Målsättningar för det nya året

Nej, jag tror inte riktigt på det där med nyårslöften, de brukar kunna vara så hårt spända att de kraschar innan de riktigt lyfter. Men målsättningar, det kan jag tänka mig. Under 2012 tänker jag:

* Försöka prioritera sammanhängande resonemang framför bekräftelseintensiva småsnuttar - blogga lite mer och statusuppdatera lite mindre trots att den direkta gilla-återkopplingen uteblir.
* Tänka på och med mig själv, gärna medan jag rör på mig. Promenader duger fint för att andla en stund.
* Lyssna aktivt på människorna i min omgivning, framförallt på småknottarna.
* Göra bra saker när jag jobbar, och sen inte fundera så mycket mer på det.
* Dricka minst lika mycket kaffe som 2011.

Det borde inte vara omöjligt. Gott nytt 2012, hur som helst.

God Jul

Men är det inte dags att gå snart?

Snart. Vi ska bara ta ett kort först, så ska vi gå och gratta farmor sen. Okej, då.

Och i rabatten blommar prästkragarna. Ingen jul är den andra riktigt lik, när allt kommer omkring.

Rostad brysselkål

Brysselkål är gulligare än gott, funderade jag högt häromdagen i ett annat socialt medium, och bland det med- och mothåll som dök upp, fick jag skissen till ett gott recept. I min tappning blev det såhär:

Rostad brysselkål

1 nät (500 g) färsk, gullig brysselkål
olivolja
lite ringlad honung
en liten skvätt pressad citron
salt och peppar (min gamla trogna Salamoia Bolognese-blandning fick rycka in)

Sätt ugnen på 200-225 grader. Ansa, skölj och kvarta kålen. Lägg den i en ugnssäker form, ringla över olja, honung och citron. Rosta i ugnen i ca 20 minuter.

Gott, gott. Nästa gång ska jag testa med att lägga i lite valnötter också.

"Det är du som vill spela cello, mamma, inte jag"

J har gjort slut med sin cellofröken idag. Hon förklarade själv att hon inte vill spela längre, och när vi gick ifrån hennes individuella lektion i eftermiddags, fick hennes lånecello vara kvar på Kulturskolan.

Det har varit trögt att ta tid att öva, och även om det har gått bra att spela på lektionerna, har hon svårt att sitta stilla och koncentrera sig, och framför allt att ta instruktioner utan att prata så mycket. Sådär som sexåringar kan ha det. På grupplektionen igår förstod hon att terminens avslutningskonsert på måndag krockar med gympaavslutningen, och blev jätteledsen över det. Jag trodde att det skulle vara en enkel prioritering, eftersom hon gått på gympa i fyra terminer medan det var hennes första konsert, och nytt är ju kul. Jag hade fattat rätt, så tillvida att det var lätt för J att bestämma sig, men hon hade en annan åsikt än min. Efter att ha ätit och sovit på saken, stod den fast.

"Det är du som vill spela cello, mamma, inte jag", var hennes huvudargument. Det tog, kan jag säga. Hon är stor nog att bestämma själv, och jag jobbar på att vara vuxen nog att respektera och stötta hennes beslut. Det är lite surt, men det viktigaste är att musik ska vara roligt. Jag hoppas att hon återvänder till Kulturskolan på ett eller annat sätt, och att hon, med tiden, får lite lättare att hålla fötterna på golvet istället för att klättra på instrumenten.