Tiomånaderskontroll

Såhär tre veckor in i sin tionde månad är Adam 73 cm lång och väger 8980 gram. Det är 400 mer än för en månad sedan. Doktorn, som var en rask man som inte presenterade sig men talade utmärkt svenska, tyckte att Adam var stor och fin och väldigt rörlig. Jag kan bara hålla med.

Äpplen utan paj

Bitar av äpple i en ugnsform. Kanel, ljust muscovadosocker och lite flytande smör ringlat ovanpå. 225 grader i 25 minuter. Jag säger bara det. Ja, och kanske lite vaniljvisp. Ganska mycket, vid närmare eftertanke.

Här läser vi frukost och äter tidningen

Äppelskörd på valdagen

Årets skörd från det tidiga trädet. Jag trodde att jag visste vilken sort det var, men hej vad fel man kan ha. Några bra förslag? Tyvärr är de allra flesta äpplena angripna, men man får ta det onda med det goda.



Småskrottarna jämför äpplen och päron.



Adam är iallafall säker på att han valt rätt.

Ingen kommer här fram!

Före:


Efter:


Och ja, jag stängde grinden så fort jag fotat klart.

Medelsvenssons mammas överdådskladdkakor

Receptböcker kan krypa sin väg, men internätet består, så jag säkerhetskopierar receptet till Medelsvenssons mammas överdådsportionskladdkakor här innan jag dräller bort nästa bok. Kakorna heter förstås något helt annat i Birgittas tappning, men det behöver vi inte låtsas om. Gott blir det iallafall, i synnerhet om man serverar dem frysta. I rumstempererat skick kan kolafyllningen bli inte bara överdådig, utan rentav övermäktig och det vore ju onödigt.

Vispa ihop:
2 ägg
3 dl socker

Smält:
75 gram smör

Blanda i en annan skål:
1,5 dl vetemjöl
1,5 tsk vaniljsocker
2-3 msk kakao (Tre! Allt annat är bara ängsligt. Tre stora! Choklad är bra.)
1 krm salt (Glöm inte det. Salt är alltid bra i kladdkakor.)

Rör ihop äggblandningen, smöret och mjölblandningen till en smet. Fyll ca 20 formar till hälften med smeten (jag använde miljöonda aluminiumformar, för jag vill minnas att det var så jag åt dem en gång i tiden, men jag ska testa om det funkar med dubbla tokekologiska bullformar av energisly eller motsvarande nästa gång). Grädda i 175 grader i cirka 15 minuter.

Under tiden kan man roa sig med att göra gräddchokladkolagucket:
100 gram smält smör
4 msk socker
2 tsk mjöl (tsk står det här, ser jag. Jag hade bestämt msk när jag bakade, det tjocknade snabbt men blev gott det med)
2-3 tsk kakao (Tre! Tre stora! Eller en matsked, det blir bra. Rågad!)
Koka en minut och tillsätt sedan
2 dl vispgrädde
Rör och stå kvar på plattan, låt koka upp och rör tills det tjocknar.

Häll rikligt med guck på varje kaka. Kyl kakorna först och stoppa dem sedan i frysen.

Adam tio månader

* Är världens gladaste kille.
* Är för rörlig och för snabb för sitt eget bästa.
* Klätttrar lite för bra.
* Har åkt ambulans.
* Tål narkos.
* Är inte vanvårdad.
* Har två tänder.
* Kan mata sig själv med små pluttiga saker som makaroner och ärtor. Och alldeles säkert indianpärlor, magneter och legobitar också. Go figure.
* Kan gå ett helt varv runt soffbordet, så länge han har händerna på det.
* Blir rädd när han tappar balansen.
* Vet precis var fjärrkontrollerna ligger.
* Kan krypa på alla fyra, men föredrar oftast att hasa på mage.
* Älskar knappar som lyser blått.
* Åker ofta en morgontur på storasysters mage innan det är dags att kliva upp på morgonen. Det är busmysigt, tycker alla inblandade.

Goda skäl att fira

Idag blev det måndagmiddag på lokal, Julia fick pannkakor, Adam medhavd gröt och vi stora njöt av tapas på just precis restaurang Tapas. Vi har många skäl att fira.

*I onsdags hade vi treårig bröllopsdag. Det blev tyvärr inte riktigt av att fira den, eftersom Adam vid femtiden lyckades ta sig upp i trappan mot övervåningen, bara för att trilla igenom en trappstegsöppning och falla ner i källaren, ca 2,5 meter. Lars var på jobbet, jag var inne i ett annat rum.

*Adam är helt återställd efter fallet. Han skrek direkt när han landat, och försökte ställa sig upp på alla fyra inom några minuter. Ambulansen kom tokfort, och vi var inne på akuten inom tio minuter. Jag fick frågan om jag ville att han skulle röntgas direkt eller observeras först, och jag valde att ta bilderna. Förhoppningsvis ska han inte röntgas många fler gånger i sitt lilla liv, tänkte jag.

*Socialen tänker inte omhänderta våra barn. Förmodligen låg inte Adam helt stilla i CTn, trots att han fått lugnande medel och sov när bilderna togs. Bilderna visade nämligen fläckar på hjärnan som radiologerna inte kunde förklara. Kanske rörelseartefakter, kanske gamla skador. I det läget är sjukvården skyldiga att koppla in socialen för att utreda barnet, så vi har fått visa upp oss och vårt hem för ett par socialsekreterare. På sjukhuset fortsatte vi med ögonbottenundersökning, skelettröntgen av armar och ben samt undersökning med magnetresonanskamera. Adam befanns såsmåningom varken skakad eller bruten, och uppvisade inga äldre skador på hjärnan. Det måste ha varit artefakter i datortomografbilderna, således. Eftersom Julia kommit in till sjukhuset efter att ha slagit i huvudet i april, gjorde de en utredning på henne också, och det verkar som att vi får behålla henne med.

* Alla är hemma. Efter två dygn var vi färdigbehandlade och utredda, och fick äntligen komma hem igen.

*Trappan är barnsäkrad. Vi ägnade största delen av helgen åt att skaffa grindar och montera dem. Dessutom har vi spikat upp ett plastskydd för det understa trappsteget, under själva grinden. Men jag blir väldigt nervös när han närmar sig trappan.

Så där är vi nu, med många goda skäl att fira. Och en hög nya upplevelser att bearbeta.

Matematik i snitt

Jag surfar kakrecept igen, det är en av de saker som jag gör allra bäst (näst efter att baka, då). Den här gången blir det Kolasnittar, men receptet gör mig något förbryllad. Blanda smör och socker, check. Stoppa i vaniljsocker och sirap, jag är med så långt. Mjöl och bakpulver kan jag blanda utan bekymmer, men sen blir det knas med instruktionen. Sug på den här: "Ta upp degen på mjölat bakbord och dela den i fyra lika stora bitar (till ca 45 kakor).". Hur delbart är 45 med fyra i er värld? Elva och en kvarts kaka per längd, kan det vara något? Eller ska jag skära upp 48 kakor och äta upp tre när innan jag börjar räkna? Nä, jag får nog helt enkelt äta upp en fjärdedel av degen och baka ut resten av bitarna till femton kakor var. Det låter godast.

Åtta gula hökar

Jag har drällt bort min första skrivkokbok, den där som jag började skriva i runt 1989, med omsorgsfullt präntade sångtexter i ena halvan och recept i den andra. Farväl "Mors citron- och senapsgryta", "Bärkaka från Café Solsting" och "Vanligt, jävla bonnabröd". Jag är ganska säker på att det lilla skrivhäftet ligger i en hög någonstans och kommer att krypa fram igen om ett halvår eller så, men just nu är det borta.

Idag var det köttgrytan jag hade tänkt mig, och det enda jag var riktigt säker på är att det inte står "skiva åtta gula hökar" i receptet. Det är nog närmare 20 år sedan vi etablerade att det i själva verket skulle vara gula *lökar*. Högrev, creme fraiche, citron och dijonsenap iallafall, det är i den häraden vi rör oss. I brist på originalreceptet gjorde jag såhär:

1 kg högrev, tärnad i grytbitar, brynt
4 gula lökar, skivade
2 vitlöksklyftor, skivade
5 dl vatten
1 oxbuljongtärning
2 msk soja
2 msk tomatpure
1 dl rödvin

Grytan fick puttra på spisen medan vi gick på kalas. Sådär en tre-fyra timmar senare gjorde jag grytan färdig att serveras med ris, sallad, bröd och haricot verts genom att tratta i följande:

4 dl creme fraiche (det hade nog räckt med två, egentligen)
rivet skal av en tvättad citron
en rejäl matsked dijonsenap
ett par matskedar persilja

Vi var fem stora som avnjöt lunchen ute i augustisolen, den hade räckt till några till. Det känns rätt bra att grytsäsongen närmar sig.

Liten lokal november

Julias första förskoledag efter ett långt sommaruppehåll. Hon bubblade iväg full av kompislängtan. Husets andra vuxna på jobbet. Efter två minuter av tystnad kryper Adam ut i hallen och reser sig mot ytterdörren. Ropar efter syster. Vart gick du? Varför fick jag inte följa med?

Vi tar en promenad med vagnen. Ryd är tomt. Och grått. Var är alla de där studenterna som ska leva om? Hämtar paket på spelerian. Går hemåt igen. Adam sitter tyst i sin gubbkeps och tänker. Vill inte titta på mig, bara tänka. På ingenting, ser det ut som. Jag lyfter upp honom i famnen och vi tittar på ett löv. Känner på det. Han smakar lite. Vaknar till lite. Tillbaka i vagnen blir han så arg att han somnar. Bättre arg än apatisk, tänker jag. Väl hemma pratar jag med mamma och pappa medan jag bakar en kaka med massor av smör och socker. Det blir bättre då.

Tomat- och basilika (fast mest ost)paj

En ganska ruccolapajnära skapelse, men inte riktigt. Fördelen med den här varianten är att man inte behöver ge sig ut och jaga ner dagsfärsk ruccolasallad till den, bara det finns smör, vispgrädde, god ost och ägg hemma så är Bob din farbror. Samt några väl valda stapelvaror i skafferi och frys, förstås.

Pajdeg:
150 gram smör
3 dl vetemjöl
en nypa salt
2 msk iskallt vatten

Skär ihop pajdegen raskt och låt den vila ca en timme i kylskåp för att sedan kavlas ut och stoppas i en pajform i 24-centimetersklassen. Alternativt, om du är lite halvlat eller har bråttom, smält smöret istället, rör i salt och vetemjöl, skippa vattnet och vilan, gå direkt på ugnen. Förgrädda pajskalet i 10-15 minuter, 200 grader.

Fyllning:
2 stora ägg
2-3 dl vispgrädde
2-3 dl riven god ost (t.ex. grevé)
en liten burk strimlade soltorkade tomater
2-3 hackade vitlöksklyftor
0,5 dl fryst, hackad basilika
salt
peppar

Rör ihop fyllningen och häll den i det förgräddade pajskalet. Stoppa in i ugnen i ytterligare 25 minuter.

Pajen ätes med fördel tillsammans med goda vänner. Det smakar bättre så. Jag serverade den tillsammans med bland annat en högt älskad lammsadel som jag dessvärre glömde i ugnen tills termometern stod på 83 grader, men det blev bra ändå. Det berodde nog på sällskapet, både på och kring bordet.

Nä, nästa gång blir det flyg

Jag hade precis kommit till ro i sovkupén med mina barn efter avgången för tåg 91 från Vännäs, torsdag 5 augusti. Jag hade bäddat ut sängkläderna och makat in bäbisen så långt in mot väggen det gick på nedersta bädden, och femåringen hade äntligen somnat i mellansängen när tåget bromsade in och ryggstödet som förvandlar nedersta britsen till en säng föll ner med en duns. Över min niomånaders son. Som tur var låg han tillräckligt långt in för att hamna innanför metallkonstruktionen istället för att få den i huvudet, men trots allt har jag betalt min biljett för sovkomfort, inte livsfara. Jag sköt upp ryggstödet igen, konstaterade att det inte gick att spärra i uppfällt läge, utan kunde falla ner igen vid nästa inbromsning.

Så jag tryckte på knappen för att tillkalla tågpersonalen. Och väntade. När jag tyckte att jag väntat länge tittade jag på klockan. Så väntade jag igen, och tjugo minuter senare förlorade jag tålamodet och tryckte på knappen så att den tändes ytterligare en gång. Nu kom konduktören inom ett par minuter. Han sa “tyvärr har vi inga andra kupeer lediga”, kollade ryggstödets spärr och hämtade några handdukar som han pallade upp ryggstödet hjälpligt med. “Det är inte helt hundra, men det ska hålla i normalfallet”, sa han.

Normalfallet är inte bra nog för att skydda skallen hos en niomånaders bäbis, så jag tillbringade natten liggande på högkant, med min son i famnen. Det blev inte så mycket sov för min del i den sovkupén. Jag hoppas att spärren till ryggstödet kan lagas, så ingen annan behöver få samma upplevelse som jag hade.

SJ har för närvarande en handläggningstid på 7-10 veckor på grund av den stränga vintern(!), så vi får väl se när jag får svar. Jag föredrar att flyga så länge, det känns vilsammare.

En vanlig sommardag i en parallell verklighet

En vanlig dag i en parallell verklighet skulle jag kunna ha stoppa färska hallon i frkostyoghurten, spelat spel med Julia och sedan ätit sommarlunch hos mamma och pappa medan Adam petade i sig 30 makaroner och några mikroskopiska bitar kassler. Jag skulle kunna ha lånat bilen, eller rent av haft en egen, och tagit mig till Tomtebo äventyrslekpark för att leka med en handfull av världens mysigaste gamla fikakompisar och alla deras barn. Kanske skulle jag ha hittat till Kärleksviken. Kanske skulle jag ha haft andra minnen av Nydalasjön än gymnasiets friluftsdagar. Kanske skulle vi ha träffats några gånger per år istället för var tionde. Vem vet.

En vanlig sommardag i en parallell verklighet skulle jag kunna äta grillat på storebrors altan, spela brädspel med de stora medan de små badar i samma badkar. Lämna den lilla stora tjejen att sova över hos kusinerna och ratta hem den lille killen de knappa tre milen västerut. Titta på den slösaktigt vackra kvällshimlen från toppen av Brattbybacken innan älvarna möts. Jag har tur som fått göra ett inhopp i just den här parallella verkligheten för en dag.

Fisk-Glass: 0-1

Först nobbar jag killen från Fiskbilen med hänvisning till att jag har fullt i frysen. Och bara timmarna senare cyklar jag ikapp glassditon och återvänder hem med cykelkorgen full av glass. Inkonsekvens, ditt namn är gottegris.

Adam nio månader

* Är ofantligt nyfiken.
* Kan resa sig på alla fyra men föredrar fjärilsgolvsim framför att krypa.
* Tar sig framåt läskigt snabbt.
* Ler stort och glatt åt alla nya hoppgungor (a.k.a. människor) som han träffar. Världens bästa hoppgunga heter pappa.
* Ställer sig upp själv om han får ett par händer eller en stol att stödja sig på.
* Sitter ganska stadigt själv. En stund.
* Har fått sin första tand.
* Får inte sova i liggvagnen längre, eftersom han kan resa sig ungefär när som helst.
* Kan klättra själv upp för altantrappan. Det är inte bara bra, i synnerhet inte när han tar en paus näst längst upp för att resa sig upp och vinka till bäbisen som speglar sig i dörrglaset.
* Gillar inte babymat med undantag för fruktpureer och gröt. Däremot är det gott med potatis mosad i farmors sås.

Crème brûlée

Gott ska det vara! Det här är en av mina favoritefterrätter, men den kräver en dags framförhållning och en gnutta sunt revirtänk.

Till 4-6 portioner (förbered en portion till samtliga sittande, även dibarn):
3 dl vispgrädde
1 dl mjölk
1 dl socker
1 vaniljstång
4 äggulor
Till ytan:
1-2 msk strösocker

* Sätt ugnen på 150 grader.
* Halvera vaniljstången och låt den koka upp i en kastrull tillsammans med grädde, mjölk och socker.
* Ta kastrullen från värmen och fiska upp vaniljstången.
* Skrapa ner vaniljfröna i gräddblandningen och kasta den urskrapade vaniljstången.
* Vispa upp äggulorna.
* Häll gräddblandningen över äggulorna under kraftig vispning.
* Fördela smeten i 4-6 ugnssäkra portionsformar.
* Grädda i vattenbad i nedre delen av ugnen i 50-60 minuter. Smeten ska knappt ha stelnat när det är dags att ta ut den.
* Kyl formarna över natten.
Vid servering:
* Servera onödigt god huvudrätt och se till att alla blir ordentligt mätta, men spara lite plats i din egen efterrättsmage.
* Strö socker över ytan på varje form
* Karamellisera sockret, antingen i grillhet ugn (1-2 minuter) eller med eldkastare tills ytan blivit brun och knäckig.
* Servera t.ex. med bär eller något annat gott som barnen i sällskapet hellre äter. På så vis kan du snika åt dig deras portion också.

Öva gärna på att morra protektionistiskt åt andra vuxna som vill dela på bytet. Eller håll eldkastaren inom räckhåll.

Ready, set, go

Han är så gott som prickfri nu, lilleman, och en farligt snabb fjärilsgolvsimmare. Även över trösklarna.

En känsla av överhängande katastrof

I den soliga kvällen, när jag sitter med en wii-kontroll i händerna, slår det mig plötsligt. Jag hade en femgramsbit av Valrhona Guanaja i handen nyss, innan jag sprang upp och tröstade lillebror, och innan jag blev shanghajad till motspelare i Dora Snöprinsessan. Var är chokladen nu? I bakfickan? I framfickan? I soffan? Åt jag upp den med omslag och allt medan jag tog trappan med två steg i taget? När vi spelat färdigt banan, hittade jag chokladen under boken som jag tydligen också bar omkring på. Pust.

Ibland har man badtur

Som när man får erbjudande om att haka på två kompisfamiljer som ska ut och bada. Vi blev fyra vuxna på sex barn, så jag kunde bada lite med Julia medan Adam var kvar på stranden, fast han inte sov särskilt lång stund. Parkeringen var knappt halvfull när vi kom (och gravt överfull när vi åkte), och inga galna möten fick jag på småvägarna.