Tänk att få ha ett det i skåpet

Det var inte bättre förr. Iallafall inte Linköpings studentspex. "Härifrån till heligheten" var helt lysande igårkväll, fem duktiga skådisar med en rak historia, skruvade karaktärsdrag och överfantastiskt fin dekor. Precis som det ska vara. Jag skulle vilja ta med hovpoeten hem för att ha i skåpet under diskbänken.

Som gammalt manusvrak kan jag snabbt konstatera att det finns ett begränsat antal karaktärer. Den blivande kung Magnus ärver mycket av Frank Dolittle, uppfinnare anno -97. Love Bååth hette Shakespeare senast jag såg honom, spex-98 om jag minns rätt. Onda biskopar har vi också träffat förr. Mikael som matrona, och andra handlingskraftiga drottningar. Håhåjaja. Men det är ack så roligt att sitta längst fram i publiken och bara titta, ömka, skratta, klappa och lägga spontana stämmor på sångnumren. Titta på de gamlagamla vraken som trillar in på scenen en efter en. Och att sen drälla ner i pausen och dricka lite av all den där punschen som jag har innestående sen jag var aktiv och kramas benknäckarkramar med andra gamlingar. Förena lytta med löje, som det heter. Heja manus.

Det är nog första gången sen 1994 som jag gått på en lördagsföreställning utan att gå på festen efteråt. Oh well. Medan Lars plockade upp Julia i hos barnvakterna, skottade jag och Kristian ihop diverse tapas och gläntade på rödvinet. Det var gott och trevligt det också, och har den fördelen att vi var i säng sådär en halvtimme efter midnatt, istället för att komma hemdrällande framåt fem-sextiden på morgonen. Gammal och klok, jajjebass!