16 september 2014

Lita inte på det väntade

Idag gick en dyrbar kulturskolekvart till spillo på grund av okritiskt otänkande. Det är obra för alla inblandade. En förlorad kulturskolekvart kan låta som en världslig sak, men det är en halv trombonlektion för två nioåringar, det. Och en egostukning för den som  känner sig rätt analytisk och klok till vardags.
Haverikommissionen beskriver förloppet såhär:
1. Lite för sent ute: 
Vi var fastnade lite otippat i en bilkö på vägen till Kulturskolan,  så jag släppte av J och trombonen för att skynda till lektionen medan jag parkerade bilen.
Efter att ha hittat en plats och löst biljett gick jag in genom rätt dörr  i huset några minuter senare för att kolla att hon hittade till rätt rum.
Med telefonen i handen och middagslogistiken i örat gick jag uppför ungefär lagom många trappor medan jag sa hej till dem som haft lektionen innan och var på väg nedåt.
2. Lite för benägen att följa med strömmen:
Jag fick syn på J, som stod med spelkompis M och tillhörande pappa utanför ett övningsrum i trapphuset, så där stannade jag också, och där stod vi och väntade på läraren. Sju minuter efter utsatt tid hade jag logistikat klart och lagt på. Och vi väntade. Och tittade på julkorten som hängde på dörren, som vi inte lagt märke till förut. Fina julkort. Som vi inte kände igen. Jämförde trombonväskor och väntade lite till.
3. Lite för sen med att identifiera mitt eget ansvar: 
Den tillhörande pappan behövde gå ett ärende under lektionstiden så jag sa "jag stannar med ungarna, gå du". När jag tittade på klockan igen, nu som ensam ansvarstagande vuxen,  insåg jag att det gått en hel kvart av 30-minuterslektionen. Då letade jag reda på lärarens nummer och ringde för att fråga var hon var.

"Var är ni?" frågade hon så fort jag presenterat mig- eftersom hon befann sig i övningsrummet en trappa upp och väntade på sina elever. Sen en kvart tillbaka. Det var ganska lätt att hitta varandra efter det, eftersom hon hörde oss i trapphuset.

Jag önskar att jag kunde skylla på någon annan. Men det var osedvanligt korkat att bara följa med strömmen och förutsätta att de andra gått rätt, och sedan inte fatta att vi stod utanför fel rum, trots att det här var tredje lektionen den här terminen. J hade stannat när hon hittade sin spelkompis som gått fel, och jag stannade när jag hittade J. Nå, ingen skada skedd för trombonisternas del, de fick dra över tio minuter på sin lektion, och vi kommer inte att göra det misstaget igen. Men det är ganska surt för självkänslan att konstatera att jag varit en dålig skeptiker. Det visste jag iofs i teorin, eftersom jag läst "Tänka, snabbt och långsamt", men det blir inte roligare för det. Oh well, bara att ta nya tag. Och tänka själv nästa gång.


Inga kommentarer: