18 oktober 2007

Blodpudding, alltså

Jag har inte ätit blodpudding sedan jag flyttade hemifrån. Det har aldrig varit någon favorit, det var storebror som propsade på att vi skulle äta det varannan lördaglunch under vår uppväxt. När jag fick bestämma blev det uppstekt palt istället. Alltid med smör, krösamoset fick pappa behålla själv.

Kan det vara så att det är 15 års preskriberingstid på maträtter-man-åt-fast-man-inte-tyckte-om-dem-och-avskaffade-så-fort-man-fick-bestämma-menyn-själv? Det var faktiskt jag som nedlade blodpuddingen i charkdisken på Maxi (eller kanske snarare upptog ur charkdisken, om man ska vara petnoga), och alldeles frivilligt stekte den med bacon och päron (förstås) innan den hamnade på tallrikarna tillsammans med mormors lingonsylt. Det var faktiskt ganska gott, det tyckte både jag och resten av familjen. Men å andra sidan hyser jag en stark misstanke om att Julia skulle kunna äta ungefär vad som helst med tillräckliga mänger sylt.

Nu när jag tänker rätt på saken, valde jag faktiskt att kokt torsk med äggsås till lunch härom dagen, trots att det fanns både hamburgare och malda pepparbiffar på menyn. Jag säger bara två ord: neo-präktigt cuisine.

2 kommentarer:

Kristian sa...

Fanns det sånt gott på "fast food"-menyn skulle jag välja det änydej! Ikväll blev det i varje fall sushi. :-)
*kram*

Mialiten sa...

Åååh, sushi! *swoon*