27 april 2011

Läsglädje

I februari plockade jag upp hela serien om veckoälvorna på bokrean. Julia hade precis börjat läsa kortare bilderböcker på egen tass, och jag köpte dem för att lägga undan dem till födelsedagen. När jag var i slukaråldern skulle jag ha blivit jättejättelycklig för en hel serie i den genren, men jag vet ju egentligen att hon har något år kvar innan hon är där. Oh well. Framåt födelsedagen bestämde jag mig för att en bok var en lagom stor present, och vi började läsa "Moa måndagsälvan" i förrgår, på födelsedagskvällen. Jag läste ett kapitel för henne, och hon undrade om hon fick färglägga illustrationerna. Nej, sa jag, men jag kan kopiera ett av uppslagen, så du får måla på ett löst papper istället. Igår kväll läste vi två kapitel, och sedan sa jag att hon gärna fick fortsätta läsa själv om hon ville. Det gjorde hon tydligen, för när vi började läsa ikväll kände hon igen sig på de första sidorna. När vi läst kapitel tre och fyra ikväll (jag läste det allra mesta), undrade hon om jag kunde läsa mer. "Nej, men du kan fortsätta läsa om du vill", svarade jag. "Okej, ligger du kvar om jag läser för dig?" "Ja, jag ligger här så länge du vill läsa för mig". Hon läste två sidor av nästa kapitel för mig innan hon tröttnade och sa "Vi backar så får du läsa kapitlet för mig från början imorgon". Jajjebass, det köper jag.

Jag är väldigt stolt över Julia, märks det? Men framför allt önskar jag henne att få ha så mycket kul i böckernas värld som jag har och har haft sedan jag var liten. Och jag är så glad att hon får utveckla sitt läsande baserat på sin nyfikenhet. Jag är inte jätteimponerad av handlingen i Moa Måndagsälvan såhär långt, men så länge den lockar min sexåring till läsäventyr är jag mer än nöjd.

2 kommentarer:

Klara sa...

Man SKA vara stolt över sina barn. Annars är det något fel. Vad härligt att se sitt barn resa in i böckernas värld. Jag följer Mayas utveckling med förundran, och hoppar jämfota när hon får ihop orden. Oavsett takten är det fantastiskt.

Sissi sa...

Lasa bocker ar wow! Det raddade absolut min barndom. Hoppas vi ses snart. Kram!