Adam 27 månader (snart)

"Ett-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åtta", säger han och pekar. Sedan: "one-two-three-four". "Åka titta flygplanen." "Också hänga med." "Åka mamma bil!" "Adam, pappa, mamma, Julia". Det är mycket snack, inte alltid helt lätt att urskilja.

Igår hade vi V med familj på besök, och plötsligt stod två små herrar och kom överens om hur och var de skulle leka. V, som fyller tre i april, skötte det mesta av det tydbara snacket, men de hade inga som helst problem med att förstå varandra. Det är stort!

Adam tar på sig skorna själv, men behöver hjälp med att knäppa jackan. Han är gärna hos farmor och farfar en stund. Han hanterar helst kylskåpet, frysen, CDn och DVDn själv, med varierande framgång. Samtliga skivor lever på lånad tid, och glassen med. När han behöver en stund i lugn och ro för att göra saker på egen tass, vinkar han bestämt och säger "hejdå!" åt den som han tycker ska lämna honom ifred. Det är ett ganska fint sätt att säga "kan själv", tycker jag.

De stora hjältarna de senaste månaderna är Blixten McQueen, Pippi, The Wiggles, Dora och Rorri racerbil. Och Julia, förstås, som han följer som en liten, men irriterande skugga. När orden inte räcker till är det lätt att slå eller kasta saker på syster. Vi jobbar med det. Men oftast är han en nöjd liten kille som delar ut kramar, pussar och nafs i näsan under glädjekvillrande små illtjut.

Dagens insikt - en sak i taget, det blir bäst

I tisdags var knottarna snoriga och hostiga och halvdåligt sovna, och L åkte tidigt-tidigt till Västerås, så det blev till att ringa runt och sjukanmäla dem och sedan kalla in farmor medan jag åkte till kontoret och hämtade min dator. Jag tänkte ringa in till dagens två telefonmöten, och jobba så mycket det gick däremellan, det som jag brukar kalla "att vabba hemifrån". När gjorde jag det senast? Definitivt innan A föddes. Det kan funka med ett litet skruttigt barn som sover mest hela dagen, det funkar jättedåligt med två knottar, varav den ena följer sin syster som en snorig skugga varje vaken sekund, och den andra är alldeles för stor (och inte tillräckligt skruttig) för att sova.

Det gick att följa stora delar av det första mötet på mute, med headset och telefonen i bakfickan. Tur vi kommit överens om att min fina kollega skulle sköta vår rapportering, för det funkade inte att slå på min mikrofon ens när det skulle behövts, för jag hade alldeles för många avgrundsvrål i bakgrunden (ungefär inga avgrundsvrål är lagom många, om ni undrar). Det andra mötet låg när lilleman sov, så det funkade bättre, J spelade Wii i vardagsrummet medan jag pratade en halvtimme i biblioteket, och där kunde jag göra lite efterarbete också, men J var inte särskilt nöjd med att jag var så frånvarande. Idag testade jag en annan modell och vabbade helhjärtat med bönsäcksmys, bokläsning och kortspel fram till lunch, sen gick vi över till farmor och farfar. Det funkade så mycket bättre att göra en sak i taget, både för mig och för barnen. Nästa gång ska jag helt enkelt avboka mina möten när jag ska vara hemma med dem, det är rättvisast mot alla, men mest mot mig.

Saker händer! Hela tiden!

Vardagen är lite som hudceller, småsaker ändrar sig säkert mest hela tiden, men på det stora hela är det samma verksamhet man pysslar runt med, och samma hud som förnyar sig lite gradvis och försiktigt. Utom när man är reptil. Eller byter jobb, börjar skolan eller flyttar eller så, då blir det nya människor, nya platser och nya vanor. Den här veckan har vi ömsat skinn, efterlängtat och ändå oväntat när det väl händer. L fick erbjudande om jobb och började från tisdag till onsdag, vilket medförde att A skalade upp sina förskoledagar från tre till fem i veckan, och J äntligen får vara på fritids med alla sina klasskompisar. "Varje dag!" säger hon, med jubel i rösten. Hejdå anställningsvakuumet och hemmamannen, hej dubbla inkomster och tjänsteresor. Och hämtningspusslet! Nu blir vi sådär som de flesta av våra kompisar med barn, ständigt på språng mellan lämningen, jobbet och hämtningen. Eller inte. Om vi lägger upp det lite strategiskt och drar nytta av att vi har farmor och farfar så nära, kan det nog bli lite andningsutrymme i schemat iallafall, när det väl trillar på plats. Dessutom har vi träffat på våra nya grannar i helgen, stortjejerna (6 och 9) lekte hos oss en stund, och lillkillen är ett halvår yngre än A, kul med fler barn på gatan när de flyttar in på riktigt om några veckor. Nu behåller jag gärna det här skinnet ett tag om det går för sig, tack så mycket!