Nationalyra

Heja Sverige! Efter moget övervägande har min kära mamma kommit fram till att det är just så man bör hälsa sina medmänniskor på nationaldagen. Och på det svarar man lämpligen "Hurra!" tycker jag. Eller, i högtidligare sammanhang, rentutav "Hurra, hurra, hurra, hurra!". Det kan kännas väl storståtligt för en onsdag, men om man skålar i flaggpunsch samtidigt, så ska ni se att det faller sig ganska naturligt ändå.

Igår firade vi nationaldagsafton i Brokind enligt en gammal och kär tradition. Vi var väl ungefär lika många den här gången som senast det begav sig för vår del, men den här gången var fem av tretton festdeltagare under tre år, riktigt den fördelningen hade vi inte sist. Vi åt lite spridd förrätt, gravlaxmackor och karamelliserad brie med valnötter, grävde grävmaskin, grillade, bakade kaka och försökte söva barn med varierande framgång. Till huvudrätten, vid niotiden-tiotiden eller så, var småkillarna däckade, medan småtjejerna fortfarande höll ut. Vi inledningsskålade till svamppaj och grillad fläskfilé med mumsiga grönsaker utan både Mållgan och hans fästmö, men så småningom var faktiskt alla vuxna samlade runt bordet. Utom Mållgan då, men han är på Island, så han är ursäktad. Efterrätten var en bombastiskt söt och god kladdkaka på vit choklad, serverad med fruktsallad. Gottigt!