"Det är du som vill spela cello, mamma, inte jag"

J har gjort slut med sin cellofröken idag. Hon förklarade själv att hon inte vill spela längre, och när vi gick ifrån hennes individuella lektion i eftermiddags, fick hennes lånecello vara kvar på Kulturskolan.

Det har varit trögt att ta tid att öva, och även om det har gått bra att spela på lektionerna, har hon svårt att sitta stilla och koncentrera sig, och framför allt att ta instruktioner utan att prata så mycket. Sådär som sexåringar kan ha det. På grupplektionen igår förstod hon att terminens avslutningskonsert på måndag krockar med gympaavslutningen, och blev jätteledsen över det. Jag trodde att det skulle vara en enkel prioritering, eftersom hon gått på gympa i fyra terminer medan det var hennes första konsert, och nytt är ju kul. Jag hade fattat rätt, så tillvida att det var lätt för J att bestämma sig, men hon hade en annan åsikt än min. Efter att ha ätit och sovit på saken, stod den fast.

"Det är du som vill spela cello, mamma, inte jag", var hennes huvudargument. Det tog, kan jag säga. Hon är stor nog att bestämma själv, och jag jobbar på att vara vuxen nog att respektera och stötta hennes beslut. Det är lite surt, men det viktigaste är att musik ska vara roligt. Jag hoppas att hon återvänder till Kulturskolan på ett eller annat sätt, och att hon, med tiden, får lite lättare att hålla fötterna på golvet istället för att klättra på instrumenten.