Inte så stor skillnad på olika

För fyra och ett halvt år sedan skrev jag såhär om storasyster. Igår storhandlade jag med lillebror, som var på ett strålande humör och glatt mumsade på sin banan medan vi ilade ut och in mellan hyllorna. När han ätit färdigt, lutade han sig ut och slängde skalet alldeles själv i soptunnan som vi passerade. "Du är en stjärna, A", sa jag. Nu var det hans tur att titta på mig med sina stora blå och svara "Nä, jag måne!". Ibland är de rätt lika, mina barn, men inte samtidigt.

Hejdå vagnen

Idag rullade vi trotjänaren Brio Sing nerför gatan för sista gången och lämnade av den vid sitt nya hem ett par kvarter längre bort. För nu är han född, lille Elliebror som är näste plutt att åka babyskydd, liggvagn och sittvagn.

Vi har inget barn som behöver sånt längre. Det är cyklar av olika storlekar som gäller för att ta sig fram med knottarna numera, och apostlahästarna som bara blir större och större. A gick hela vägen fram och tillbaka på sina. J stannade hos vagnens nya familj, och när vi andra kommit tillbaka till vår gata igen, bestämde A sig för att hälsa på farmor och farfar istället för att gå hem.

Så plötsligt var vi bara två vuxna hemma, med telefonjour för att hämta upp barnen när de var färdiglekta. Det var länge sedan vi var hemma båda två utan barn och en plan för vad som ska hinnas med innan de hämtas igen.

Jag har en gnagande känsla av att nästa gång jag tar ett riktmärke kan de mycket väl ha bestämt sig för att flytta hemifrån. Jag bara hoppas att jag lyfter blicken och kollar av kursen några gånger innan dess.

Jag har närt en projektledare vid min barm

Hon började sin lobbykampanj redan i lördags, "jag vill åka till Simhallen!", följde upp den igår med "Kan vi åka till Simhallen imorgon?", och så fort hon slagit upp sina blå (efter att ha preppat familjen med en ordentlig sovmorgon), kom det: "Vilka vill åka till simhallen?". Hon inhämtade lillebrors stöd snabbt, och summerade raskt: "alla barn vill åka, då väntar vi bara på att de vuxna ska bestämma sig". Jag accepterade preliminärt och införde önskemål om ytterligare en aktivitet idag, nämligen att åka till Brunneby för att proviantera "äpplejutt", lillebrors favoritdryck.

Det tog inte många minuter innan projektledningen tagit till sig det nya kravet och återkommit med en grovplanering - "Om vi åker till Brunneby vid tio-elva, så kan vi äta lunch utomhus (vilket betyder en eller annan snabbmatskedja), och åka till Simhallen med Maja sedan".

Det gick fint att kasta om ordningen på aktiviteterna, mycket agilt. När alla var överens om i vilken ordning vi ska göra saker och ting, ringde hon in den femte resursen, som står färdig att komma in i projektet vid tiotiden.

"Fem i halv tio", meddelade projektledaren, med tydlig adress till packningsfasen, innan hon bytte fokus och landade framför Bolibompa. Det är bara att blogga färdigt och preppa badväskan, så fixar vi nästa milstolpe också enligt plan. (Och ja, jag tar hand om projektdokumentationen.)

Chokladmousse

Efterrätt, det är gott det. Chokladmousse, det är både lent och gott. Med romerska bågar kan man inbilla sig att det är apelsiner i också. Bara bra.

200 gram choklad (t.ex. romerska bågar)
3 äggulor
0,5 dl + 2,5 dl vispgrädde


1. Smält chokladen, t.ex. i vattenbad.
2. Blanda den smälta chokladen med äggulor och 0,5 dl grädde. Låt svalna i ca 15 minuter.
3. Vispa grädden lite lagom lösmjukt.
4. Blanda ner chokladsmeten i grädden.
5. Fördela moussen i sex portionsskålar. Låt dem stå kallt medan du ägnar dig åt huvudrätten.

En ytterst personlig pingvin har gått ur tiden

Davy Jones, som sjöng i Monkees på det glada 60-talet är död. "I'm a Beliver" i all ära, men det största han gjorde, om ni frågar mig, är ändå insjungningen av Sarah Boyntons odödliga sång/bok "Your Personal Penguin". Se den fantastiska videon och tänk på någon bra.

Adam 27 månader (snart)

"Ett-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åtta", säger han och pekar. Sedan: "one-two-three-four". "Åka titta flygplanen." "Också hänga med." "Åka mamma bil!" "Adam, pappa, mamma, Julia". Det är mycket snack, inte alltid helt lätt att urskilja.

Igår hade vi V med familj på besök, och plötsligt stod två små herrar och kom överens om hur och var de skulle leka. V, som fyller tre i april, skötte det mesta av det tydbara snacket, men de hade inga som helst problem med att förstå varandra. Det är stort!

Adam tar på sig skorna själv, men behöver hjälp med att knäppa jackan. Han är gärna hos farmor och farfar en stund. Han hanterar helst kylskåpet, frysen, CDn och DVDn själv, med varierande framgång. Samtliga skivor lever på lånad tid, och glassen med. När han behöver en stund i lugn och ro för att göra saker på egen tass, vinkar han bestämt och säger "hejdå!" åt den som han tycker ska lämna honom ifred. Det är ett ganska fint sätt att säga "kan själv", tycker jag.

De stora hjältarna de senaste månaderna är Blixten McQueen, Pippi, The Wiggles, Dora och Rorri racerbil. Och Julia, förstås, som han följer som en liten, men irriterande skugga. När orden inte räcker till är det lätt att slå eller kasta saker på syster. Vi jobbar med det. Men oftast är han en nöjd liten kille som delar ut kramar, pussar och nafs i näsan under glädjekvillrande små illtjut.

Dagens insikt - en sak i taget, det blir bäst

I tisdags var knottarna snoriga och hostiga och halvdåligt sovna, och L åkte tidigt-tidigt till Västerås, så det blev till att ringa runt och sjukanmäla dem och sedan kalla in farmor medan jag åkte till kontoret och hämtade min dator. Jag tänkte ringa in till dagens två telefonmöten, och jobba så mycket det gick däremellan, det som jag brukar kalla "att vabba hemifrån". När gjorde jag det senast? Definitivt innan A föddes. Det kan funka med ett litet skruttigt barn som sover mest hela dagen, det funkar jättedåligt med två knottar, varav den ena följer sin syster som en snorig skugga varje vaken sekund, och den andra är alldeles för stor (och inte tillräckligt skruttig) för att sova.

Det gick att följa stora delar av det första mötet på mute, med headset och telefonen i bakfickan. Tur vi kommit överens om att min fina kollega skulle sköta vår rapportering, för det funkade inte att slå på min mikrofon ens när det skulle behövts, för jag hade alldeles för många avgrundsvrål i bakgrunden (ungefär inga avgrundsvrål är lagom många, om ni undrar). Det andra mötet låg när lilleman sov, så det funkade bättre, J spelade Wii i vardagsrummet medan jag pratade en halvtimme i biblioteket, och där kunde jag göra lite efterarbete också, men J var inte särskilt nöjd med att jag var så frånvarande. Idag testade jag en annan modell och vabbade helhjärtat med bönsäcksmys, bokläsning och kortspel fram till lunch, sen gick vi över till farmor och farfar. Det funkade så mycket bättre att göra en sak i taget, både för mig och för barnen. Nästa gång ska jag helt enkelt avboka mina möten när jag ska vara hemma med dem, det är rättvisast mot alla, men mest mot mig.

Saker händer! Hela tiden!

Vardagen är lite som hudceller, småsaker ändrar sig säkert mest hela tiden, men på det stora hela är det samma verksamhet man pysslar runt med, och samma hud som förnyar sig lite gradvis och försiktigt. Utom när man är reptil. Eller byter jobb, börjar skolan eller flyttar eller så, då blir det nya människor, nya platser och nya vanor. Den här veckan har vi ömsat skinn, efterlängtat och ändå oväntat när det väl händer. L fick erbjudande om jobb och började från tisdag till onsdag, vilket medförde att A skalade upp sina förskoledagar från tre till fem i veckan, och J äntligen får vara på fritids med alla sina klasskompisar. "Varje dag!" säger hon, med jubel i rösten. Hejdå anställningsvakuumet och hemmamannen, hej dubbla inkomster och tjänsteresor. Och hämtningspusslet! Nu blir vi sådär som de flesta av våra kompisar med barn, ständigt på språng mellan lämningen, jobbet och hämtningen. Eller inte. Om vi lägger upp det lite strategiskt och drar nytta av att vi har farmor och farfar så nära, kan det nog bli lite andningsutrymme i schemat iallafall, när det väl trillar på plats. Dessutom har vi träffat på våra nya grannar i helgen, stortjejerna (6 och 9) lekte hos oss en stund, och lillkillen är ett halvår yngre än A, kul med fler barn på gatan när de flyttar in på riktigt om några veckor. Nu behåller jag gärna det här skinnet ett tag om det går för sig, tack så mycket!

Frufridagen

24 januari 1954 firades Frufridagen i programmet Karusellen för första gången, upplyste en kollega mig idag. Det hade jag ingen aning om, och det räknar jag som värdefullt vetande, i så måtto att det ger lite perspektiv på tillvaron.

Såhär 58 år senare firade jag med att lämna kontoret vid halv sex, och komma hem till ett nystädat hus med nygräddade pannkakor som väntade på mig i ugnen medan maken spelade Wii med ätteläggen och två kompisar i lagom mycket frid och ro. Jag var hemma i en dryg timme och läste dinosauriebok för A innan jag drog vidare på bokcirkel. När jag kom hem igen framåt halv nio sov A, medan J var gos- och pratsugen, så vi löste lite Sudoku och pratade strunt en stund. En inte alldeles ovanlig tisdag i mitt liv, med en ansvarsfördelning som var betydligt sällsyntare då än nu. Det har hänt en hel del på frufrihetsfronten sedan 1954.

Tabasco! Och vitlök! Och jordnötssmör!

Det här måste vara världens godaste jordnötssås, det är inte mer än rättvist att jag delar med mig av receptet:

1 finhackad klyfta vitlök
olivolja att fräsa vitlöken i
en halv burk slätt jordnötssmör (eller fyra-fem rejält tilltagna matskedar)
två deciliter kokande vatten
1 tsk sesamolja
1 msk soja
sådär en tesked ringlande honung
8-10 droppar tabasco

Det är mycket tabasco i såsen, men det märks inte alls, såsen blir inte stark utan bara god. J blir mycket upprörd om jag serverar kyckling och ris utan den, och det är faktiskt alldeles onödigt att göra så. Mango är gott till, vi brukar äta ICAs frystärnade variant.

Rör inte mitt sopkärl!

Ikväll morrar jag över Tekniska Verken och skickar ett argt brev. Arbetsmiljöverket har synpunkter på sopåkarnas arbetsmiljö efter en inspektion i vårt område, och menar att man inte ska backa sopbilar in på våra gator, som är för trånga för att de nuvarande fordonen ska kunna använda vändplatserna som finns. Tekniska Verken meddelar att den enda möjliga lösningen är att ersätta husens sopkärl med en containerplats 150 meter bort. Det tycker inte jag. Jag har ingen lust att klä på A för att ta en treminuterspromenad varje gång vi behöver slänga en bajsblöja eller en soppåse. Och att lämna en tvååring ensam i tre minuter för att slänga soporna? Nej, jag tror inte att det är en bra idé. Jag tycker inte heller att mina svärföräldrar som båda är över 70 ska behöva riskera liv, lem och lårbenshalsar för att slänga sina sopor i snöglopp och ishalka. Nä, det borde gå att lösa med att dra soptunnorna till anvisad plats varannan vecka, köra med mindre fordon eller bredda vändplatserna. Men ta inte min soptunna, era nötter! Tekniska verkens pressmeddelande

Målsättningar för det nya året

Nej, jag tror inte riktigt på det där med nyårslöften, de brukar kunna vara så hårt spända att de kraschar innan de riktigt lyfter. Men målsättningar, det kan jag tänka mig. Under 2012 tänker jag:

* Försöka prioritera sammanhängande resonemang framför bekräftelseintensiva småsnuttar - blogga lite mer och statusuppdatera lite mindre trots att den direkta gilla-återkopplingen uteblir.
* Tänka på och med mig själv, gärna medan jag rör på mig. Promenader duger fint för att andla en stund.
* Lyssna aktivt på människorna i min omgivning, framförallt på småknottarna.
* Göra bra saker när jag jobbar, och sen inte fundera så mycket mer på det.
* Dricka minst lika mycket kaffe som 2011.

Det borde inte vara omöjligt. Gott nytt 2012, hur som helst.

God Jul

Men är det inte dags att gå snart?

Snart. Vi ska bara ta ett kort först, så ska vi gå och gratta farmor sen. Okej, då.

Och i rabatten blommar prästkragarna. Ingen jul är den andra riktigt lik, när allt kommer omkring.

Rostad brysselkål

Brysselkål är gulligare än gott, funderade jag högt häromdagen i ett annat socialt medium, och bland det med- och mothåll som dök upp, fick jag skissen till ett gott recept. I min tappning blev det såhär:

Rostad brysselkål

1 nät (500 g) färsk, gullig brysselkål
olivolja
lite ringlad honung
en liten skvätt pressad citron
salt och peppar (min gamla trogna Salamoia Bolognese-blandning fick rycka in)

Sätt ugnen på 200-225 grader. Ansa, skölj och kvarta kålen. Lägg den i en ugnssäker form, ringla över olja, honung och citron. Rosta i ugnen i ca 20 minuter.

Gott, gott. Nästa gång ska jag testa med att lägga i lite valnötter också.

"Det är du som vill spela cello, mamma, inte jag"

J har gjort slut med sin cellofröken idag. Hon förklarade själv att hon inte vill spela längre, och när vi gick ifrån hennes individuella lektion i eftermiddags, fick hennes lånecello vara kvar på Kulturskolan.

Det har varit trögt att ta tid att öva, och även om det har gått bra att spela på lektionerna, har hon svårt att sitta stilla och koncentrera sig, och framför allt att ta instruktioner utan att prata så mycket. Sådär som sexåringar kan ha det. På grupplektionen igår förstod hon att terminens avslutningskonsert på måndag krockar med gympaavslutningen, och blev jätteledsen över det. Jag trodde att det skulle vara en enkel prioritering, eftersom hon gått på gympa i fyra terminer medan det var hennes första konsert, och nytt är ju kul. Jag hade fattat rätt, så tillvida att det var lätt för J att bestämma sig, men hon hade en annan åsikt än min. Efter att ha ätit och sovit på saken, stod den fast.

"Det är du som vill spela cello, mamma, inte jag", var hennes huvudargument. Det tog, kan jag säga. Hon är stor nog att bestämma själv, och jag jobbar på att vara vuxen nog att respektera och stötta hennes beslut. Det är lite surt, men det viktigaste är att musik ska vara roligt. Jag hoppas att hon återvänder till Kulturskolan på ett eller annat sätt, och att hon, med tiden, får lite lättare att hålla fötterna på golvet istället för att klättra på instrumenten.

Snabba äppelpajen

En bra god äppelpaj som smakar lite kolaaktigt:

*Sätt ugnen på 175 grader.
*Skölj och tärna 2-4 äpplen, utan att skala dem.
*Smält 125 gram smör.
*Blanda 1 dl socker, 1 krm salt, 1/2 tsk bakpulver samt 3 dl mjöl i kastrullen med det smälta smöret, och rör ihop till en deg.
*Tumma ut degen i en pajform.
*Fyll pajen med äppeltärningarna, och pudra över lite kanel.
*Grädda i 25 minuter eller till kanterna fått färg.

Servera med vaniljsås, glass, grädde eller creme fraiche.

Att gå igenom låsta dörrar

Det senaste halvåret eller så har vi tränat sexåringen på att låsa och låsa upp dörrarna på toaletter när vi varit ute och drällt. Det är ju en typiskt bra sak att kunna, att enkelt kunna ta sig ut efter en kisserisession när hon inte har oss med sig. Vi hade inte riktigt räknat med att det skulle vara lillkillen som låste in sig ensam på toaletten först, men så blev det. Nu har vi plockat fram stora skruvmejseln, och även jag har fått träna på att öppna låsta toadörrar, men utifrån den här gången. En typiskt bra kunskap att ha.

Nu med skolbarn

Jag följde J till skolan för första gången i morse. Från och med idag hänger hon med Elias, Markus, Walter, Ellie, Emilia, Hampus, Algot, Lukas, Moa och sexton barn till, istället för med den lilla femårsgruppen på förskolan. Innan de gick in i klassrummet hann hon leka kull, hoppa hage och skojknuffas på kompisarna framför i ledet. Fröken P sa "Idag är det nog lite pirrigt i magen på er. Det ska vara så. Det är spännande för oss vuxna också.". Sant, så sant. Vi föräldrar fick följa med in i kapprummet, men inte in i klassrummet, och det behövdes en stund kall- och varmprat på skolgården efteråt innan jag kände mig redo att gå därifrån. Det är jättekonstigt att vara hemma med lillkillen utan storasyster, men ändå alldeles rätt. Det är dags att börja skolan nu.

Påfyllning i ordförrådet

Det där med ord och språk, det är så spännande. J har koll på sin beskärda del och lite till för sin ålder, ganska ofta glömmer jag att hon trots allt har sina luckor.

Såhär i skördartider samlar hon på sig nya ord, känner och smakar på dem, och när hon fått känsla för valörerna, lagrar hon undan dem i ordförrådet. Det händer att orden skvalpar runt innan hon får fason på dem, "vada" tillexempel, det har vi pratat om i flera omgångar under sommaren. Igår medan vi kvällsbadade och nattade oss kom det upp några nya bubblare:
*undvika
*jäsa
*midja
Det ska bli spännande att se om de landat. Annars itererar hon dem tills de sitter, den lilla orddefinitrisen. Jag undrar vilka ord som kommer upp nästa gång.

Körsbärspaj för små surputtar

Körsbärsträdet i hörnet av trädgården bär bär. Sura bär. Såhär års är de mogna, mörkröda och mättade med saft. Det gick liksom inte att låta dem hänga där och dingla, jag bara måste plocka ner ett kilo, och när jag plockat och kärnat ur var jag så illa tvungen att göra paj på dem också. Efter att ha surfat runt lite efter receptet på den optimala pajen för toksura körsbär, tillämpade jag lite kreativitet istället och uppfann en kombination av "allt-som-är-gott-kompott" och en klassisk, snabbsmält fruktpajdeg. Enjoy!

Sätt ugnen på 175 grader

Körsbärskompott:
500 gram urkärnade, toksura körsbär
1 dl strösocker
1 msk vaniljsocker
1 tsk kanel
Kokas i 5-10 minuter. Tillsätt sedan valfri redning, t.ex. 2 msk potatismjöl, och låt blandningen stelna till kompottliknande konsistens.

Pajdeg:
150 g smör
1 dl socker
1 krm salt
1/2 tsk bakpulver
3 dl vetemjöl

Smält smöret.
Blanda ner alla de torra ingredienserna i kastrullen och rör ihop hela härligheten till en deg.
Tumma ut degen i en pajform.
Fördela kompotten ovanpå pajdegen.
Grädda pajen i ca 25 minuter, eller tills kanterna tar färg.

Låt kallna något, och ät upp med lättvispad grädde.