Mental note to self

57 meter är jättehögt. I allafall inne i franska fyrar med tvåhundrafemtisju miljoner trappsteg och bara ett enda sammanhängande trappräcke. Om man står längst ner och tittar upp, kan man se var trappräcket slutar och i det läget skulle man kunna bestämma sig för att tvååringar gör sig bäst på entréplanet.

Om man istället först klättrar upp och sedan ställer sig och tittar, är det lätt att bli lite vyrslig över avståndet till marken. Då kan sagda tvååring bli något uppstressad och bestämma sig för att pappafamnen inte alls är lika trygg som mammas, trots att den senare befinner sig ovanpå ett par stilfulla men lätt halkiga röda skor.

Utsikten var blåsig och magnifik, sådär som det kan vara när man tittar ut över ett blågrågrönt, vindridet och saltigt hav från alldeles för långt upp. Nedfärden gick sakta med stela ben, och efter ett par avsatser bestämde sig Julia för att pappa var ett bra alternativ trots allt. Ner kom vi, men jag blev så blek att jag inte kunde köpa glass på franska. Tur att vi är fler i familjen.