Mellan dagens allhelgonadagssjungningar passade jag på att flanera en stund på kyrkogården utanför kapellet. Hög och klar luft med novembersolsken i, det behövs för att orka sjunga dubbla minnesgudstjänster med katafalken täckt av värmeljus.
Jag knatade runt i finskorna och aktade mig lagom noga för skrapa klackarna på grusgångarna medan jag läste på stenarna. Gottlieb kan man heta. Curry och Gotty vilar i samma grav, tillsammans med sonen Henry. Hjalmar, stod det på en annan sten, det hette min farfar. Julia och Hjalmar, det vore väl en fin kombination? Nå, vi får väl diskutera det i familjeråd om det någon gång skulle bli aktuellt. Där fanns svärdsmän, godsegare och musikfanjunkare. Och gravstenar där namn och födelsedatum huggits in, i väntan på den som ännu lever. Det må vara praktiskt, men så vill jag inte ha det. Mitt namn, ristat i sten, i väntan på bäst-före-datum. Så uppgivet. Det är klart att jag ska dö en dag, men jag vill inte ha en viloplats som väntar på mig. Surprise me!
Teknik Bermain Catur Untuk Pemula
3 månader sedan
Inlägg
3 kommentarer:
Försöker du säga att vi väntar på något gott igen?
Nej, i allafall inte just nu. Risken är att vi får vänta länge länge, mer än 40 veckor i alla fall :-(
Åh vad jag älskar dina funderingar, Mia! Och saknar dom. Men nu har jag dom på Internyet i alla fall. Här är det novemberväder, grått och regnigt och blåsigt. Satte i mig ett glas champagne för att fira Melbourne cup och somnade när jag lade Maya. Din blog blir min andra godnattsaga. *Gäsp* och håll ut, dom flesta barn görs när det är som mörkast... Kram
Skicka en kommentar