Du sa inget om Christer Björkman

Det gick busbra att resa med nästan-treåring över Atlanten. Faktiskt lättare än att flyga långt med bäbis, ety den unga damen både kan sysselsätta sig och gå själv till gaten, åtminstone bitvis. Nu fuskade vi iofs och hade med oss strollern i handbagaget, vilket var väldigt bra när vi landade klockan åtta på kvällen, då Julia borde vara ungefär sex timmar in i sin nattsömn. Hon sov mycket riktigt djupt vid landningen, så det var skönt att kunna välta ner henne i vagnen i väntan på bagage och hyrbil. Resrutten Linköping-Amsterdam-JFK får väl godkänt, även om fyra timmar på Schiphol är i längsta laget. Nå, vi hann köpa en bok, jaga en radiostyrd bil, titta på gadgets och parfym, elektronik och Van Gogh, springa gaten runt fjorton varv med en liten indisk kille och vila en stund innan boarding sen, så det funkade. Det är betydligt enklare för oss att flyga klockan 12 från Linköping än klockan 10 från Arlanda, även om det blir ohyggligt sent på natten i kroppen innan vi kommer fram.

Det där med karta och sånt hade vi glatt rationaliserat bort, så vi åkte på Lars magkänsla från JFK till Milford, och sen blev vi telefonguidade sista biten fram, strax innan midnatt, av självaste värdinnan - som sedan åkte till flygplatsen för vidare transport till mässa i sin namnestad i North Carolina tidigt, tidigt i morse. Vi har lite prat att ta igen när hon kommer hem igen senare i veckan. Jag och Julia var uppe och åt frukost med henne strax före sex, men sen somnade jag om. Och drömde mer än lite osammanhängande. Visste ni att Charlotte tillexempel har Christer Björkman, schlagergurun, inneboende? Men han hette Martin och ägnade sig åt att skriva copytext inför Schlager-EM. Samt en kille som heter Putte och en tjej som jag aldrig såg, hon lät mest. Det var ett helsike att komma åt badrummet, men det var nog mest en bekväm konstruktion för att slippa vakna ur min post-frukostslummer i soffan. Lite fånigt att somna om i soffan, när Charlotte har ställt sängar i alla rum och köpt mjölk och donat inför vår ankomst, men på det sättet kunde jag iaf låtsas att jag höll den lekande Julian sällskap. Hjälpligt. Tillslut, framåt niotiden i morse, hintade Lars om att han fixat kaffe, så då vaknade jag och fick högst ouppdiktade chokladkakeflingor med mjölk till min kaffekopp. Vi är i USA. De äter sånt här.

Dokumentationsbuggen(TM) är rättad

Idag har jag för första gången verkligen träffat den arketypiska dokumentationsbuggen i verkliga livet, nämligen den med beskrivningen "det saknas ett mellanslag i manualen". Den fanns på riktigt! Det är en mytomspunnen bugg, men nu har jag mött den, livs levande, rapporterad, prioriterad och allokerad för att rättas av mig. Jag har gjort mitt nu. Det är dags att ta semester.

Ny look

Oj, nu tog den blå färgen slut. Vi får se om det är såhär det ska vara.

Karl Fazer Maya

Nu blir det reklam. Dagens impulsköp, Karl Fazer Exclusive Thin Maya, var en riktig hit. 70%-ig choklad, en tydlig chilinyans och riscrisp. Smaken är ganska långt ifrån Fazer blå, men god ändå, i synnerhet till en kopp kaffe. Min vanliga vuxenvälling (varm mjölk med en ristretto i) funkar fint, men den gör sig nog ännu bättre till en något mer renodlad espresso-på-maten.

Första parkett

Vi satt ganska nära scenen på konserten igår.

När somliga jagade signerade skivor, tog andra chansen att testa på hur det känns att stå på den.

Vem är jag, vem är du?

Det kom en oskrynklig utmaning, så jag vecklar ut mig över mig själv:
Jag är: inkännande, välformulerad, kreativ, informationsliterat, fåfäng, lite för snäll
Jag är inte: dogmatisk, tjurskallig, sportig, okänslig för andras inställning, så odum
Jag tycker om: möten med vänligt sinnade människor, vardagsabsurditet, god mat och dryck, musik, bra design, att behövas
Jag tycker inte om: att ta mig vatten över huvudet, skräckfilmer, utanförskap, att köra bil i vänstertrafik
Jag vill ha: fler barn, städhjälp, kreativ omgivning, större garderob, sju veckor ledigt i sommar
Jag vill inte ha: osämja, silikonbröst, ärtsoppa, dissonans i själen eller hund
Jag har: omvärldsbevakning, världens bästa familj, fantastiska vänner, min egen stil, självbevarelsedrift
Jag har inte: absolut gehör, långa ben, tråkigt, tillräckligt många klänningar, några bloggskrivande vänner som inte fått den här utmaningen redan. Patetiskt, jag vet.

Kvällssol - int är det så odumt

När vi kom hem från jobbet och dagis ville varken Julia eller jag gå in, så vi stannade ute och öppnade paketet som låg på trappen - en finfikakartong med avsändare från München. Kaffe och choklad - min Tina vet hur man firar Mior.

När Lars kom hem var vi fortfarande ute i solen, så vi släppte ut utemöblerna ur garderoben och trixade ihop vårens första utemiddag snabbt som ögat inne i köket - andouiller, pasta och pesto. 12 grader i skuggan, och några till i solen, så vi hade inte särskilt bråttom in sedan - vi testade Tinas kaffe med whiskychokladpinne i också medan Julia fnuttade runt och pekade på fågelholkar och provrullade gräsmattan. Det funkade alltihopa.

Jag är nöjd, nöjd, nöjd

För vi har biljetter till Anders & Putte på söndag. För att vi kan utrusta en expedition till Stockholm bara för att gå med Julia på konsert. Och för att Anders & Putte gör världens bästa känslomusik för små och stora.

Lurbusdagen är här

Vi hittade aprilskämtet i morgontidningen direkt. Näää, sa Julia, efter att ha kastat en blick på grafiken, lejon mitt i gatan, det får man INTE ha. Det är ett lurbus, fastslog hon efter att ha fått en snabbintroduktion till aprilskämtets anatomi och fysiologi till äpppeljuicen. Vi får väl se om det dyker upp några fler under dagen.

Kvart över fem en lördagmorgon

"Mamma, jag vill ha den mörkblå nappen! Och den mjuka nallen! Jag vill gå ner och vila!" Då är det bara att flytta baslägret från respektive säng till soffan och hoppas på att få somna om. Tösen däckade redan innan Bolibompa igår, så vi får väl se om det blir någon mer sömn på morgonen. Hon låter höra lite stökiga och snoriga morgonljud från sin position strax bakom min högra axel, där vi ligger i var sin riktning i hörnsoffan. Det är ganska mysigt.

Saker man kan göra på posten

Ja, om man hittar en post, då. I brist på sådana kan man frekventera tobaksbutiken i Ryds Centrum, det gör vi. Där kan man:

* Hämta barnbidraget, eftersom jag fortfarande inte lyckats anmäla ett konto till F**K.
* Returnera etthundra kaputta kaffekapslar
* Posta mormors kängor

Posta mormors kängor. Det låter snäppet intressantare än att packa pappas kappsäck, och dessutom är det lättare att säga.

Bergqvist & Nilsson har flyttat in

Idag har vi blivit fodervärdar åt ett livs levande piano, vars ägarinna befinner sig i USA-landet på lagom obestämd tid. Grattis oss! Och grattis, kära läsekrets som slapp bära det. Vid närmare eftertanke bestämde vi oss för att det är värt en slant att skona sina och andras diskar och meniskar i snöslasket, och låta två biffiga gossar iförda pianobärarselar göra jobbet istället.

Biljardbordet har fått maka på sig, och nu pryder Bergqvist & Nilsson sin plats i vardagsrummet. Jag har belamrat det med diverse noter och Julia har beslamrat det med stor förtjusning. Jag hoppas att det kommer att trivas här.

Filter

Jag lägger mig på soffan med första numret av Filter istället för att blogga ikväll. "För dig som vill veta mer - först" kan man läsa på framsidan. Coolt värre.

En egen agenda

Man skulle kunna tro att det är helg nu, men så är inte fallet, för nu är det är påsk. Sedan ser det ut såhär i den Julianska kalendern:
- Det blir vår
- Mamma fyller år
- Vi flyger flygplan till Charlotte, som bor långt borta. I USA.
- Julia fyller TRE
- Det blir sommar
- Det blir skola

Hon är lurig, vår lilla filofax.

Så boknördig är jag

Navelskådning

Det är så kul med tester, när man får pilla sig själv i naveln sådär riktigt ordentligt och beskåda resultatet. Av mina bloggtexter kan man utläsa att jag är en sånhär:
E: (0.58179) - I: 0.41821
S: (0.709369) - N: 0.290631
T: (0.100548) - F: 0.899452
P: 0.343892 - J: 0.656108

Kombinationen SJ gör mig till en Väktare, det låter väl sådär lockande, medan ESFJ placerar in mig i facket åsiktsmaskin. Det kan jag definitivt identifiera mig med.

God påsk

Det är lite kul att bo i hus - en dag som idag kommer det högvis med småknottar som knackar på dörren för att lämna påskkort och hamstra godis inför resan till Blåkulla. Själva ska vi inte åka någonstans, utan ha en helg på hemmaplan, passa på att träffa en massa trevligt folk och äta god mat. Det har redan börjat bra, med en tvånättersvisit av vår favorit-Kristian, en god torsdagsmiddag och lovande planer inför resten av helgen.

Till dagens middag fräste jag en halv hel vitlök med en liten sked sambal oelek samt en strimlad decimeter purjolök och skvätte över pressad lime. En näve ruccola, en hackad spetspaprika samt en burk räkor fick fräsa med efter en stund. I princip hade jag kunnat stanna där, men vi var lite såssugna, så vi det blev en skvätt glamoröst vitvin och en klatt creme fraiche också, innan jag la hela härligheten överst i kastrullen med pastaskruvar. Gott.

Planen för imorgon är att äta påsklunch hos svärmor, och på kvällen ska vi stoppa mat i Brian. Han har precis flyttat till Linköping från Auckland, NZ, ett val som förvirrar samtliga hans nyblivna kollegor. Vi ska äta rökt lammstek, getostpaj och saffranspannacotta, och kanske testa den limegravade laxen som jag mucklade ihop igår också. Det blir nog bra.

Bye, bye jobbet. Fast inte mitt.

På lunchen häromdagen efterlyste Mattias en skvallerblogg för kontoret - så man vet vilka som är gravida och har sagt upp sig och sånt där. Nå, här kommer iaf lite kunskapsspridning i den privata bloggsfären.

Nu är det officiellt - Lars har skrivit på ett anställningskontrakt för företaget-där-hälften-av-alla-som-slutar-på-företaget-vi-jobbar-på-nu-landar. Kontoret ligger i Mjärdevi, så det blir fortfarande nära till dagis.

Han kommer att jobba med affärsutveckling igen, med arbetsuppgifter motsvarande de han hade innan vi flyttade till Australien. Den nya titeln blir Business Development Manager med ansvar för diverse länder, framför allt i Asien. Inget kontorsjobb 8-17, med andra ord, nominellt kommer han att resa en vecka i månaden. Det låter optimistiskt lite kan jag tycka, men det löser sig.

Swosch, swosch

Låt mig citera en opartisk kollega: "Mia briljerar i backen". Det var apkul och jag hade mycket lättare att lära mig än jag trodde. Efter tre halvdagar med skidåkning fixar jag gröna och blåa backar utan problem och vet både hur man angör en stollift och tar sig ur densamma. Dessutom kan jag ståta med ett gigantiskt blåmärke på baken. Det är viktigt, sånt.

Andra åkdagen var vi nära nog först i liftkön, med strålande sol och nypistade backar. Eftersom alla de morgontidiga entusiasterna åker tuffare backar, fick vi vara först ut i de orörda gröna. Me like. Nästa vinter kan det nog tänkas bli skidsemester för hela familjen - om Lars åker med Julia, så kan jag hålla reda på mig själv i backen. Någon som vill följa med?

Än så länge håller årets nyårslöfte - att ta chansen när den kommer. I det här fallet var det barnvakt, pister och lagvigd skidlärare som serverades på ett bräde och jag är mer än lite nöjd över att jag vågade försöka.

Tyst nu

Det är alldeles tyst hemma. Och tomt. För de har åkt nu, barnvakterna, trädgårdsmästaren, fönsterputserskan, hemhjälpen, mjölkbudet, chauffören, middagsgästerna och korthajarna. Mormor och morfar, alltså. Vilken tur att de kan och vill komma till oss!

Go Mia!

Nu laddar vi för att åka till Sälen över helgen för att konferera och åka skidor med jobbet. Julia är i tryggt förvar hemma med mormor och morfar, så jag ska ta chansen att åka utför! Det ska bli väldigt spännande att prova på, så jag åtminstone stått på ett par skidor innan det blir Julias tur att begå skidpremiär, någon annan vinter. Jag ska göra mitt argaste för att inte bryta några ben, varken egna eller andras. Önska mig lycka till...

Än är det vinter kvar, säger mor.

Det stod blåsippor i backen när vi promenerade hem från lekparken i eftermiddags, Julia, pappa, mamma och jag. Tror ni att jag fick något frikort för barfotagång från min ömma moder? Näppeligen. Nästa vår tänker jag inte fråga.

Noter på vift

Det blev lite extra spännande att sjunga i morse, inte bara för att jag hade min fanclub bland gudstjänstbesökarna. I den allmänna villervallan som regelmässigt bryter ut 9.53, när vi har fem minuter på oss att sortera in trettio personer i rätt kåpa inne i ett körledarkontor stort som en tändsticksask, försvann nämligen mina noter. Tvärborta. Puts väck. All gone.

Hur svårt kan det vara att hålla reda på sina noter medan man tar på sig en kåpa? Jag kände mig ungefär som en sjuåring som inte kan hålla reda på sina egna fötter där jag fnattade fram och tillbaka mellan hatthyllan, skrivbordet och kopiatorn medan resten av kören snällt ställde upp sig i våra kornblå finkåpor med liten guldkantad krage, som en samling välljudande chokladaskar. Till slut var det bara att rätta in sig i ledet, noter eller ej och larva in i kyrkan, helst utan att slarva bort sina fötter.

Det gick faktiskt oväntat bra, mycket av repertoaren satt, och grannarna var mycket snegelvänliga när det behövdes. Jag brukar nog inte ha fullt så bra koll på nyanserna som idag - det är faktiskt inte så dumt att titta på dirigenten istället för den skrivna musiken. Tänka sig.

Noterna, då? Jo, de hade landat hos en medkorist vars noter i sin tur hoppat iväg till en annan sångare, vars mapp tydligen låg vid kopiatorn. Oh well. Nu ligger noterna iallafall tryggt på mitt skrivbord igen. Jag får väl lämna kollekten en annan gång.

Musik en masse

Tjuvskytten med operagruppen Figaro. Du som bor i Linköping och inte sett den än - gör det, för det blir man glad av. Och om en liten stund ska jag fira Marie bebådelse dag med att sjunga Rachmnaninov, Busto och Söderman tillsammans med resten av Tomaskören. Svärmor samt mamma och pappa, som landade här igår eftermiddag, blir intensivkulturbehandlade på kuppen, men det kan de leva med. Musik är bra saker.

Sol och högtflygande planer

Nu har vi beställt flygbiljetter Linköping-New York! Eftersom jag är lite paranoid skriver jag inte när, men att. Mitt i våren, som för övrigt redan sticker upp huvudet i rabatten utanför köksfönstret med snödroppar, krokus och scilla. Det ska bli tulpaner också, ser det ut som.

Sol ute, sol inne, sol i hjärta och flygplan i sinne. Wee!

Hemma från hemliga resan

Vi har det bra, vi. I torsdags fick vi Maria&Lars-kaka efter jobbet, och sen fick jag gå på konsert med Lusen som spelade Monica Zetterlund på L'orient. Busmysigt. Och i helgen fick plutten bo hos farmor och farfar medan vi åkte på hemlig resa i trevligt sällskap till Vätterns strand där vi grillade pinnbröd, drack soppa och associationspromenerade. Sen gjorde vi strandhugg här och här innan vi landade här för att sova den barnvaktsförseddas goda sömn. Nu kan det få bli måndag nästan när det vill.

Får det lov att vara en kopp äckemocka?

- Inte slåss, Julia!
- Jag slåss inte, jag bankar!

Det förstås. Hur argumenterar man med det? Inte alls faktiskt, för man bryter ihop i illa dolda fnissattacker. Oh well.

Såhär års har den här lilla knotten förresten äckemocka upp till öronen emellanåt. Det tycker jag är ett ganska kreativt namn på geggamojja, men det gör mig inte särskilt sugen på chokladspetsade kaffedrinkar.

Sångläxan jag borde gjort

Sångfröken delar ut noter på stycken som jag inte bekantat mig med förr, och ofelbart blir klockan max fyra-timmar-i-nästa-lektion innan jag får tummen ur och ens tittar på dem. Varför blir det alltid så? De senaste fjorton dagarna hade jag kunnat ägna åt altstämman i Pergolesis Stabat Mater, men det har förstås inte blivit någon verkstad förrän idag. Mummel, mutter. Då är det praktiskt med You tube.

Dagens knottanekdot

När Julia vaknade igår morse undrade hon glatt "Ska vi gå till dagis idag?". Jag svarade "Nej, men Eric, Maria, Lovisa och Oscar kommer på lunch". "Jaha", sa plutten, "vilka mer?". "Ja, kanske Kristian och Charlotte också ska äta", sa jag. "Och vilka fler, då?" fortsatte Julia. Nja, vi väntade oss faktiskt inga fler, fick jag erkänna.

Vi är tämligen sociala, Lars och jag, men det vete sjutton om Julia inte är snäppet värre.

Tillbaka till slukaråldern

Nu hetsläser jag Stieg Larsson. Enda skälet till att jag skriver en snutt i bloggen är att jag inte börjat på del två än. Sen är jag nog förlorad för omvärlden ett tag, tror jag.

Facit

Ikväll fick vi facit på Plings text, i Malin och Mattias superschlagerpimpade vardagsrum. Nog var det uselt ljud på repet igår, men hur i hela friden kan man transmogrifiera raden "ditt drömda land" tills det låter som "till tänderna"? Nå, det var kul ikväll också, och mycket schlager, inklusive laminerat idolporträtt av Lasse Berghagen på toaletten och egenbyggd schlagerquiz aus Jesper och Petra. Sånt kul.

Melodifestivalgenrep!

På en ganska vanlig stol, placerad på rad 30 på en övertäckt hockeyplan skickligt förklädd till parkett, kan man tramsa loss alldeles utmärkt en blåsig och regnig fredagkväll. Jag lyssnade extra på Eskobar åt dig, Tina, låten var bra, men lät varken schlager eller Lordi.

Kvällens roligaste:
* Min blinkande ljuspinne/mick
* Fridas Upp&Hoppa
* Caracolas lättfångade koreografi
* Alexander Bards fantastiska krage
* Ingela "Pling" Forsmans fantastiska textrad "jag saknar dig till tänderna". Eller vad det nu skulle vara.

Laguppställningen i vår biljettklump blev lite omrockad under fredagen, Emmastackarn var för sjuk för att följa med, så vi kallade in Kristian istället. Och genom en komplicerad trepartsmanöver som inbegrep en Juliabiljett inköpt sedan länge som inte gick att sälja tillbaka och en utebliven barnvakt ersatt av en sjuåring i en relaterad biljettklump, lyckades vi fixa fram en vuxenbiljett åt ytterligare en tramssugen kollega. Det var bra.

Det är bra

Somliga dagar, när man har lite för mycket omkring sig, tackar man nej till ostron, räkor och lax till middag tvärs över gatan. Det är dumt. Som tur är får man ändra sig, och då kan man lägga sig och gegga i soffan en god stund mellan jobbet och kören. Det är bra.

Andra fikaraster kan man meditera över hur det kommer sig att kloakdjuren fanns långt innan kloakerna. Och varför evolutionen inte kommit fram till viaduktdjuren, eller balkongdjuren än. Tanken svindlar.

En katt ibland hermelinerna

Idag snubblade jag över en bag-in-box med munsköljningsfluor. Nu kan man alltså skaffa sig en box vitt, en box rött och en box blått - det blir ju trikoloren!

Om jag måste stoppa alla tre i munnen, väljer jag nog att spara den vänstraste färgen till sist. Det tycker jag verkar rättvisast mot de andra.

Senare än vanligt

När jag kom till dagis klockan fyra, möttes jag av en liten Maja som sa "Julia sover". Och visst var det så. Alla barnen var ute, även min sovande dotter, som låg i en vagn. Hon hade däckat efter mellis, och var inte särskilt sugen på att vakna när jag lyfte upp henne. Så jag satte mig ner igen på en bänk, där en snäll fröken lagt ut en filt åt mig. Där satt jag sisådär en kvart med min sovande tjej i knät och pratade med stora och små, på östgötska och engelska. Så kan man också ha det. När Julia väl vaknade, gjorde hon en liten lov runt sandlådan och mornade till sig, och vi kom väl iväg från dagis ungefär i vanlig tid. Med den lilla skillnaden att vi fått mysa en stund först. När vi kom hem var det fortfarande ljust, så vi (Bamse & Bamse) tog lilla cykeln till lekparken en kortis. Vi kom hem vid halvsex ungefär, senare än vanligt, men också gladare och mer lekta.

Bottennapp i fikasnacket

Ja herregud, stackars vår yngste medarbetare som har ett sabbatsår från universitetsstudierna. Hur upplyftande kan ett fikasnack vara en måndagmorgon? Melodifestivalen, febrig svärmor (inte min) och tanter mellan 35 och döden (tja, vi kan kalla det 41) som pratar om hur gamla de har blivit och hur man definierar medelåldern. Nej, för den som inte är intresserad av melodifestivalen fanns det inte mycket att hämta runt bordet idag.

Nä, jag lyssnar vidare på P3 Svea, mediterar över huruvida det finns ett "again" för mycket i meningen jag läste nyss och försöker göra något roligare av den tid jag har kvar på jorden (och innan jag fyller 35).

Tänk att få ha ett det i skåpet

Det var inte bättre förr. Iallafall inte Linköpings studentspex. "Härifrån till heligheten" var helt lysande igårkväll, fem duktiga skådisar med en rak historia, skruvade karaktärsdrag och överfantastiskt fin dekor. Precis som det ska vara. Jag skulle vilja ta med hovpoeten hem för att ha i skåpet under diskbänken.

Som gammalt manusvrak kan jag snabbt konstatera att det finns ett begränsat antal karaktärer. Den blivande kung Magnus ärver mycket av Frank Dolittle, uppfinnare anno -97. Love Bååth hette Shakespeare senast jag såg honom, spex-98 om jag minns rätt. Onda biskopar har vi också träffat förr. Mikael som matrona, och andra handlingskraftiga drottningar. Håhåjaja. Men det är ack så roligt att sitta längst fram i publiken och bara titta, ömka, skratta, klappa och lägga spontana stämmor på sångnumren. Titta på de gamlagamla vraken som trillar in på scenen en efter en. Och att sen drälla ner i pausen och dricka lite av all den där punschen som jag har innestående sen jag var aktiv och kramas benknäckarkramar med andra gamlingar. Förena lytta med löje, som det heter. Heja manus.

Det är nog första gången sen 1994 som jag gått på en lördagsföreställning utan att gå på festen efteråt. Oh well. Medan Lars plockade upp Julia i hos barnvakterna, skottade jag och Kristian ihop diverse tapas och gläntade på rödvinet. Det var gott och trevligt det också, och har den fördelen att vi var i säng sådär en halvtimme efter midnatt, istället för att komma hemdrällande framåt fem-sextiden på morgonen. Gammal och klok, jajjebass!

Det ska väl gå bra

Förutom att stava kreativt med de bokstäver man fått, tror jag att man måste ta genvägar i sitt personliga alfapet. Slänga alla brickorna ibland. Och kapa åt sig trippelpoängrutorna när man har chansen. Vi slog tärning om det i morse, jag och Lars, och jag vann, så jag anmälde i morse att jag vill jobba 90% framöver. "Det ska väl gå bra", sa chefen. Med fyra extratimmar i veckan ska vi nog kunna läsa "Hippos go berserk" i sängen på morgonen innan det är dags att kliva upp på riktigt, och ändå fixa att åka hem medan det är ljust ute. Och kanske rentav gå en sväng till lekplatsen efter dagis ibland.

Trött skrutt

Lilla pludderutten, drygt 33 månader gammal (När slutar man räkna månader, egentligen? Långt före treårsdagen i allafall.) har nästan slutat sova på dagis. Allra som oftast somnar hon inte under lunchvilan, och när jag kommer och hämtar henne vid halvfem (eller kvart-i-fem, som det tenderar att bli), är hon jättejättetrött. Det är en brytningstid nu, säger kloka fröknarna. Så är det nog. Men vi borde nog se till att hon får komma hem från dagis lite tidigare nu när hon inte sover på dagen längre och ännu inte orkar så långa dagar. I allafall gå hem vid fyratiden, mellan fyra och fem är alla små dagisbarnen som allra tröttast.

Vår dagisdeal är att Lars lämnar och jag, som kommer upp tidigare på mornarna, hämtar. Som det är nu kliver jag upp 6.20 utan att snooza om det är en bra dag, men lyckas sällan börja jobba tidigare än åtta. Oftast kortar jag lunchen till 30 minuter, då kan jag göra mina åtta timmar per dag och hämta på dagis vid halvfem.

Kliva upp ännu tidigare känns inte riktigt som ett alternativ. Skippa att tömma diskmaskinen, äta ordentlig frukost och läsa tidningen på morgonen? Skulle inte tro det. Ja, det skulle vara diskmaskinen i så fall. Jobba hemma i soffan på kvällarna? Inte särskilt lockande. Det kanske är dags att ge upp det här med att jobba heltid båda två och gå ner i arbetstid istället, föräldradagar har vi ju så det räcker och blir över.

Jag hade hoppats på att vara hemma med bäbis nr. 2 vid det här laget så det skulle bli kortare dagisdagar av sig själv för Julia, men det verkar inte vilja hända. Och leveranstiden lär ju ska vara sisådär en nio månader på sådana små kritter i allafall. Det är inte ett livspussel, det är ett livsalfapet, läste jag någonstans. Alla bitar passar inte, så man måste prioritera. Räck mig manualen, tack.

Dagens sång

Dagens sång är Lady Madonna. Så kan det bli när skosnöret går upp på vägen till jobbet.

Treårskalas för långväga gäster

Igår hade vi Felix från Sydney på besök med familjen och delar av tjocka svenska släkten. Det var mormor, morfar, morbror, moster och två kusiner. Plus oss tre, farmor och farfar och en godtycklig förbipasserande Lasse, särskilt inlånad för ändamålet (iaf en stund, innn han gick på spexpremiär). Båda våra Felixar av årgång 2005 fyller år 6 februari, och i går fick vi hysa treårskalas för den mest långväga av dem.

Vi åt completos - en chilensk uppfinning som inbegriper korv istoppad i ett stort bröd (som vi substituerade med källarfranska), så man får plats med surkål, tomater, guacamole, majonäs, ketchup och senap. Sen är den komplett. Vi följde upp med mostermarängtårta, bullar och kakor, och SEN är man sådär riktigt tokmätt. Julia, Felix och kusin Livia hade buskul tillsammans, medan klätterapan Lucas och unge kusin Karl förde belevade men obegripliga konversationer med varandra.

Det var kul och lite vemodigt att träffa hela familjen Fuentes igen, Maria och barnen var förbi en sväng i början av januari, men David har vi inte sett sen vi flyttade från Australien. Lite senare på kvällen visade han bilder från en jobbresa som han gjorde i augusti - en treveckorsseglats på ett forskningsfartyg för att analysera geologin på havsbottnen i vulkanområden för att leta efter bra mineraler att ta upp. En väldigt annorlunda och främmande verklighet. Familjen åker vidare till Sydamerika i veckan, där de ska mellanlanda i Brasilien ett par dagar innan det är dags för mer släktbesök i Chile. I mitten av mars kommer de tllbaka till Australien igen. Snacka om långresa. Vi får väl se var och när vi ses nästa gång - om de hinner komma till Sverige igen innan vi åker till Australien och hälsar på, när nu det kan tänkas bli.

Snuttar och fragment

Det kanske inte är så konstigt att det går långsamt framåt med det projekt jag egentligen borde jobba på den här veckan. Igår filade jag på små dokumentationssnuttar, buggfixar, produktblad, avböner, säljmail och hjälptexter om läsmarkeringar, lokal lagring, skräddarsydda utbildningstillfällen, verktyg för verksamhetsrapportering, filter på undersökningstid, borttagning av undersökningsmappar, trasig sparning av screeninggranskningar, personnummergrupper och radiologitrender. Fast på engelska, då. Innan trefikat.

Det florerar verbala fragment här också, framför allt i korridoren direkt efter lunch. "Patient sex, det var något särskilt med patient sex", sa kollega A påväg tillbaka till sitt rum. Fem sekunder senare kommer nästa grupp kollegor förbi: "Det ramlar av ibland", säger kollega B apropå något helt annat. Snuttar och fragment. Hur skulle man annars förstå sin omvärld?

Reklamavbrott

Idag är det på sin plats med lite reklam, känner jag. Hit kan man åka om man har 20-50 personer i Linköpingstrakten som behöver träffas och trivas under internatliknande förhållanden för en natt eller två. Bra konferensytor, ostämt piano och fantastisk mat. Fina fisken, småttsmåtttärnade rödbetor, och köttfärslimpa som gör magen glad. Passionskolasås med vaniljglass strösslad med granskott. Och kakor till alla kaffen, så man kommer därifrån sådär övermättigt varannan-timme-matad. Separat övernattningshus, där tvåsängsrummet var lagom avlångt, med fräscht, helkaklat tillhörande badrum. Lakan och handdukar ingick inte i vår deal, som hade ett väldigt rimligt pris. Prova det.

Grötlunk pågår

Alla möter vi våra utmaningar. Somliga flyger fast de inte törs. Andra åker på kundbesöksturne på en fjärran kontinent och brottas med toktrafik i hyrbil. Andra tar sina högklackade ut på svagisen med en föredetta bästa.

Själv körde jag fram och tillbaka till Rimforsa i fredags och lördags, med beckmörker och blåst åt ena hållet och tidsvis horisontellt snöfall med ännu mer blåst åt det andra. Det var en prestation det också, på sitt sätt. I allafall i min bok.

Annars är det inte särskilt vassa eggar här just nu. Jag känner mig mest trubbig och kanske lite slö. Grötlunk pågår. Och en evig snorfontän.

Slit-och-släng-elektronik

Igår brakade vår 30-dollars-DVD slutgiltigt ihop. Den har troget spelat våra barnfilmer i två år nu, men när vi kom hem från dagis ville den inte spotta ut Wiggles Dancing. Och inte ville den spela filmen heller, oavsett om jag försökte övertala den med fjärrkontroll eller handkraft. Mutter. Herrn i huset försökte också massera den, men se det funkade inte heller, mer än för att bända upp käkarna. Vad gör man då? Jo, under andra halvan av Bolibompa hinner man (han) lagom till Elgiganten och tillbaka med en ny DVD-spelare. 275 pixadoras kostade kalaset, inklusive en scart-kabel för 75 kronor.

Det kändes lite som när sista skvätten mjölk gått åt, och man cyklar iväg och panikköper en liter för att avvärja hotet om svart morgonte(hemska tanke!). Plötsligt blev hemelektronik en dagligvara, hur blev det så?

Var är blommorna?

-Var är blommorna? sa plutten anklagande häromdagen när jag barmhärtighetsslängt de slokande tulpanerna som snöat kronblad över hela köksbordet. "Köpa nya!" följde hon upp med.

Nu står nya röda krusiga tulpaner på ljusblå vårköksduk. Adventsljusstakarna i fönstret har ersatts av en blå lampskärm. Det kändes uthärdligt att städa undan dem häromdagen, eftersom jag för första gången i år både cyklat till och från jobbet i någonslags dagsljus. Det arrangemanget byggde iofs på att jag packade ihop och gick till dagis redan vid fyra, men det är iallafall en början.

Det blev inte så illa ändå

Det blev en bra helg ändå. Det blev inte mer än någon enstaka lösbajsblöja, och vi har fått leka en hel del med kompisar, mest Kristian och det är en bra sak. Och ätit gott. Laxsoppa, kladdkaka, tjälknöl, vinmarinerade björnbär och saffranstorsk, men inte samtidigt.

I morse när vi vaknade var det soligt och vitt ute, så vi var ute och åkte pulka, både hemma i lilla cykelbanebacken och sen i Vallamassivet. Lars drog Julia en fjärdedel upp i backen, och sen släppte han iväg henne på ett underlag av ca 1,5 cm snö på fjolårsgräs. Det var poppis, några mammor i backen tittade på henne och utbrast "det är äkta glädje". Praktiskt med oberoende observatörer. Vi var ute en god stund och pulkade och tipspromenerade, så sen var det skönt att drälla in på caféet i gamla Linköping tillsammans med Kristian för att tina fötter och fingrar. Mest på lilla liten, Julia behöver en större overall än den vi köpte i Sydney i augusti 2006. Jag gjorde en räd på stan efter reaexemplar, men kom hem med ett fantastiskt psykedeliskt nattlinne åt henne och en klänning åt mig själv istället. Hur gick det till? Däremot har vi äntligen fått tag i extra fjärrkontroller till wii, så nu kan vi leka fyra på en gång. Det blev ett Rayman Raving Rabbid 2 också, ett riktigt fånigt spel som vi testade med Magnus och Frida och Kristian igår. Man är ju inte övermognare än man gör sig.

Folkhälsa für alle, pretty please?

Men vad fan. Efter en skön sovmorgon började Julias dag med diarre, nu när vi äntligen börjar hämta oss från förra veckans förkylning, med varsin vabbdag. Kan vi inte bara få vara friska?

Med dagis nya karantänregler (som infördes nu i veckan, eftersom barnen haft magbuggar kontinuerligt sedan i november) ska barnen vara symptomfria i 48 timmar innan de får komma tillbaka. Bara att hålla tummarna för bättre konsistens och kräkfrihet åt alla. Annars blir det att vabba nästa vecka också.

Sånglektion med en hal kråka i halsen

Häromdagen hade jag min första sånglektion på tre år. Det var spännande. Inte minst eftersom min förkylning satt sig på halsen, så att jag har ett vackert, fylligt undre register och, efter lite övertalning, en bukett vackra toner längst upp i huvudet. Men däremellan, runt E-G, kan det komma ut exakt vad som helst. Då är det tur att jag har samma sångpedagog som sist, så jag slapp göra ett första intryck med nuvarande besättning. Kväk. Bräk. Knix. Krax.

Dubbeldop

Ingen feber idag, men ingen sångröst heller. Och jag försökte verkligen låta bli att andas på folk, det var bara riktigt sällsynta och självutnämnt immuna fåglar som fick riktiga kramar. Som min före-detta svärmor, som jag träffade för första gången på öh, um, sju-åtta år, kanske? Hon var ungefär likadan nu som då, men konstaterade att jag såg smalare ut. Det är lite kul, för det brukade låta ungefär likadant när jag kom hem till mina föräldrar och hälsade på under de första tio åren efter att jag flyttat hemifrån. Så kan det bli när minnesbilderna baserar sig på en Mia i gymnasieåldern, jag har nog tappat lite valpfett sen dess. Nå, hon instämde i allafall i kören "jag tror att Julia liknar sin morfar" och jag skulle hälsa så mycket till er, mamma och pappa. Från alla möjliga håll och kanter.

Lambohovskyrkan är av en hemskt springvänlig sort, och Julia hade mycket kul med gamla och nyfunna kompisar, inte minst Axel som är storebror till bortaplansbäbisen i dagens dubbeldop (från vår planhalva räknat, då). De två kusinerna turades om att hålla låda, under dopet var liten Erik alldeles knäpptyst (men väldigt sprattlig, enligt den svettiga pappans rapport), och under dopfikat var det Maja som sov som ett tänt ljus. Eller nått. Vi fick Malintårta i vanlig ordning. Ni får gissa själva om den var tokgod och vansinnigt vacker eller inte. Här ges inga ledtrådar.

Nu lever jag igen

Oj vad däckad man kan bli. Igår febrade jag bort hela dagen medan Julia och Lars hälsade på hos Isabel med familj. Idag däremot, idag ska jag vara med och leka (och låta bli att hosta på någon).

Konsten att läsa med ena ögat lite halvstängt, samtidigt som man darrar lagom mycket på handen

Jag försöker begå den komplicerade balansakten att läsa spexmanus så pass noga att jag kan skriva en bra sångtext som stämmer med story och karaktärer, men ändå så kursivt att jag inte känner igen varenda temavits på tre raders avstånd. Det är toksvårt.

Jag älskar dig!

"Jag älskar dig, mamma" och "jag älskar dig, pappa" har vi fått höra ganska ofta från vår lilla knott den senaste månaden eller så. Det är mysigt att höra, särskilt när man precis vaknat och fått en kramig lilltjej uppklättrad i sin säng. När det kommer som automatsvar på "Julia! Inte leka med soptunnan!" eller "Julia, inte kasta mackan" är det inte riktigt lika bedårande. Men nästan.

Allmän rollförvirring

Vi vet inte riktigt vem som är vem här hemma längre. Ibland är det jag som är mamma, Lars som är pappa och Julia som är Julia, men man kan aldrig vara riktigt säker. Ganska ofta är vi katter allihopa, men rätt som det är blir någon lejon och skrämmer resten med sitt "groarr". I lördags när vi bakade bullar var Julia mamma, jag pappa och följdaktligen blev pappa Julia. Ikväll när vi åt middag var hela familjen apor, och när Julia skulle gå och lägga sig, var det hon som var pappa, pappa mamma och jag var bäbis. Den finten gick vi inte på, det var Julia som skulle i säng i alla fall, men hon var inte helt klar över vem det var som skulle gå med henne upp och läsa. Bäbis var inte aktuell iallafall, så jag satt kvar och försökte författa en spextext som behöver vara klar till på lördag istället. Jag har fått ihop refrängen, men jag måste nog steka lite köttfärs innan inspirationen rinner till för resten. Märkligt nog är det mer lockande att skriva annat just nu.

Ljusare tider

I morse gick solen upp över Mjärdevi center när jag cyklade till jobbet. Och det står massor av tulpaner hemma på köksbordet efter gårdagens publika pepparkakshusmassaker.

Galejsugen gå-bort-blomma på fri fot

Vem vet, vi kanske startade en trend förra lördagen, när gå-bort-blomman började sin resa. Hoppas att vi får följa hennes öden och äventyr i hennes nya blogg.

Jag vill berätta, mamma!

Idag kom det ett nytt uttryck. "Jag vill berätta", sa Julia när jag kom för att hämta i eftermiddags. Först satt vi i soffan och hon berättade om att baka och fingrar och diverse annat spännande. Sen gick vi in i Hippos rum och satte oss där, och hon berättade lite till för mig om vilka hon lekt med idag. "Nu får du berätta", sa hon sen generöst och tittade uppmärksamt på mig. Så jag berättade att jag varit på jobbet och läst och pratat och lyssnat och skrivit om det jag lärt mig idag. Sen klädde vi på oss och trampade hem i godan ro. Hon lär sig många bra saker på dagis. Jag tycker att det är stort att hon både kan berätta om sin dag och sen orkar lyssna på min berättelse, fast klockan är halv fem och blodsockret borde stå som allra lägst.

På vägen till jobbet
en strimma ljus i horisonten
och där en till
januari
nu är det tid för tulpaner

Halleluja, kören!

Nu har vi sjungit trettondagskonsert. Ohemula mängder Rutter, ett par tretal i kungar samt en hejdundrande Hallelujakör ur Händels Messias. Det var ofantligt kul att sjunga med stråkkvartett, flöjt och harpa. Med ena örat på andrafiolen blir det dessutom mycket enklare att hitta sina insatser.

Min hejarklack för kvällen bestod av Lars, Julia och svärmor. Julia skötte sig som ett helt barn, hon dansade runt och gav prov på några fantastiska liturgiska moves till Hallelujah, och när vi extranumrade med en snutt Rutter var hon nära att kullerbytta in i dopfunten i ren glädje.

Det ska bli spännande att gå på hennes framträdanden framöver. Ska se om jag kan matcha hennes entusiasm som publik. Å andra sidan gick vi på småknottejulspel i Domkyrkan igår, och jag fick tårar i ögonen för att det var så fint. För min del ligger nog gråtattacker närmare till hands än kullerbyttor i konsertsammanhang, är jag rädd.

Hur i hela friden kunde jag glömma min bästa julklapp i Vännäs? Nu har iallafall Grey's anatomy season 3, seriously extended, landat i brevlådan. Tack far och mor för eftersändningen!
Vi har hunnit bowla med kusinerna, kräkas med Felix (nå, det gjorde han själv), konsertrepat (Mia) och träffa kanadensisk-holländska dagiskompisen Isabel med familj sedan sist. Och spelat Wii mellan varven. Tur att semestern snart är slut, så vi får vila upp oss lite :-)

Ett kärt återseende

Igår stämde vi träff med nylandade familjen Ottosson-Fuentes (minus pappa David, då) på Missionskyrkans fik. Julia och Felix hade kalasroligt, kramades, brottades och sprang omkring. Det var sju månader sen sist, men det spelade inte någon större roll - de hade kul ändå.

En bok som man inte nödvändigtvis behöver läsa

De senaste dagarna har jag klämt i mig Den kinesiska trädgården av Jan Mårtensson - en Homan-deckare av klassiskt snitt, som lämnar ungefär lika mycket spår efter sig som en påse popcorn. Nå, man kan ju inte spela Wii hela kvällarna...

Gott nytt tjugoöveråtta

Det börjar bra, det här året. Vi konstaterade i morse att vi mår bra mycket bättre än vi förtjänar efter en kväll med gott sällskap, mumsig mat och spellistan laddad med 80-tal, nutid och bamsecovers. Barnen somnade lite huller om buller, den äldste (och mest uppspelte) däckade först, och sen gick stora sovtåget efter huvudrätten. Julia vaknade framåt halvnio och sen hade vi efterfest med de utsövda knottarna i rummet där vi sov. Efter en lång frukost med mycket kaffe har vi larvat hem igen, och nu segar vi i soffan och tittar på Bilar, så Julia ska kunna konversera med konässören Felix när han dyker upp. Om några timmar får vi sällskap igen, men just nu är vi bara slöa.

Gott slut

Nu på morgonen har jag lagat knottarnas mat till nyårskalaset, och jag är starkt frestad att äta vid barnbordet i kväll. Citron- och sojamarinerade grillade kycklingspett med jordnötssås, mango och ris. Det är mumsigt det. Å andra sidan har jag fått förhandstips om vad de stora ska få att äta, och det låter minst lika gott. Gott slut, allihopa. Och ett läckert 2008!

Hemma med halmen

På flygplatsen Alvik översätts "boarding" med det äktsvenska "embarkering" på informationsmonitorerna vid säkerhetskontrollen. Har vi bott utomlands för länge när engelskan är mer begriplig? Dolph, dolph.

Plutten somnade under stigningen och sov tills vi drog henne i tårna under landningen. Sen ville hon ha hamburgare, det var första gången den här helgen som hon behövt be om mat innan den materialiserar sig framför henne. Hennes hårdhjärtade föräldrar avverkade både bagagehämtning, bilhämtning och tv-inköp i en obskyr liten butik i Norrviken innan det äntligen blev mat, men det gick att hantera med hjälp av lite laktritsdumle och en välplacerad ballong.

Framåt tiotiden var vi hemma i Linköping igen. Idag ska vi på kalkonkalas och imorgon ska vi ha släktmiddag hemma hos oss. Jag tror på fläskfilé med whiskysås men lovar ingenting bestämt.

Bästa julklappen

Bästa julklappen, iförd bästa julklappen.

Glittertippan lämnar spår efter sig både i textilier och i ögonvrår på invånare och gäster på pensionat Älvdala. Idag packar vi ner alla våra pryttlar, inklusive Askungenklänningen från Mia-Nathalie, och flyger söderöver igen. Men glittret kommer säkert att finnas kvar, åtminstone till 2008.

Snön ligger vit på taken

I natt (eller möjligen i morse) kom det riktiga vintervädret. Det är fint med snö.

Hej Rudolf

När tomtens renar har ledigt, slickar de vägsaltet av E12-an mellan Svallet och Gubböle, ifall ni undrar. Där stod de och hängde i västgående körfält, några meter framför motorhuven när jag körde hem från storebrors igår kväll. Bra sak att bilen framför varningsblinkade i god tid, så vi slapp få renstek i grillen. De tio som stod på vägen flyttade sig faktiskt utan vidare fösning, och de nittio i skogen stannade vackert där. Det tackar vi för.

Vi hade en kalasjulafton med lite lätt snötäcke, gott sällskap, massor av mat (även utan de glömda revbensspjällen) och lagom för många julklappar. Julia hade jättekul med sina kusiner, och vi stora roade oss med diverse sångspel. Tomten kom på en kort visit och lämnade julklappar, och Julia visade honom sina silverskor. Hon är inte särskilt blyg, den unga damen.

God Julia!

God Julia och ett spännande 2008 önskar familjen Stor&Liten

På plats för att fira jul

I princip skulle det kunna vara jättejobbigt att resa från Linköping till Vännäs med en två-och-ett-halvtåring, har jag förstått. Men när man har en liten plutt som utbrister "jag GILLAR flygplan" när resan till mormor och morfar kommer på tal, och som dessutom uppskattar (tja, eller iallafall sjunger med i) melodikrysset med 100% julmusik sittande baklänges i sin bilstol på vägen till Arlanda, då är det inte särskilt besvärligt.

När vi kommit ombord på planet räknade vi efter hur många flygsträckor Julia upplevt i sina dar, och kom fram till att gårdagens flygning var nummer 45 i ordningen. Hon är en ganska rutinerad resenär för sin ålder.

Själv har jag blivit lite slapp i reseförberedelserna sen sist, jag fick varken med mig täckjacka åt Julia, vinterskor eller ullsidenkalsonger åt mig själv. Så kan det gå när man inte firat jul hem-hemma på tre år. Tur då att Julia har kusiner i lagom storlek, och att mammas fötter är ungefär som mina. Vi håller oss varma och goa trots allt. Och glada. Och det är ändå viktigast.

Bannade manskör

Jag kan inte sjunga "Hej tomtegubbar" i dur längre. Jag skyller allt på manskörssättningen som vi sjöng i luciatåget förra veckan. Mummel, mutter.

Kubansk KB-villa i tre dimensioner

Idag fick vi casha in ytterligare ett bröllopskort, nämligen
vårt fina hus, tolkat i pepparkaka. Helt otroligt tjusigt blev det.

Luciafirande på dagis

Det var ett fint luciatåg på dagis, förstås. Många sånger blev det, men kanske inte så mycket sång alla gånger. Efter första numret pekade en liten gosse ut sin mamma och pappa och gav sig av till dem, och Julia följde hans exempel. Det hjälpte inte att vi följt Patriks råd ("Det är bara orutinerade föräldrar som sätter sig längst fram under luciatåget - då får man ofelbart barnet i knät")och satt oss en bit bak. Vi frågade lite fint om hon inte ville vara med och sjunga, och hon skakade glatt på huvudet "nähä". Men när fröken började dela ut bjällror inför "Jingle bells", poppade hon tillbaka till de andra barnen och tågade färdigt därifrån. Mysigt var det i alla fall.

Sänkta lucia 2007

Då var företaget färdiglussat för i år. Efter glögg och lussebulle ska jag försöka göra lite nytta innan det är dags att gå och titta på luciatåget på dagis i eftermiddag. Fast först måste jag dela med mig av årets luciadikt (som framfördes mellan Jul, jul, å vilket strul (särskilt för feta grisen) och Midnatt råder (a.k.a. tipp, tippetipptipp mask). Efter att ha sjungit om hur köttet på grisen mals ner i dess tolvfingertarm, deklamerade Lucia (iförd dalakäck golvmoppp med MagLite i):

Midvinterköttets lott är hård
Charkmästarn klistra och limma
All den köttfärs som blivit grå
ommärks i midnatts timma
Månen vandrar sin tysta ban
Vi handlar hellre från mamma Scan
ICA MASKI är haken
Endast tomten är vaken

Så kreativa kan vi vara i damstämmorna med Stein i. Den är nog roligast för den som tittat på svensk tv eller läst svenska tidningar de senaste veckorna, och känner till att Uppdrag Granskning grävt upp en stor skandal om gammal köttfärs som fått nya datumstämplar på ICA Maxi-butiker. Men då blir den desto aktuellare.

Nobelfest

Såhär snygga kan man vara på improviserad Nobelfest hemma hos farmor och farfar. Julia tog chansen att återanvända bröllopsklänningen innan hon växer ur den, och jag grävde fram min gamla studentbalklänning.

Paket

Ha, idag fick jag paket från Australien! Iofs har jag beställt det alldeles själv, så jag vet att det innehåller "Pop goes the Wiggles" och Wigglesplåster, men det är ändå kul när det dyker upp försändelser i brevlådan.

Kapacitet

Såhär års känns det som att jag går på ungefär 30% av min normala kapacitet på mornarna. Lägg på en dusch, frukost och cykeltur till jobbet och jag går upp i kanske 45%. Nu när solen är uppe kanske jag når sisådär en 65%. Bättre än såhär blir det nog inte idag. Två veckor kvar till jul nu, då tänker jag ladda batterierna.

Skillnad på olika

"Du är en stjärna, Julia", sa jag till ättelägget i morse när hon gjorde något alldeles ovanligt klokt och begåvat, det kan kanske ha varit när hon lyfte armbågarna från tidningen så vi kunde bläddra i Corren medan hon satt i mitt knä och åt frukost.

Hon tittade allvarligt på mig med sina stora blå och rättade noga: "Nej mamma, jag är en KATT"! Ja just, ja. Så var det ju.

Stökigt

Nu är det gult,
här i vårt hus,
snart kommer julen
hopptrallalala!

Gardiner och saffranskringlor, inte dåligt stökat av oss för en vanlig onsdag. Nu ser det soligt ut inne i köket fast det är midvintermörkt ute. Det tycker vi om.

Nå, lite rött och adventbelyst blev det också, mest i vardagsrummet. Tänk att det är mindre än ett halvår sedan vi flyttade in, och vi har redan gardiner uppe. Duktiga vi.

Tjohoo!

Äntligen kom det nya numret av Språktidningen i brevlådan! Grattis mig.

Notera särskilt hur det här inlägget inte handlar om några som helst magåkommor. Vi är nämligen färdiga med sådant nu (peppar, peppar), och tänker poppa iväg till dagis och jobb imorgon för att fördjupa oss i måla-rita respektive översättning av tilläggskoder. Tjohoo för det också, när vi ändå håller på.

Gladvent!

Gladvent på er, lilla läsarskaran. Det blev orgel och Otto Olsson och lussebullar och hela kitet imorse. Det är mysigt när det är snorfullt i kyrkan, någon räknade till att det var minst 25 idag. Fler än det totala antalet kyrkobesökare en vanlig söndag, skulle jag tro.

Jag och Julia cyklade till Gamla Linköping sedan och gick på adventsmarknad. Sist vi gjorde något liknande, såg det ut såhär:

Tomten såg inte riktigt lika överhettad ut idag.

Dagens tips: Om du tänker bjuda din knott på varmkorv medan hon sitter på dina axlar, skippa ketchupen. Det gjorde jag,och tack vare det har jag nog bara enstaka skvättar äppeljuice i håret. *slänger med manen à la Finesse-reklam*

Nästan friska igen

Idag är det inte en kotte som kräkts hemma hos oss, men vi sitter i karantän till imorgon iallafall, för att inte smitta ner kusiner och andra oskyldiga. Jag hoppas att trenden håller i sig, så jag får sjunga Hosianna i Tomaskyrkan imorgon. Morgondagens repertoar består i övrigt av "Advent", "Advent" och förmodligen "Advent" också, om jag tittar rätt bland noterna, det är ingen större variation i titlarna såhär års.

Vi gjorde ett rejs på stan och köpte julklappar och jag har fortsatt med det hemifrån tangentbordet också. Det är farligt lätt att handla på nätet.

Huäh

Ikväll skulle vi egentligen ha ätit fisksoppa i Vikingstad, men Lars fick rycka ut till dagis och hämta hem en magsjuk tjeja, så det blev varma mackor och blåbärssoppa på hemmaplan istället. Den lilla returnerade blåbärssoppan med emfas, och efter att torkat upp och stoppat henne i säng, stoppar de stora nu i sig varsin rejäl magborstarwhisky och håller tummarna för att det hjälper. Vinterkräksjuka. Inte ett av de mest tilltalande orden i boken.

Äntligen färdig

Nej, det blir inga gemensamma tack- och julkort i år. Det är tveksamt om det blir några julkort alls, men nu är tackkorten klara! Hurra! Frankerade och fina, inklusive utrikeskorten. Nu återstår bara att frakta dem till brevlådan, det kan ta nog så lång tid.

Inget brutet, ta i trä(ben)

Inte ens minsta lilla vurpa så här långt, faktiskt. I morse återupplevde jag däremot den där stuprörslika känslan av vinterben när kom jag till fram jobbet i mina stelfrusna jeans. Det är vinterväglag på cykelbanorna sedan i helgen. Cykelhjälmen åker på oavsett om knotten åker med därbak eller ej, och även om jag inte har kommit så långt att jag bepansrar mig med inlineskydd på armbågar och knän innan jag ger mig av, är det inte långt borta nu. Plötsligt inser jag tjusningen med att salta - cykelbanorna blir ju alldeles släta och fina och svarta och oknöggliga, stora delar av vägen. Men trots att det bitvis är milt livsfarligt att cykla, hälsar jag ändå snön välkommen med öppna armar. Hej snön.

Blöjor, bananer och böcker

I fredags när jag städade Julias rum, ställde jag för ovanlighetens skull upp alla hennes böcker i en prydlig rad på översta hyllan mellan bokstöden. Sen tänkte jag en gång till, och lade dem på nedersta hyllan istället. För hur ska hon kunna njuta av böckerna om hon inte kommer åt dem?

Framåt eftermiddagen kom boknallen vadande genom snöslasket med en gigantisk resväska i släptåg. Hem till oss, vilken grej! I tre år finns det projektpengar för att finansiera hembesök hos alla barn mellan två och tre år i hela Ryd för att stimulera språkutvecklingen, det är nästan hur coolt som helst. Hoppas, hoppas att kommunen fortsätter att satsa på boknallens verksamhet.

Boknallen tyckte inte att hon behövde inpränta hur viktigt det är att läsa högt för sina barn för mig och hur bra det är med bibliotek, jag är ju uppenbarligen redan frälst, men hon läste en hel hög böcker för Julia, gav henne en bok i present och lät oss välja tre av de kanske 30 böckerna i hennes resväska att behålla på halvårslån. Smart, då måste vi ju dyka upp på familjecentralen åtminstone en gång för att lämna igen dem!

Nallen undrade hur vi burit oss åt för att stimulera Julias intresse för böcker, och vis av bokhyllan i morse får tillgänglighet bli dagens stalltips. Blöjor, bananer och böcker, det är alltid bra att ha nära till hands.

Sitta still - skulle inte tro det

Något övermodiga drog vi iväg på sagostund som ordnas för 3-6-åringar av föreningen Barnbokens vänner på stadsbiblioteket. En halvtimme högläsning, det borde ju sitta som en smäck för vårt litterata lilla stycke. Nähä. En och en halv saga av ormande fokustjuv till busunge som väste ssscchhh och busflinade, sen gav vi upp och gick ut i barnavdelningen och hade egen sagostund vid bilderboksfacken istället. Och lade mysiga pussel, ritade, åt skumtomtar, lyssnade på sextiotalslivemusik och vinkade till sovande baby Erik. Sånt kan man också göra på biblioteket en lördag i november.

Nå, hon är ju bara två och ett halvt. Men på något vis är jag inte säker på att hon kommer att köpa konceptet att sitta stilla och lyssna efter treårsdagen heller...

Pepparkaksbak

Idag hade dagis stängt, så vi gick till farfars och bakade pepparkakor på eftermiddagen. Såhär:






Vi gjorde krokodiler, små grisar, små stjärnor, hjärtan, fötter och Australien. De smakade lika gott allihopa.

TVÅ föräldrar till en snorig tös

Igår fick jag ett samtal från dagis vid tretiden - "Julia är snorig och lättstött och slänger mellismackor på golvet. Det är inte likt henne, ni sa ju imorse att vi skulle ringa om det var något, och nu är det dags att komma och hämta!". Jaha, tänkte jag, ringde och avbokade barnvakteriet som jag utlovat till kvällen och gick tvärs över korridoren för att meddela att jag skulle gå till dagis och hämta snortratt istället. Men där fanns det en förälder till. Till samma barn. Som sa: "Jaha, då går jag och hämtar. Då kan du ju cykla direkt efter jobbet och barnvakta, om hon blir piggare kommer vi också och leker en stund så får du skjuts hem." Något snopen lommade jag tillbaka till mitt kontor.

Javisstja. Vi är ju TVÅ föräldrar som kan vara hemma från jobbet när Julia blir sjuk. Det var en spännande och lätt hårresande autopilot som gick på, förmodligen för att det är jag som varit hemma från jobbet hittills. Det svenska socialförsäkringssystemet är en bra grej för jämställdheten.

Höstbilder

Idag har mina guldtofflor gjort premiär på jobbet, italienska birkenstock-kopior med skimrande ovanläder och spännen i tvättäkta gulmetall. Alltigenom vackert. Ni får inte njuta av något foto på just dem just nu, men här finns det däremot några stämningsfyllda novemberbilder.

Boknallen kommer!

Idag ringde boknallen hem till oss och bokade in sig på hembesök nästa vecka, ety hon ville komma och ge Julia en bok. Det är lite roligt. När jag läste på BHS i mitten av 90-talet fanns det en pionjärboknalle i Markaryd, tror jag det var, och nu (eller för länge sedan, vad vet jag) har konceptet spritt sig ända hem till oss. Jag väntar med spänning på att skurnallen ska anmäla sig, gärna tillsammans med disktrollet, men jag håller inte andan under tiden.

Mmm, Dumle!

Somliga dagar, när man har tur, kan man åka hem till Markus och Clara istället för att cykla raka vägen hem efter dagis. Där får man mysbusigt leksällskap, mumsig middag och nästan säkert spela ett spel eller två. En dag som idag, ett par efter Claras födelsedagskalas med kompisarna, får man dessutom tårtrester till efterrätt, och mamma Malins tårtor är inte att leka med, det vet vi sedan bröllopet.

Den här gången hade de magiska tårtfingrarna svängt ihop en prinsessa med tårtkjol som knottarna åt upp på kalaset och dessutom, som en extrabonus för föräldrarna, en magnifik skapelse i rosa marsipan med pärlemorskimrande rosenbukett i vitt och rosa, och små rosa pärlor (inte kulor!) runt hela kanten. Och den var inte bara vacker, utan dessutom gudomligt god med fyllning av banan, grädde och dumlemousse. Dumlemousse. Mmmmm.

Skjutjärnsjournalistik

Framsidan på Corren blev nog lite ofrivilligt rolig idag. Eller tragikomisk eller nått. Största rubriken lyder "Så snett ni skjuter", det är vad sjuksköterskorna säger om Linköpings politiker. Och precis intill, rubriken till nästa artikel: "Mordförsök på två 18-åringar". Som faktiskt blivit beskjutna. Hur tänkte du då?

Var är min syster?

Min favoritgodnattsaga just nu har Sven Nordqvist ritat. Ja, han har skrivit texten också, men den är liksom sekundär. Att orden inte kommer i första hand, det är ett märkligt koncept för en textbaserad typ som jag, men så är det faktiskt i det här fallet. "Var är min syster" är en fantastisk bok som lämpar sig väl för att bläddra sakta i och läsa långsamt ur, massor av muckliga smådetaljer på varje sida, rörigt, trivsamt och omöjligt. Visst kan man undra vad han rökt i alla de krumma piporna som skymtar på sidorna, men allra mest är bilderna och berättelsen mystiska och insomningsbefrämjande. Ikväll somnade Julia på 10 minuter, bara en sådan sak :-)

Novembermys

Saffransfisksoppa och vitlöksbröd en snöblandad fredagkväll, med gott sällskap och en runda kortspel efteråt. Jättemysigt. Gin Rummyn gick inte alltför tokigt trots att jag satt och tjuvhöll i första rundan och åkte dit med drygt hundra poäng, och några givar senare inte fick köpa något alls på grund av min jättepropp till äkta man som satt i vägen och plockade ALLA kort jag behövde. Svärmor vann till slut, gästerna är hemskickade och Lars lägger pluppen. Snart är det dags att somna i soffan till andra delen av Isprinsessan. Men efterrättskladdkakan står fortfarande orörd, är det riktigt sunt egentligen?

Jag vill inte

Jag har ingen lust att beskriva hur man bär sig åt för att slå ihop två patienter som egentligen är samma, fast systemet inte vet om det än. Jag vill köpa glamorösa barnkläder istället. Eller åtminstone fika något gott.

Det är minst två timmar kvar innan det blir helg, det är fullt både i och på Julias garderobsbyrå och min avdelning är alldeles för stor för fredagseftermiddagskakfika. Mummelmutter.

Fryntliga klubben

"Värst vad du var fryntlig idag", sa min kollega (vi kan kalla honom Johan, för det heter han) när jag fnissade in i fikarummet i förmiddags. Jag minns inte riktigt hur det kom sig, men glad var jag iallafall. "Fryntlig, jag vet inte om flickor kan vara fryntliga" svarade jag. "Jag är nog yster." Det var könsrollscementerande sagt, vid närmare eftertanke. Man behöver faktiskt inte vara jultomten eller heta Göran för att klassa in som fryntlig. När jag tänker rätt på saken duger det att vara Babben Larsson också.

Men jag kan fortfarande inte se mig själv i den klubben.

Överraska mig

Mellan dagens allhelgonadagssjungningar passade jag på att flanera en stund på kyrkogården utanför kapellet. Hög och klar luft med novembersolsken i, det behövs för att orka sjunga dubbla minnesgudstjänster med katafalken täckt av värmeljus.

Jag knatade runt i finskorna och aktade mig lagom noga för skrapa klackarna på grusgångarna medan jag läste på stenarna. Gottlieb kan man heta. Curry och Gotty vilar i samma grav, tillsammans med sonen Henry. Hjalmar, stod det på en annan sten, det hette min farfar. Julia och Hjalmar, det vore väl en fin kombination? Nå, vi får väl diskutera det i familjeråd om det någon gång skulle bli aktuellt. Där fanns svärdsmän, godsegare och musikfanjunkare. Och gravstenar där namn och födelsedatum huggits in, i väntan på den som ännu lever. Det må vara praktiskt, men så vill jag inte ha det. Mitt namn, ristat i sten, i väntan på bäst-före-datum. Så uppgivet. Det är klart att jag ska dö en dag, men jag vill inte ha en viloplats som väntar på mig. Surprise me!

Slumberparty

En höstmörk allhelgonafredag kan man stoppa sina vänner fulla med rödvinsmarinerad lammstek, potatisgratäng och päronkladdkaka. Då blir de mätta. Somliga däckar i vagnen, andra i sin säng, somliga åker hem till mormor medan andra somnar i soffan framför Isprinsessan. Det var bara en som höll hela distansen ut. Grattis Frida, du har vunnit en låda tokmogna päron.