det är så lätt att vara där och då istället för här och nu. Det är faktiskt onsdag. Sådetså.

Den femhundrafemtioelfte kvällsamningen

Mörkt och tyst i rummet. Munnen slappnar sakta av. Du somnar med dina tunga små händer på min tröjkant, som för att försäkra dig om att jag fortfarande finns kvar när du vaknar. Jag gör mig försiktigt loss, smyger ner och ägnar mig åt mig en stund. Men jag kommer alltid tillbaka när du behöver mig.

Du borde köpa dig en rabarberhatt

Eller borde du inte det? Adam har inte riktigt bestämt sig än.

Bullbak

J hjälpte mig med degen, men när det var dags att baka ut föredrog hon Bolibompa istället. Fair enough, det lämnade utrymme för lite kreativa krumsprång vid bakskivan, så av en halv liter degspad blev det bullar med fyra olika sorters fyllning. Först en plåt med både vanliga bullar med strösocker och kanel och några med världens oskyldigaste socker (muscovadårå). Nästa plåt rymde både plommonmarmelad och en laddning mörk choklad/kanderade pekannötter. Nötter och choklad var lätt godast, de är snart slut.

Navlaskådning då som nu

På en vigsel häromveckan blev vi uppmanade att läsa hela Ruts bok, "det tar bara tolv minuter" sa prästen. Så jag plockade fram min gamla konfirmationsbibel, och ut trillade en lapp där jag egenhändigt skrivit någon gång i trakten av 1987:

hjälpsam
snäll
musikalisk
omtänksam
smart
idérik
har lätt för att skratta
bra på att prata
generös
ärlig

När gud skapade mig gjorde han något BRA!

Det stämmer ganska bra med min självbild idag också. Jag stoppar tillbaka lappen så länge, och hoppas att jag håller med nästa gång den dyker upp också. Det tog mycket riktigt max tolv minuter att läsa Ruts bok, men nu vill jag veta hur den låter i nyöversättningen.

Tidevarv försvinna

Min stilfulla moster Marta med det vackra vita håret och de minutiösa menyerna dog i sömnen igår, en vecka innan sin åttiotredje födelsedag. Hon tynade inte bort, hon levde så länge kroppen orkade.

Hemliga Hasselö

Det apregnade igår när vi åkte till Västervik och vidare ut till Hasselö med våra barnbefriade vänner, men vad gör väl det? Eftersom alla andra sällskap avbokat (pga vädret?) fick vi både vandrarhemmet och restaurangen för oss själva. Då kan man filma hur knasiga filmsekvenser och sjunga hur många halva spexlåtar som helst. Och gå på spännband. Och skrika vårskrik i skogen. Lag Brolle spöade lag Agnes i klotter, men gemenskapen i badtunnan efteråt var varm ändå, med utsikt över knölsvanarna. Idag, på vägen tillbaka till fastlandet, var det uppehåll så vi kunde sitta ute och titta på ett simmande rådjur. Ett drygt dygn på hemlig ort med tio vuxna, en bäbis på insidan och en på utsidan. Så ska man ha det när man har det som sämst, som Mattias brukar säga.

Adam 6 månader

Hipp hurra för lillkillen som fyllde ett halvår igår.
* 65 cm lång, 6690 gram tung
* Äter gröt två/tre gånger om dagen
* Gillar alla människor han ser, och det är ganska många

Don't try this at home II

Ett meddelande: Om du ska sitta i romerska ringar, se till att hålla dig i ordentligt. Det kan bli dåligt annars. Slut på meddelandet.

Julia var på gympa igår kväll, sådär som hon brukar. Eftersom det var terminsavslutning fick även syskon och föräldrar följa med, så vi var där hela familjen. Hela Rydshallen var full med mattor och koner och bommar och plintar och bollar och ringar och såntdär. Efter uppvärmningen skuggade jag Julia runt på de stationer hon valde, och efter att vi hoppat lite på plintar och slängt oss raklånga baklänges ner i tjockmattan satte hon kurs på de romerska ringarna. Blöjan. Teoretiskt sett går det till så att man trär ett ben igenom varje ring (som sitter kanske en halvmeter eller så över marken), sätter sig ner så man har balans, får en boll mellan händerna, tar fart och gungar så att man kan släppa bollen i en plint eller något någon meter längre fram. När man är stor kan man enkelt klämma fast sig i ringarnas rep med armarna medan man håller i bollen. När man är liten är det inte säkert att man tänker på det.

Julia stoppade benen i ringarna, plockade upp bollen och lutade sig tillbaka mot fröken som sa "ska jag ta fart på dig?". Japp, sa Julia. Fröken tog fart på henne, men när hon släppte, damp lilltjejen baklänges i golvet istället eftersom hon inte höll i sig i repen till ringarna, hon höll ju i bollen. #FAIL

Hon svimmade inte, men svarade "Dåligt." på frågan "Hur är det?". Det brukar hon inte göra. Vi gick ut och duschade och satte oss ner en stund, men hon piggade på sig så pass att hon kramade fröknarna hejdå. Sen gick vi för att äta, och hon fick i sig lite men kräktes efter en timme, så vi åkte till akuten med henne. Hon var ganska slö och ynklig i bilen men somnade inte, och när vi väl kom fram och fick komma in efter kanske en kvart i väntrummet var hon så pigg att hon pratade med sköterskorna och berättade vad som hänt helt själv. Två timmar senare fick hon träffa en doktor som lyste henne i ögonen och kollade att hon inte brutit nacken eller så, sen fick vi åka hem. Vi satt ute och tittade på solnedgången i aprilkvällen och hon blåste bubblor med sin nya penna som hon fick ur akutens leksakslåda. Då var jag alldeles extra lycklig över hela min fina familj.

Vi fick väcka henne mitt i natten för att kolla att hon var kontaktbar, så hon är lite tröttare än vanligt idag. Men hon har inte ont någonstans och är sitt vanliga jag, om än kanske på något lägre varv än vanligt.

Men kom ihåg: Om du sitter i romerska ringarna, så håll i dig.

Dagens bestyr

Palsternacka har fått ett ljummet mottagande tre gånger i rad, så nu purear jag potatis samtidigt som jag fixar med blomster-sol-regnbågsprinsessans klänning. Alla åldrar har sina behov.

Broccolirapporten #2

Det är inte alldeles enkelt att skedmata någon som vänder sig 45 grader bort. En och en halv tesked, det får räcka för idag.

Broccolirapporten

Gröt kan man äta både en och två gånger om dagen nuförtiden, minst en halv deciliter åt gången. Broccolipuré däremot, det är grönare än gott, iallafall på dagens premiärprovning. Vi varvade smakportionen med mammamjölken, och någon tesked grönt fick han väl i sig, men inte mer. Vi provar igen imorgon.

Ett meddelande från andra sidan (gatan)

Vi har en god relation till våra barnvakter, men jag undrar om det är dags att bli lite orolig när man hittar det här på ytterdörren? Hästhuvuden i sängen kan jag tolka, men en upphängd elefant? Nä, jag vet faktiskt inte. Skönt att vi hade hunnit hämta barnet några timmar tidigare iallafall.

Premiärmatning

Okej, nu räcker det med pepptalk, langa hit den där gröten någon gång.


Jag är beredd, jag är beredd, jag är inte rädd, jag kan flyga!


Det går snabbare utan sked.


Vadå "det räcker för idag"?



Jag kan väl få mer imorgon iallafall, schyssta snälla?

Semesterbilderna

Här är de 187 bästa.

Två samtal om att uppskatta det okända

Det är alltid spännande att prata med Julia, hon funderar mycket, den tjejen. Sådär som man ska när man snart fyller fem år.

Morgonens dialog:
- Mamma, du kan väl ta den där konstiga sjalen med blommor och två hål i till Adam?
Jag vet precis vilken hon menar. Min högt älskade, tunna, röda scarf med svåridentifierat blåguldigt mönster på. Är det blommor på den? Juveler, skulle jag säga spontant, men jag vet inte riktigt. Jag har haft den sedan 1989 eller så, och den är mycket riktigt ganska trasig i kanterna. Jag letar reda på den och vi virar in Adams små fossingar i den när vi går ut för att hämta morgontidningen.
- Mamma, barnen på dagis säger att konstigt betyder fult.
- Nähä du, där har de fel. Konstigt är sådant som man inte riktigt känner igen, det kan vara sådant som man ser för första gången eller sådant som man inte riktigt kan förstå vad det är för någonting. Det som är konstigt är oftast annorlunda, men det behöver inte vara fult, svarade jag.
Sen bredde vi ut sjalen på golvet och tittar noga på den. Den har ett mönster av olika smycken i blått och gult. Konstig och fin.

Häromdagen:
- Mamma, jag tycker inte om människor som jag inte känner. Men sen, när jag känner dem, då tycker jag om dem.
- Det är nog ganska vanligt att man tänker så. Det vore roligare om man tyckte om alla människor tills man lärde känna dem, och sedan bestämde sig för om man tycker om dem eller ej, men de flesta tänker nog som du, svarade jag.

Min första tanke var att världen är lite bättre att leva i om man tror alla människor om gott, men såhär i efterhand tycker jag nog att det är ganska bra att min femåring inte reservationslöst litar på vem som helst. Fast hon får gärna möta människor med ett öppet och glatt sinne. Vi har nog inte pratat klart om just precis det.

Rätt upp och ner

Här sitter han, lilleman. Det är premiär, ska ni veta. Under en halv korv- och spaghettilunch hann han slänga ner sin lapptrasa på golvet inte mindre än fem gånger. Resten av tiden spenderade han med att titta storögt på allt och alla. Storasyster: "men jag har STÖRRE ögon än honom". Mamma: "Men du har ju redan sett det som han ser för första gången nu." Storasyster: "Men mamma, du har ju blommor på tröjan!". Så sant, så sant.

NU är det morgon

Efter en resa på drygt 30 timmar är det svårt med dygnsdisciplinen. Halv tre är det inte morgon. Inte tre heller, eller vad klockan nu kan ha varit när Lars tog samma diskussion med vår kära dotter. När vi vaknade vid kvart i sex däremot, då var jag beredd att kalla det dag. En ny dag. Snön har smält medan vi var borta, precis som vi tänkt oss. Nu återstår att vända dygnet på riktigt, fylla frysen, fånga dagsljuset och packa upp alla våra väskor. Men inte riktigt än.

Hej mitt vinterland

Surdeg går igen

Herman kom tillsammans med Malin och knackade på dörren härom måndagen, sedan dess har han stått på diskbänken och bubblat utan att göra alltför mycket väsen av sig. Herman är en surdegssockerkaka/vänskapskaka om du undrar, var och en som får honom matar och sköter degen i en dryg vecka innan det är dags att dela den i fem delar, baka kaka på en och skicka resten vidare.

Jag har haft Herman på besök förr, det kan ha varit runt 1995 eller så. Jag minns att han följde med mig efter ett manusmöte och kräktes över mitt rimlexikon på vägen hem. Kanske dog just den delen av Herman där i min ryggsäck, det skulle kunna förklara att jag inte alls minns hur själva kakan smakade. Imorgon är det dags att baka kakan och skicka den vidare, jag undrar hur lång tid det tar innan vi ses igen. Femton år sedan sist. Nu blir jag nostalgisk.

Än är det vinter kvar, säger mor

Förmiddagskaffe i solen på trappan gav mersmak, så jag bestämde mig för en vårpromenad till dagis istället för den vanliga bilturen vid hämtningsdags. Det finns fläckvis barmark mellan Ryd och Mjärdevi, det ska sägas, men vägen är också belagd med is, semi-skare, snösorbet, smältvattenslush och rena vattenpölar. Att ta sig fram med barnvagn var lite som att spela Obstacle Course på Wii Fit, men blötare. Jag hade syskonbrädan med mig, ovanpå vagnen, men den funkar inget vidare i det här väglaget, så vi åkte buss hem istället. Det får torka upp lite mera innan vi ger oss på att promenera hem.

Det råder ju delade meningar om det

När har man lärt sig läsa egentligen? Det finns nog en flytande skala, men att kunna ljuda ihop bokstäverna i en text man inte sett förut till begripliga ord är väl en ganska hyfsad definition. Julia hävdar bestämt att hon inte kan läsa, medan jag lika glatt (och helt sanningsenligt) påstår att hon läste en bok för mig idag på Öppna Förskolan, nämligen "Boken om boken". Den har vi aldrig sett förut, så det var inga minnestrick med i bilden. Texten består av tvåordsfraser, och orden "bok" eller "boken" fanns med på varje sida, precis lagom svårt. Visst behövde hon hjälp med de mer komplicerade orden (som t.ex. "fastnar"), men jag vill definitivt påstå att hon är en läsare i vardande. Hon vet bara inte om det själv än. Det är nog dags att plocka fram böckerna om Max snart igen, hon kan få läsa dem för Adam.

Krämig solopasta

Jag är en lunchstammis i svärmors kök, men det händer att jag äter hemma på dagarna någon gång ibland. Frusna rester i glasslåda i all ära, men emellanåt tar jag mig samman och lagar någonting snabbt och gott. Som det här, tillexempel:

Koka pasta, med en koktid på sex minuter hinner du mer än väl göra såsen under tiden.

Fräs 1 tsk hackad vitlök i en liten kastrull. Häll på pinjenötter och låt dem ta lite färg (jag gillar pinjenötter, så jag använde ungefär popcornmycket). Tillsätt ett par matskedar fryst (eller färsk, för all del) basilika. Hitta en slatt vitt vin och häll i den också. Klicka i lite god creme fraiche, salta och peppra och hey presto - pesto! Iallafall nästan. Rör ner den avrunna, nykokta pastan i såskastrullen innan servering. Det var gott såhär, men den händige kan säkert stoppa i lite ost av valfri valör också. Funkar utmärkt med kranvatten och säkert minst lika bra med ett glas vin. Nu ska jag gå och andas på dagispersonalen.

Mitt universitet

Efter snöstorm kommer solsken, så idag blev det solpromenad och studiebesök på universitetet. Det var länge sedan jag var där sist. I höst är det 13 år sedan jag fick min sista lönespec därifrån, och på mitt examensbevis står det Högskolan i Borås, men jag räknar ändå LiU som mina domäner. Märkligt, det där.

Det är ju inte gott

Färdiglagade pannkakor alltså. Någon gång emellanåt kommer jag på att pannkakor inte alls är snabbmat och rationaliserar bort en timme vid spisen genom att köpa en förpackning fabriksgräddade pannkakor. Och varje gång kommer jag till samma insikt - det är inte gott. Senast nu i fredags, trots att märket var ekologiskt och fint smakade innehållet mest syntet och mjöl.

Idag har vi en slö förmiddag inne medan snön virvlar därute. Julia spelar Bolibompa medan jag vispar ihop en rekorderlig smet med skrädmjöl och steker plättar att stoppa i frysen, samtidigt som jag lyssnar på Frente!, kånkar runt på Adam och pratar i telefon med Tina. Det bär mig emot att slänga mat, så jag ställer trots allt fram resten av köpepannkakorna tillsammans med de nystekta plättarna. Gissa vad lilltjejen föredrog? Pannkakorna. Suck. Nåväl, nu har jag iallafall en komplett kortlek med plättar i frysen.

Fenomenmagasinet

Vilket ställe! Vi brukar inte göra några avstickare från tipspromenaden i Gamla Linköping, annat än för att proviantera i Chokladboden förstås, men denna slaskiga söndag blev det ett spontant tvåtimmarsbesök bland experiment, reflektioner, block och taljor. Jag hade utsikt över både en albinoälg och framänden av en SAAB 2000 från den sköna soffan där jag satt och ammade, bara en sådan sak!

Kallt, kallt, kallt

Vi har höga snövallar överallt efter lördagens toksnöoväder, gatorna är ungefär enfiliga. Termometern visade -20 när vi vaknade, nu är det -16. Soligt och vitt är det ute iallafall, när lilleman ätit färdigt ska jag bestämma mig för om det blir en tur till Öppna Förskolan eller inte. Jag är inte helt övertygad.

Fantasisummor

Vi betalar verkligen otroliga summor för barnomsorgen. Under föräldraledigheten kostar Julias dagisplats oss 214 kronor. Inte per dag, inte per vecka, utan per månad. Vad får man för det? Lek ute och inne, duktiga och empatiska pedagoger, mumsig mat som lagas på plats och gnuggning mot 26 kompisar av olika kulörer mellan 1 och 5 år, 5 timmar om dagen, 3 dagar i veckan. Jag har sagt det förr, jag säger det igen - det är helt fantastiskt.

Om namn

Jag insåg just att jag lär mig namnen på föräldrarna på Öppna Förskolan genom att läsa familjesidorna i Corren, barnens namn kan jag sedan länge. Det måste finnas enklare sätt att ta reda på sådant - man kanske helt enkelt skulle presentera sig? På så sätt skulle man ju kunna få en egen identitet bland de vuxna som man ändå träffar varje vecka, och vara någon mer än Julias pappa eller Adams mamma. Bara en tanke.

Ett steg på vägen

Jag har en långsiktig plan som går ut på att lära Julia spela Casino. Det är ett kul kortspel och bra räkneträning, men vi är inte riktigt där än. Det är liksom inte helt intuitivt att knekten motsvarar 11, damen 12 och kungen 13. När man sedan ska lägga till att ess kan vara både 1 och 14, då säger det "woosh" över hela det lilla fyraåringshuvudet med ganska stor kraft. Spader två och ruter tio finns inte ens på kartan. Men idag kom vi en bit på vägen. I en paus mellan amning och Pettssonpusslande googlade jag fram reglerna för patiensen "Klockan", och naturligtvis fick jag en nyfiken tjeja i knät som snabbt greppade kopplingen mellan klockan 11 och knekten, och glatt köpte att kungen var tretton och skulle ligga i mitten. Det blir nog Casino av det här tids nog.

Hejdå nyfödingskläderna

Jag har äntligen tagit mig i kragen och flyttat alla ytte-pytteplagg i storlek 56 från skötbordet till förrådet i källaren. Därifrån ska de så småningom distribueras tillbaka till sina ursprungliga ägare/skickas vidare till någon ny liten bäbis som kan tänkas behöva dem. Adam är ingen minstliten spädis längre, det är lite (fast bara lite) sorgsligt. Sniff.

Lunch i kyrkan

Vad man kan hinna avhandla på en knapp lunchtimme med nya föräldrabekantskaper. Vilken söt bäbis du har. Tack, du med, det här är Adam, 3 månader. Jo tack, förlossningen gick bra, men sen fick jag havandeskapskramper och hamnade på intensiven. Aha, gasen på er bil hakade upp sig på E4 säger du - vi var med i en trafikolycka förra veckan och undvek att krocka med en hårsmån. Det är långt till dina föräldrar på Gotland - vi bodde i Australien ett par år. Har ni lagt märke till mig nu? Inte? Men om jag häller ett helt glas vatten över mig då?

Jag ska överväga att hålla lite lägre profil nästa gång. Eventuellt.

Lite för effektiv snöröjning

Det där med salt och värmerör under cykelbanan är lurigt. Det snöade tokmycket här i förra veckan, så jag valde pulka och babybjörn som färdmedel till öppna förskolan i morse. Det gick fint fram till Björnkärrsskolan, men därifrån var det barmark på autostradacykelvägen som leder till Mikaelskyrkan. Äh. Vi fick bära pulkan en bit, och sedan gick vi offpist mellan studentkorridorerna. Det gick det också. Nästa snöfall beräknas på onsdag, fram till dess är det vagn och syskonbräda som gäller.

2*5 bra saker att ha med på skidsemestern

Julias lista:
*Schackrutor
*Schaletter
*Prinsessaker
*Adam
*En skidkarusell/skidor så man kan åka i eventuella befintliga skidkaruseller. Eller någonting ditåt

Mias lista:
*Familjen - ta gärna två när du ändå håller på.
*Babyfilt modell större.
*BabyBjörn-sele (barnvagn i lössnö är gravt överskattat) samt en gigantisk jacka som rymmer mamma, sele och bäbis.
*Nespressobryggare
*Browniesmix

Ett resedrama jag gärna varit utan

Barnen är fantastiska att resa med, men uppresan till Branäs förra söndagen blev ändå något av en mardröm. Adam somnade så fort vi packat in oss i bilen vid tiotiden, och Julia var sitt vanliga mysiga resejag.

Planen var att äta lunch i Grythyttan, så vi tänkte åka mot Örebro via Tjällmo och Pålsboda. Vi lyssnade på Saltkråkan och sedan blev det Wiggles. Vi låg bakom en Kia som körde lugnt och bra, den tog ner farten i varje kurva eftersom det var halt, men det hjälpte inte. I en kurva strax söder om Hjortkvarn, efter ungefär en timme, såg vi hur den mötande Volvon fick sladd och tappade fästet. Den gick först in i vänsterfronten på Kian och fortsatte sedan snurra mot oss. Det var tur att Lars körde, för jag hade snarare impulsen att hålla oss kvar på vägen, medan han valde att köra ut i lössnön istället för att krocka med Volvon. Vi plöjde rakt ut i naturen där det var relativt plant, och vi stannade med hela bilen i diket i ett moln av snö, alldeles oskadda. Det kom ingen trafik bakom oss. Wiggles fortsatte sjunga och Julia, som velat ha någonting att äta precis innan, registrerade nog knappt vad som hände, utan var helt lugn. Adam fortsatte att sova. Lars stängde motorn men lämnade lyse, värme och stereo på.

Efter att ha konstaterat att barnen klarat sig gick vi ut, samtidigt som förarna i de båda andra bilarna. Jag gick till tjejen som klev ut ur Volvon. Hon sa att hon var OK, att hon var ensam i sin bil och "det bara släppte i kurvan". Jag höll om henne och frågade om hon hade kläder och varningstriangel. Hon tog på sig mössan och jag sprang åt det mest skymda hållet med triangeln. Jag hörde hur passageraren fram i Kian skrek när jag sprang tillbaka för att varna bilar från andra hållet. Lars och Kia-föraren ringde 112. När trafiken stod still i båda riktningarna, satte jag mig i bilen hos barnen igen och grävde fram fika åt Julia som fortfarande var lugn. Så småningom kom brandbilar från minst två håll, Pålsboda och Hjortkvarn. Det kom fyra ambulanser och åtminstone båda förarna och framsätespassageraren i Kian, som de klippte upp bilen runt, åkte iväg i dem. Jag vet inte hur det var med henne som satt bak i Kian, men hon tog sig iaf ut själv ur bilen. Framsätespassageraren hade svårt att andas, hon var inte fastklämd, men de klippte ändå upp bilen för att få in båren under henne. Det var kanske ett 30-tal räddningspersonal totalt, brandkår, polis och ambulanser, och för varje bil som kom, kollade de läget, pratade med Lars som var kvar ute, och konstaterade att jag och barnen hade det varmt och gott inne i bilen och inte var alltför chockade.

Jag ringde våra stugkompisar och berättade vad som hänt och att vi skulle bli sena - Julia ville prata med Mattias och berättade glatt för honom att hon fått två goseapor av brandmännen samt att granarna lutade. Adam fortsatte att sova ända till tio minuter innan bärgaren kom. Det tog två timmar totalt innan vägen var röjd och bärgaren dragit upp oss ur diket så vi kunde fortsätta vår resa. Adam fick mat och somnade om medan vi blev uppdragna igen. Det var väldigt skakigt att åka vidare, och Lars provbromsade många gånger när vi väl kom upp på vägen. Det var skönt att konstatera att bilen var hel, och lätt att göra Julia till viljes när hon bad att få köpa en ljudbok med fem barbiesagor när vi stannade på nästa mack. Sedan lyssnade vi på Barbie hela vägen till Branäs, det kändes som ett litet pris att betala för att vara vid liv. Jag var orolig för varje mötande bil och varje omkörning, och satt på helspänn hela vägen. Det var bara Adam som hade ro att sova i bilen.

Vi kom fram strax innan skiduthyrningen stängde vid sju istället för vid femtiden som vi tänkt, och det var fantastiskt att komma till stugan där Malin och Mattias lagat kvällsmat. Jag tittade på vägen på ett annat sätt nu, kollar om det går att köra av vägen också, inte bara på den. Och vi valde att inte köra väg 51 mellan Örebro och Linköping på hemvägen, det fick bli Motalavägen istället. Hemresan en vecka senare gick utan värre missöden än ett par lösa travhästar på parkeringen i Örebro, men det var ändå tröttande att få höjd puls för varje kurva och möte. Det är skönt att vara hemma igen.

Bilder från olyckan finns här, och här iallafall just nu.

Barnabilder

Trött, nöjd och lite sval efter avslutad skidskola. Blåmärket erövrade hon vid en vurpa i hallen på vägen mellan snörullningen och bastun.

Brottningsmatch med Kangeroosa

Snö, snö, snö

Nu snöar det och blåser så pass att gondolliften är stängd. Det blir lite mindre skidåkning och lite mer stugsittning idag. Det funkar.

Nu är det sådär osynd om oss igen

När alla hjälps åt finns det utrymme för alla att få göra sin egen grej emellanåt. Man kan gå i skidskola, åka toklångt på längden, åka utför fastän man ammar, åka i backarna med eller utan valfritt antal barn, leka, äta vansinnesgod mat eller slockna i soffan med en bäbis. Vi har den allra bästa sortens semester i Branäs, i en danskägd lyxstuga med goda vänner, bastu och braskamin, fler våffeljärn än man strikt sett behöver, samt två väskor med spel. Vi har ungefär en noslängd till liften (tänk er nosen på en medelstor blåval så är vi relativt nära sanningen). Nu ska jag bara lära mig läsa pistkartor så jag kan hitta till de blå backarna istället för att halka ner baklänges i de röda.

Utan lokalsinne försmäktar jag på denna motorväg

Efter snart 18 år i Linköping har jag fortfarande inte pejl på E4-avfarterna, det är ganska patetiskt. Säg efter mig: "Efter Linköping Östra kommer Stockholm. Efter Linköping Västra kommer Mjölby." På väg från bilprovningen tyckte jag att Stockholm lät som ett bra alternativ, men så är det inte alls, det borde jag lärt mig förra gången jag gjorde det tricket även om det är några år sedan. 2 km till Herrbeta kan vara oändligt långt, om man egentligen vill åka åt andra hållet, kan jag meddela. Somliga borde inte få sätta sig i bilen utan GPS, och en sådan har jag faktiskt till mitt förfogande (till skillnad från lokalsinne, då).

Plötslig insikt från en något sliten ammamamma

Påsar under ögonen är ungefär lika användbara som fickor på jeans i storlek 56. Vad ska man ha dem till, egentligen?

Lördagen i bilder

Första lektionen på dansleken. Många små rosa tjejer var det. Nästa gång ska de börja öva på den hemliga dansen till uppvisningen, och då får föräldrarna inte vara med och tjuvkika längre.

På eftermiddagen kallade kusinerna in specialstyrkan, även känd som drottning Törnrosa, för att demolera pepparkakshuset.

Den här lille mannen kan rulla från mage till rygg, med flit. Det är värt att fira!

Tillexempel med en hejdundrande skaldjursfrossa. Kvällens kommentar: "Men jag har bara ätit en hummer!". Ibland är det bara för jobbigt.

Vy från en snöhög

Lilltjejen lekte "eskimå på spaningsuppdrag" och stod minst en halvtimme på snödrivan utanför köksfönstret i eftermiddags, en finfin utkikspunkt för att spana efter pappa som kommer hem från jobbet vilken kvart som helst. Bra början på helgen för faderskapet.

Retroaktivitet

Vi har haft policyn "det som inte går att köra i diskmaskinen får inte bo i vårt kök" i flera år nu, men nu är det dags att omvärdera. Vi hittade nämligen fem handmålade Zebra-koppar i arvegodset efter Lars farmor, och de är för fina för att förstöra med Finish-extra-allt.

Det är märkligt meditativt att handdiska, och plötsligt finns det en orsak att plocka ur diskstället emellanåt. Vi får väl se om det blir en ny vana.

Johan Kling - Människor helt utan betydelse

Redan titeln får mig att rygga - det här är ingen bok som jag skulle ha valt att läsa om det inte varit för bokcirkeln. Om jag får bestämma ska det vara lättsmält och glatt, eller iallafall finnas ett driv hos karaktärerna. Någonstans har jag hört att huvudpersonen inte ens säger ifrån om han får fel mat på McDonalds. Sån vill jag inte vara, så sånt vill jag inte läsa.

Första dagen tar jag mig igenom de tre första kapitlen. En känsla av spleen och hopplöshet drar igenom texten, i ett sommarhett Stockholm strax före millennieskiftet. Huvudpersonen är sådär timid och självutplånande så jag bara vill lägga boken ifrån mig, alternativt lyfta upp honom i öronen och ruska lite självkänsla i honom. "Det behöver inte ha någon betydelse" är ett mantra som går igen, varför känns det som att det kommer att upprepas i resten av boken också?

Andra dagen läser jag några kapitel till, det är välskrivet men jag tycker fortfarande inte om storyn. I alla möten med människor, sådana som händer under dagen och sådana han minns, kommer han till korta och framstår som ännu mer värdelös, både i sina egna och andras ögon.

Tredje kvällen läste jag till slut, det var inte många sidor. Sammantaget är det en välskriven, frustrerande liten bok, och när jag slagit ihop den kände jag ett behov av att se någon i ögonen, en levande människa som har framtidshopp och gnista. Tur för mig att jag har några sådana brevid mig i soffan.

Låt mig citera

- Jag vill aldrig ha en dator på mitt rum!

Hon sa så. Alldeles oprovocerat. Jag lovar! Och som jag kommer att använda det emot henne. Muahaha!

Å andra sidan håller hon på att dränka mig och fåtöljen som jag sitter i i gosedjur, så jag kanske aldrig får chansen. Om det här blir mitt sista blogginlägg någonsin, så vet ni varför.

Min son sugfisken

När jag tröttnat på att mata Adam (efter sisådär fem-och-en-halv timme amning i ett sträck) vänder jag på honom, så han ligger på mage på min arm. Han slentriansnuttar säkert bara, kan man tro, men icke det - han övergår till att försöka suga mjölk ur min arm med full kraft istället. Lite som fiskpedikyr, föreställer jag mig. Blött blir det iallafall.

Om att slippa välja sina konflikter

Hur många lager kläder är lagom att ha på sig inomhus en vanlig vinterdag när det är -5 ute? Två? Tre om man har ett linne närmast kroppen, kanske? Trams. Fem är lagom, hävdade vår unga dam i morse. Lila strumpbyxor och ett orange-röd-gul-blått linne längst in, sen en lila-orange-vit, kortärmad kalasklänning. En vit alldeles för kort klänning (så vi kallar den tunika istället) med rosa-gula-orange-lila blommor ovanpå det, så en grön-vit-randig långärmad tröja, och avsluta det hela med en käckt röd t-shirt med vita prickar på. Voila! Böj dig framåt och ta emot applåderna om du kan! Vi hade inte riktigt samma uppfattning som Den Stoppade Korven i morse, och det var ganska tjurigt i båda ringhörnorna innan hon gick med på att begränsa sig till linnet, den långärmade tröjan och klänningen. Det är ganska tråkigt att bråka innan frukost, men alla var iallafall sams igen innan de åkte till dagis, somliga färggladare än andra.

Lilleman fick stanna hos farmor och farfar medan jag hämtade Julia på eftermiddagen, delvis för att det går magsjuka på förskolan, delvis för att vårdcentralen höll öppet för vaccinering idag. Det är inte jättekul att ta spruta, det tycker inte jag heller, så jag laddade med en tablettask i handväskan och förberedde mig mentalt så gott jag kunde. På dagis målade Julia färdigt den teckning som hon höll på med, en lilahårig Pocahontas i röd klänning, och packade in sig i bilen innan jag berättade att hon skulle få vaccindos nr 2 på vägen hem. Jag trodde nog att hon skulle slänga åtminstone ett litet tantrum, men se det gjorde hon inte alls. Däremot såg hon fram emot att få tablettasken efter sticket och att leka med andra i väntan på sprutan och hänga upp sin teckning i väntrummet/lekrummet. Vi fick vänta i kanske fem minuter innan vi tog Pocahontas med in till sköterskan, och Julia småpratade och signerade teckningen medan jag räckte över pappersarbetet. Julia svarade själv på frågorna om hur det kändes efter förra vaccineringen, trevlig, trygg och alldeles orädd inför sprutan. Hon satt stilla i mitt knä när hon fick sticket och vi konverserade lite om färger under tiden. Sedan tejpade sköterskan och Julia upp Pocahontas på dörren, så att nästa barn skulle kunna titta på den medan de fick sin spruta. Det var klart på ett litet kick, och Julia var lika glad när vi gick som när vi kom.

Om jag får välja tar jag mycket hellre en morgonkonflikt om kläderna än tvingar en skräckslagen unge att ta en spruta. Men det är ju inte alltid man har ett val. Ibland fixar det sig ändå.

Dags att kamma sig

Imorgon blir det vardag igen, så nu är det dags att kamma sig, skrapa bilen, tömma julgranen och återknyta kontakten med dagiskompisarna igen. Vi går ut starkt med att skjutsa prinsessan Belle till 5-årskalas i Ljungsbro.

Borta bra, hemma också bra

Nu är vi hemma igen efter den första utomlänsliga utflykten med Adam. Knappa två timmar i bil åt varje håll och övernattning i Hållsta funkade funkis, han sov hela bilresorna och åt resten av tiden. Han har inte så stora krav än så länge.

Torsdagsmiddag

Med förenade krafter åt vi upp all broccoli.

Generosity - Richard Powers

Jag minns inte riktigt vad jag letade på för ord på Bokus, det kan ha handlat om hjärnan och vetenskap, men jag snubblade iallafall över Richard Powers, en amerikansk romanförfattare, och bland hans titlar fastnade jag för Generosity som kom ut 2009. Den impulsbeställde jag, tillsammans med bokcirkelböckerna för januari och februari. Eftersom den såg så lockande ut, läste jag den allra först.

Det var en spännande historia om skrivande och vetenskap, fast förankrad i nutiden med sociala media, talkshows och bioteknikföretag. Berättartekniken är ovanligt otransparent, emellanåt hoppar författaren in och kommenterar hur han bit för bit lär känna sina huvudpersoner. Jag ska läsa mer av Richard Powers.

Negativa tal gör premiär

Morgonkonversationen från köket mellan dotter och far:
- Vet du vad sex minus fem blir? Noll!
- Nä, sex minus fem blir ett, räkna själv på fingrarna så får du se.
Fingerräkningsverifiering utbryter. Jo, pappan har rätt den här gången.
- Visst blir 100 minus 100 noll?
- Ja, det stämmer.
- Vad blir tio minus 100?
Det blir tyst en stund. Hur ska pappapedagogen fixa det här?
- Först tar du bort tio, och då blir det noll. Sen har du 90 till att ta bort, så det blir minus 90.
- Blir det 90?
- Nej, det blir *minus* 90.
Lång tystnad, sen byter de ämne ute i köket. Hej negativa tal, er kommer vi nog att träffa igen vad det lider.

Okynnesgod kyckling med citrus

En ganska vanlig eftermiddag på jullovet kan man ringa in familjen N, det är alltid bra. Förmiddagens fynd från ÖoB, en burk Breakfast Fruit (a.k.a. apelsin- och grapefruktklyftor i juice) inspirerade till kyckling- och quinoamiddag för de stora med makaroner för de små.

Man tager:
700 g kycklinginnerfilé (tinad)
Över den häller man ett guck bestående av:
1 apelsin (rivet skal + saft)
1 msk soja
2 msk (citron)olivolja
1 tsk rosmarin
0,5 tsk malen ingefära
salt, peppar (eller lite ur den magiska burken Salamoia Bolognese)

Skjuts in i ugnen i 200 grader, 15 minuter. Servera med quinoa, ugnsåkta morotsstavar, broccoli, småtomater och breakfast fruit. Gott, smalt, vackert och framför allt toktrevligt!

Knakelibrak i ryggen

Nu har jag lyft en bäbis, eller möjligen en laptop för mycket utan att säkra knäna. Dags att börja träna ryggen igen. Jag testar att kombinera träningen med vila på den spikmatta som vi fyndade idag. Det börjar lovande, jag skar mig redan på förpackningen.

Vrida, vrida dygnet

Stortjejen har somnat sent den senaste veckan, och det har fördelen att vi får sova länge på mornarna. Igår blev det frukost vid halv elva, så därför är jag ganska nöjd över att hon väckte mig halv nio idag. Ganska. Nå, tidsandan brukar innehålla en hel del självspäkning såhär års, och just varianten vakna-lite-tidigare är lagom för oss.

Den där lille krabaten då, vaknar inte han ohemult tidigt på mornarna? Jo, det gör han säkert, men å andra sidan äter och sover han dygnet runt, så det är bara att stoppa ett bröst i munnen på honom för att själv få vila en bra stund till. Det arrangemanget är alla parter nöjda med.

Året som gick

I januari åkte vi hem-hem för en försenad jul. Vi besökte Junibacken. Träffade vänner från Sydney. Morbror Åke dog.

I februari åkte vi på skidresa till Branäs. Sedan åkte jag hem-hem igen på begravning medan resten av familjen, inklusive månadens inackordering L, gick på Disney on Ice, en upplevelse som präglade Julia resten av året.

I mars var det melodifestivalen och bäbisar som gällde. Vår egen baby Adam annonserade sin ankomst i november och baby Siri kom ut, så nästanstorasyster Charlotte kom från USA-landet för att beskåda mästerverket. Mormor och morfar kom på besök när Lars åkte till Kina.

April bjöd på påskkalas och 4-årsfest. Ville föddes. Vi vuxna åkte på hemlig resa till Nyköping och Oxelösund. Julia träffade sin grannkompis Simona för första gången. Fantastiskt kul att hon fått en kompis som bor så nära och som inte kommer från oss stora, men också början på ett nytt sätt att umgås - det är inte alltid det passar med våra planer när det ringer på dörren.

I maj gifte sig Klaus och Margareta i katolska kyrkan med en fantastisk trespråkig cermoni. Vi hade våra första grillkvällar för säsongen. Lars åkte till Singapore. Ett stenkast från förskolan mördades en 26-årig mamma av en förvirrad kille med kniv. Hem-hemma kastade man sten in genom fönstret hos irakiska flyktingar. Vi gick på SOF. Det är så olika det där.

Lars var ledig åtta veckor under sommaren, jag sex. Det var varmt och vi badade ganska mycket. Jag fick pippi på att vila under träd, vårt eget stora päronträd är favoriten, men det finns vilvärda äppelträd i Hållsta och Vimmerby också. Vårt bruna hus blev rödmålat och fick nytt staket. Vi firade midsommar i Fällfors, utan Åke för första gången. Som vanligt, men ändå inte. Micke och Tina var hemhemma samtidigt som vi, och i augusti åkte vi ner och tittade på deras nya hus i München. Storebror med familj hälsade på. Vi fick ytterligare ett besök från Sydney. Vi gjorde utflykter till Vimmerby, Junibacken, Liseberg och när jag börjat jobba igen åkte Lars och Julia till Kolmården. Farfar fyllde 70.

PeO och Jessica gifte sig i september. Under hösten var jag mest gravid. Jag fick havandeskapsförgiftning den här gången också, och slutade jobba 8 oktober. Sen pendlade jag mellan soffan, MVC och förlossningen för vila och kontroller av blodtryck, protein och diverse blod- och levervärden. Nionde gången jag kom till förlossningen den här graviditeten hade jag verkligen värkar, och Adam föddes två och en halv timme senare, en pigg och frisk liten kille. Ett halvt dygn efter förlossningen fick jag havandeskapskramper, eklampsi. Resten av november var jag väldigt trött, Adam och jag bara åt och sov och återhämtade oss.

I december hade jag återfått mina krafter, men tillbringade det mesta av tiden på samma sätt. Det blev inga avancerade julklappar, men å andra sidan spelade Adam Jesus i Domkyrkans levande julkrubba. December blev trots allt en social månad - vi höll oss i Linköping, men träffade stora delar av släkten, både mormor och morfar och Charlotte kom på besök. Året avslutades med fest i Rappestad där barnen för första gången var lika många som de vuxna (inräknat Viktorias mage, då, även om det barnet kommer ut först 2010).

2009 var ett bra år, allt som allt. Det ska bli spännande att se vad 2010 bär i sin väska.